Punkt A tll punkt ?

Kombinationen kunde inte somna tillsammans med ingen Vinterstudion pga juluppehåll gör att jag har ungefär noll incitament att gå upp idag.

Jag tänker att det ändå får vara okej – jag har jullov. Okej, jag har jullov och hela rummet fullt av mer eller mindre uppackade väskor, påsar och exakt ett par rena trosor vilket i sig leder till att jag måste gå upp och slänga in en tvätt, helst igår, men ändå.
Jullov.

Jag får vara lite död och sova alldeles för länge. Ibland får jag faktiskt det.

(Ignorerar kontrollfreaket i mig som måste vakna senast halv nio alltid för annars har hela dagen gått. Försöker ignorera. Misslyckas halvt. Går ändå inte upp. Jag är knäpp.)

Suck.. ledighet ger mig alldeles för mycket tid att tänka på just ingenting.
Jävla Falkenberg. Är det något jag har lärt mig själv så är det det. Det är alltid okej att skylla saker på Falkenberg.
Och hur mycket jag än trivs här ibland så är det fortfarande en plats jag inte vill fastna på.

Samtidigt är det platsen där jag förvarar alla lådor.
Det är så vi lever, min del av min generation. Vi som envist försöker leva drömmen innan realismen jagar ikapp åtminstone hälften av oss och maler ner oss i vardagsgruset. I lådor.
För vi måste.
Ekvationen inga fasta jobb och ingenstans att bo en längre tid i taget har den konsekvensen.

I-landsnomader. Ingen idé att skaffa några möbler, tavelramarna får vänta – ett papprör med gamla filmplanscher och uppförstorade foton är mycket lättare att ta med sig.
På ett sätt är det bra för prylhysteri är en miljöfara. Hade jag haft råd att köpa om alla mina älsklingsböcker i digitalformat hade jag gjort det för att spara plats och lätt kunna bära med dem. CD-skivorna är inlagda i datorn för flera år sedan (men samtidigt vill jag ha dem stående i alfabetsordning på hyllan ovanför mig, bara för att). Netfllix verkar vara på väg att bli det Spotify för film som ingen riktigt lyckats med innan.

Ibland undrar jag om den avmaterialiserande digitaliseringen är en produkt av våra levnadsvillkor eller om det är tvärt om.
Oavsett vilket så är det väldigt praktiskt när det mesta är nerpackat i lådor som inte följer med på varenda litet stickspår man tar.

(Ännu ett blogginlägg som började någonstans och slutade ungefär en halv galax bort. När det kommer till icke-journalistiskt skrivande tvivlar jag på att jag någonsin kommer lära mig att hålla mig till grejen. Men när jag är icke-journalistisk är det inte heller ett problem.)

Nörd – eller konsten att älska

”Nördar får vara entusiastiska utan att vara ironiska. Nördar får älska saker. Alltså älska saker på det där hoppa-upp-och-ner-kan-inte-kontrollera-sig-själv-sättet. Att kalla någon för nörd är egentligen att säga du gillar saker, vilket är en ganska dålig förolämpning.”

Ovanstående rader är ett (översatt) citat av den amerikanske författaren John Green.

Jag gillar det.

Inte konstigt.

Jag är rätt nördig själv, så det faller sig naturligt.

Dock är jag inte helt säker på varför just jag blev det. Vilka är kriterierna? Vem är nörden? Vad är nördigt? Vem bestämde det?

Som jag har förstått det så handlar en del av nördskapet om information. Att veta lite fler, lite konstigare saker. Ha ett huvud fullt av mer eller mindre användbart fluff, som ramlar ur munnen i tid och otid. Använda säregna uttryck och begrepp. Gärna relatera andra saker till specialintresset, och hänga på internetforum där detta diskuteras.

Men nördighet kan inte bara vara baserat på förmåga att komma ihåg fakta, för det går i så fall stick i stäv med citatet jag inledde denna text med. Nördighet handlar om kärlek, en entusiasm för något som intresserar en, något som får orden att välla ur en i en bubblig, exalterad ström, som inte sällan blir aningens obegriplig för den mindre insatte.

Nördighet handlar om att gilla något så mycket att du inte bryr dig om att andra himlar med ögonen, börjar småfnissa eller blir irriterade. Att låta sig tycka att något är så fantastiskt att du inte kan låta bli att analysera det i småbitar, vare sig omgivningen är intresserad eller inte.

Vill ni veta vad som är kul? Nu tänker jag på idrottssupportrar. Allvarligt. Aldrig är det så accepterat för folk från alla samhällsskikt, åldrar och andra sorterande kategorier att leva ut hela sitt känslospektrum som på en idrottsarena. Inför, under och efter stora idrottsevenemang fylls mediekanalerna med analyser, statistik och superdetaljerade fakta. Supportrarna lever med sitt lag i med- och motgång, firar och gråter. Går med i grupper på internet och finner gemenskap.

På ett sätt är det väldigt ironiskt.

Jag tror de flesta av oss har sett filmer eller läst böcker där den stereotypa nörden är en ranglig, ljusskygg person som gillar science fiction men svimmar av fysisk ansträngning.

Nördens antagonist? En storvuxen, brölig sportfåne.

Egentligen bara två sidor av samma mynt. Samma entusiasm och driv, fast med två olika uttryck.

Det är en himla tur att livet inte är en high school-film, för jag gillar att vara både nörd och sportfåne.

Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att alla har en nörd någonstans inuti sig. Gillar något som får hjärtat att klappa extra hårt. Det behöver inte vara fotboll eller Sagan om Ringen, det kan vara vad som helst.

Men låt hjärtat klappa – släpp loss det.

Det blir lite roligare då.

(Krönika publicerad på ljungskilenyheter.se, december 2012)

Gnisslar tänderna

Vissa dagar har jag så mycket frustration i kroppen att det kliar i tänderna.
(Antagligen beror det mesta på mördarhuvudvärken som hängt i hela dagen, men ändå.)

Jag behöver en boxboll.

...

Gick lång, kall och förhållandevis solig fotopromenad idag. Finns sämre sätt att spendera lektionstid på. Fast merparten av dagen stavades photoshop, så jag var värd min stund i det fria.

Hann även med att prata radio med Cajsa – om vinterstudion.

Imorgon åker jag hem till Falkenberg och plockar gran.
Adjö.

Sommaren var kort

..det mesta regnade bort. Men några kvällar hann det bli ändå.

Lånade bilden från Lisa.
Jag tycker den är fin, även om jag inte riktigt förstår hur jag tänker när det kommer till fotominer. Men det går bevisligen att ha kul på Bratt ibland, med betoning på ibland.

:)

(Och ja, jag tycker fotfarande att alla borde läsa Lisas blogg. Den är bra. Väldigt.)

Kaniner

Identifiering

Jag tappade bort mitt internatkort för ett tag sedan. Det var lite trist, mest för att kökspersonalen envist vägrade släppa in mig utan reservkort, men också för att jag verkligen gillade det gamla.

Bilden på det gamla kortet är nämligen tagen i Fornet, i januari 2009, en alldeles eminent puderdag.
Och jag gillar den bilden väldigt mycket.
Jag har två dagar gammal mascara runt ögonen. Jag är 50% vinterblek och 50% på väg att få goggelbränna på riktigt. Jag är fyra år yngre än vad jag är nu och har typ en femtedel så långt hår. Jag har ätit gröt med äppelbitar i till frukost och sedan satt mig på en skramlig skidbuss med imma på alla sidor av rutorna. Jag står och väntar på en kabinlift som ska lyfta mig högt över snödränkt, brant lärkskog.
Det snöar.

Vad finns det inte att gilla, liksom?

På mitt nya kort ser jag arg ut, och bilden är lite pixlig för den är tagen med mobilkameran i dåligt ljus. En måndag i november, i Ljungskile.
Jag har ingen känslomässig relation till den, mer än att jahaja, jag måste fixa ett nytt matkort.

Så även om det känns lite meningslöst och sådär så är jag ganska glad att jag återfann mitt gamla matkort.
Jag trodde att jag hade råkat slänga det men nej – det låt i iPodfickan i min jättestora Armadatröja.

Känns passande.

Mind. Blown.

Eller ja, åtminstone under det närmaste seklet eller så. Jag vill inte sätta några begränsningar på hur gammal jag kommer bli.

Ett evigt mysterium

Så sant så sant

Mitt eget Narnia

Förra hösten intervjuade jag en sjukhuspräst som en del av en skoluppgift. Det var väldigt intressant på många sätt, och han var den första präst jag pratat med som jag kände att han verkligen inte dömde mig för att jag inte tror på gud.
Det som har etsat mig fast i skallen är hans svar på frågan om hur man kan förhålla sig till sin tro i ett yrke där man dels jobbar så tätt inpå elände och jävelskap (det var inte mitt ordval just då) och dels jobbar i en miljö där vetenskap är så centralt. Hur går det ihop?

Svaret jag fick kanske är enkelt och självklart för de flesta, men jag hade aldrig fått det förklarat för mig på ett så konkret sätt förut, så jag blev nästan lite överväldigad.

Vetenskapen förklarar hur, men inte varför.

Fysik, biologi, kemi, psykologi, medicin och vanligt jäkla bondförnuft kan ge oss de pragmatiska detaljerna kring ett skeende, men ärligt talat – livet är så mycket mer än det. Det finns garanterat någon svårbegriplig avhandling någonstans som vet exakt varför vi tycker att det luktar gott när det regnar på varm asfalt (jag vet att jag har läst förklaringen - det är något doftämne som frigörs) eller varför jag gillar vissa människor men inte andra.

På ett sätt förklarar vetenskapen varför, men samtidigt är den otillräcklig, för för att förstå "varför" så krävs inte sällan specialisering eller utbildning, och jag tror inte att det finns någon människa som kan veta allt. Så på något plan har vi alla det där känslomässiga, ovetenskapliga "varför" i större eller mindre utsträckning.

Nu känner jag helt ärligt att jag håller på att tappa tråden i min vanliga iver att alltid ha åtminstone lite faktabas bakom mina uttalanden.
Fast, nu sa jag precis emot mig själv.
Jag har inte alls alltid fakta bakom det jag säger. Faktum är att jag i många fall är precis tvärt om.

Tidigare i höstas hade vi en typiskt folkisflummig dag med olika workshops. På en av dem jag deltog i gjorde vi en slags heta stolen-övning. Man skulle säga vilket djur man skulle vilja återfödas som. Jag satt nästan först i ringen, och jag sa drake.
Det är alltid någon som fnissar eller himlar med ögonen när jag säger sånt.. så är det bara.
Men det fina var att när turen kom till en kille som satt en bit efter mig sa han "om du säger drake gör jag också det".
Inte på ett skämtsamt sätt, han verkade ganska allvarlig. Men också lite förvånad över att jag sagt det från första början. Lite glad att jag sagt det, att det på något vis gjorde det hela mer okej.

Nu kommer vi till grejen.

Grejen är att jag vet. Jag vet att allting egentligen talar emot hur jag väljer att se på världen.
När jag säger att jag tror på hustomtar, spöken, drakar eller mucklor (de små varelserna som gör saker i marginalerna i Pettson & Findus-böckerna, Sven Nordqvist är ett geni) så vet jag att det alltid kommer finnas folk som himlar med ögonen, och att det om jag bara hade velat ta reda på det finns vetenskap någonstans som kan ge mig tämligen övertygande bevis på att jag antagligen har fel.
Men det är inte viktigt.

Jag vet att jultomten inte finns.
Men jag väljer att ändå tro på honom.
Jag vet att det är svårt att bevisa min teori om att drakarna lever i Himalaya och Anderna (och kanske några bergskedjor till) men är smarta nog att hålla sig undan eftersom de sett hur människorna beter sig mot allt annat här på jorden.
Men jag väljer att ändå hoppas.
Jag vet att hustomtarna antagligen inte heller finns, eller åtminstone är utrotningshotade eftersom deras naturliga levnadsmiljö antingen renoveras, rivs eller blir ödehus.
Men jag väljer att tro att de finns ändå (och att de har ett rysligt humör om de blir retade).
Jag vet att rumpnissarna är Astrid Lindgrens påhitt och inte verkliga någonstans.
Men jag tror att det finns gläntor som täcks av vitsippor på våren där ingången till en rumpnisseklans håla ligger gömd vid en mossig sten.

(Vofferdårå?)

För livet blir lite vackrare då. För att allting inte behöver förklaras. För att jag låter mig själv tycka att jorden är fantastisk och inte sätter några gränser för min fantasi.
För att någonstans därute finns andra parallella världar som nås genom skogen med alla dammarna i, eller en portal genom en garderob. Narnia, Middle Earth (översättningen "Midgård" har av förklarliga skäl aldrig funkat för mig), Västra Kungadömena och Mallorea, Pandora, Tatooine, Coruscant, Dagobah och Naboo.

Kanske är jag den som aldrig riktigt kommer växa upp, jag vet inte.
Men egentligen bryr jag mig inte.
Vad andra tycker om att jag tror på tomtar är faktiskt fruktansvärt irrelevant. Jag tvingar ingen annan att göra det, precis som ingen annan kan tvinga mig att låta bli.

Men en sak vet jag.
Om växa upp betyder att jag förväntas sätta gränser kring min fantasi, då vill jag inte vara med.
För min värld är vacker för att jag låter den vara magisk och oförklarlig ibland.
Därför.

Varför göra som alla andra?

Ja, och så var det ju det där med att när det äntligen är den tiden på året då det är fullständigt acceptabelt att dricka julmust, då får jag istället århundradets Trocadero-cravings.

Seriöst. Läsk som inte är standardläsk är den bästaste läsken. Och Trocadero är så himla mycket sportlov i Duved, fika i gamla Linbanecafeet med Jofahjälm och vantar med senilsnöre hela vägen genom jackärmarna.

Mums.

Och så var det ju det här också:
"Hördu Jan-E, spring runt Svartlien så får du en Trocadero!"

Valdi-nollnio, ffs.

Köldknäppis

Ibland misstänker jag att min kropp absorberar kyla. Var ute och gick en lång långpromenad innan, och var hemma strax efter sex. Två timmar senare och det känns fortfarande som om kylan liksom strålar ut från min kropp.

Det är officiellt.
Jag är en reinkarnation av Mårran.

(Tänker inte dra min teori om varför Mårran är det perfekta barnboksmonstret just nu, det är en annan historia.)

Det enda som jag vet fungerar för att bli varm igen är att ta på mig mössa, raggsockar och mjuiksoverall, dra upp elementet (som praktiskt nog är precis längsmed min säng) och krypa ner under mitt jättetjocka täcke.
Men jag vill inte göra det, för d blir allting jättekallt när jag slutar vistas under täcket sedan, och det är Majas avsnitt av Så Mycket Bättre om en halvtimme, och det är ungefär så lång tid det tar för mig att sluta darra.

Seriöst, hela denna veckan har jag darrat som en Chihuahua. Jag är inte gjort för västkustsk kyla. Jag vill ha alpkyla.

Och apropå det - från och med idag till och med den 27 ska jag varje dag göra följande:

• Gå rask promenad med mycket höjdskillnader i minst 45 minuter
• Sitta i 90 grader i minst 2 minuter, öka med 5 sekunder/dag
• 50 situps
• 30 armhävningar
• Göra utfallssteg uppför hela trappuppgången tre vändor

Och om det inte är snorhalt ska minst tre promenader i veckan bytas ut mot löprundor.
Man kan väl säga såhär – jag kan ha slarvat med försäsongsträningen. En gnutta. Och eftersom jag var den inverterade puderguden förra året hoppas jag på rejält med pow till nyår (helt ärligt tycke jag att jag är värd det) och om jag ska orka fösa runt mina monsterlagg i de österrikiska skogarna behöver jag göra något åt den spinkiga, kolbaserade livsformen jag kallar min kropp.

Att bli smalfet är INTE okej. Skärpning Heddacarolina.

Kan även konstatera att nya Ke$haplattan är helgens stora guilty pleasure.
Jag gillar Ke$ha. Hon har ett IQ på jag-vet-inte-vad, kan av diverse akustiska demos att döma faktiskt sjunga, men väljer att göra kommersiell pop/rock/dance/crunk vad man nu ska kalla det för att hon vill.
Integritet är viktigt.
Och jag blir glad av pop.

Parselspråk

Häromdagen fick jag reda på att ormen som Harry släpper fri av misstag i första Harry Potter-boken senare blir Nagini – Voldemorts sista Horkrux.

Jag skäms lite över att jag inte funderat över den möjligheten på egen hand.
Lite som att jag på något vis legat under en sten ett tag och missat en massa väsentliga saker. Med den skillnaden att den stora massan nog inte tycker att en fiktiv orms ursprung är väsentligt, typ alls.

Det är väl tur att jag inte är den stora massan.

Nu tändas tusen juleljus och jorden den är rund

Efter en drygt nio timmar lång skoldag med sammanlagt 20 minuters rast är jag åter i mitt tio kvadratmeter stora paradis.

Och jag förundras av mig själv.
Ni förstår, idag var dagen då Ljungskile Nyheters tidningsredaktion provade glögg. Och jag var även redigeraren som hade den stora äran att redigera uppslaget med glöggtema. Det måste i sin tur ha slagit hål på mitt undermedvetna för det första jag gjorde när jag väl kom tillbaka till korridoren var att värma en kopp glögg och dra på julmusik.

Håhå jaja. Bättre att vara glöggindoktrinerad än att ha en hangup på Kyotoavtalet (vilket jag i och för sig också har.. typ).

Och som inte det vore nog har jag fått tillgång till de första tre avsnitten av Greveholm II. Ibland är det trevligt att vara journalist må jag säga.

(Och jag kanske, kanske äntligen har en lägenhet i Stockholm på g.. men det är långt ifrån säkert än. Håller tummarna.)

Punkt a till punkt b

Försöker packa för 48 timmar i Den Knugliga Hufvudstaden. Går sådär. Novemberväder är svårpackat, och jag blir inte klok på om det är varmt eller kallt inne på Friends Arena heller. Det enda jag har kommit fram till är att öronproppar nog är att föredra.

I-landsproblem.

Nostalgi

Once upon a för länge sedan innan Glee spårade ur, blev orealistiskt och fick hela Tumblr att aktivt avsky Finn Hudson. Jag menar, kolla på dom. Så söta. #d-aaaaw

Pälsfail, eller ursäkta det kliar.

Egentligen var det mest på grund av lathet som jag inte hade rakat benen på typ fyra veckor. Efter ett tag tänkte jag dock att det vore kul att se hur långt håret egentligen växer sig, det är trots allt nästan ett decennium sedan jag lät det växa hur det ville.
Gick sådär dock, för det kliade.
Massor.

Seriöst, hur kan det klia så mycket? Je ne comprends pas.
Så jag rakade bort det igen. Ologiskt kan tyckas – det är uppskattningsvis ett halvår till nästa anfall av shortsväder, men å andra sidan betonar det bara en sak som jag alltid hävdar när kära gamla hårdebatten dyker upp: det är mitt hår.

Det är mitt och jag får göra vad jag vill det, och ha hur mycket eller lite som helst. Då och då blir hår en snackis, senast var det väl i och med Mellofinalen i våras, och varje gång det är på tapeten måste jag antränga mig för att inte himla sönder senorna som håller ögonen på plats.

Kanske är det för att jag aldrig "rakat benen för någon killes skull", jag vet inte, men är det någonting jag inte förstår är det hur folk som inte känner mig, som inte har en aning om vem jag är eller hur jag ser på mig själv kan tycka att jag faller offer för ideal för att jag rakar benen?

Jag började göra det när jag cyklade. Tävlingscyklister rakar benen. Så är det med det. Om sanningen ska fram tyckte jag nästan att det var skämmigare att raka benen än att låta bli.
Sen fortsatte jag av gammal vana. Stubb är alldeles för irriterande för att orka vänta tills det slutar vara stubb.
Upptäckte även att hårt sittande pjäxor var betydligt snällare mot smalbenen om det inte fanns hårstrån och i förlängningen hårsäckar att rycka i och irritera.
Nu tänkte jag odla ut det i ren nyfikenhet eftersom att skidsäsongen ändå är långt borta, men det gick ju sådär. Egentligen borde jag sparat en pytteliten fläck någonstans men det tänkte jag inte på. Får ta det en annan gång.

Grejen är att det enda hår jag bryr mig om är mitt eget. Jag ger blanka fan i om någon annan väljer att behålla eller ta bort, precis som jag ger blanka fan i om någon har dreads, tuppkam eller krullpermanent. Eller för all del vanligt halvplatt, mörkblont, lagomhår, som jag. Skitsamma var på kroppen det sitter, det är bara hår.

Det enda som gör mig förbannad är folk som tror att jag inte står upp för mina rättigheter och att jag är förtryckt för att jag väljer att raka benen.

Ursäkta att jag stör din kvinnokamp, det kliar.

Visdomsord, farmor-style

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Logi

Jag har inte tänkt på det innan men idag insåg jag att min korridor på många sätt är mitt själsliga skyddsnät.
Det är inte likt någonting annat.
Aldrig ensam, aldrig helt ifred, alltid någon att banka på dörren hos och diskutera all oreda i huvudet med.

Så länge jag har en dörr att stänga är det en livsform som passar mig väldigt bra.
Kanske för att jag är så våldsamt dålig på att prata i telefon.

Fotbollsdravel

Egentligen håller jag ju på Göteborg. Och Umeå. Det har liksom bara blivit så.
KGFC av geografiska skäl – hur skulle jag inte kunna heja på det enda laget som har falkenbergare i truppen.
Umeå för att det är Umeå. För de där magiska åren i början av 00-talet när halva landslaget pratade norrländska och kallades "Ljungan", "Mosan", "Sjöa" och inte minst "Köttar-Frida".

Men Tyresö?
Nästan-nollåttor som ägnat sig åt raketfärd upp till allsvenskan, värvat ungefär en tredjedel av landslaget och strösslat sitt lagbygge med utländska stjärnor.
Näh. På sin höjd tyckt att det är kul att någon klubb kan och vågar satsa så. Kanske att jag lidit lite med dem också. Nu vet vi ju hur det gick, Real Tyresö stod på ett novemberljummet Malmö IP framför en tapper skara tillresta fans, gula konfettiband låg som ett trassel på konstgräset. De vann. Med åtta minuter kvar av fotbollsåret nickade Madde Edlund in den perfekta bollen från Seger. Så var det med det.

(Skidåkarhjärnan i mig kan inte låta bli att tänka på när Anja vann totalcupen före Kostelic med tre poäng. Sista chansen, minsta möjliga marginal. Så väldigt typiskt idrott.)

Jag knatade in på Malmö IP när matchklockan stod på 1:17. Pappa i hasorna mumlade någonting om stämningen. Jag höll med.
Min underdoghjärna hade redan i förväg bestämt sig för att hålla på Tyresö. Det kändes liksom inte möjligt att önska Malmö ännu ett guld. Allsvenskan behöver rivalitet och stora känslor. Ett tredje guld till LdB var så väntat så länge. Enligt jantelagen den moraliska segraren – jag menar, visst har Malmö stjärnor, men de har ersatt andra som lämnat. Tyresö har samlat på sig fler och fler, Real Tyresö som förhoppningsvis sänder mer än en tacksam tanke till Umeå.

För ärligt talat, när Malin Levenstad intervjuades i TV4 Sport efter matchen förra lördagen, då tänkte jag att nu tar Tyresö hem det. Det bara kändes så.

Men att gå från att lugnt konstatera någonting hemma i tevesoffan till att stå och hoppa och vråla KÄMPA TYRESÖ på en vecka, det är ändå ganska drastiskt.

Fast vilka var alternativen? Sätta sig i en hyfsat neutral del av Malmöpubliken? Nääh. Hellre joina de gulröda och sakta men säkert låta mig ryckas med. Det gick som inte att låta bli.
Egentligen är det ju bara tjugotvå personer som jagar en boll, men gemenskap är häftigt. På nittio minuter hann jag gå från ah men kan inte Göteborg vinna så hellre Tyresö än Malmö till kan hon inte bara blåsa av nu det här är så nervigt jag tror att jag döööör KÄMPA TYRESÖÖÖ.
Jag hade nog inte reagerat riktigt så om jag valt att sätta mig tio meter till vänster.

Dessutom var det, rent objektivt, en riktigt riktigt bra match.

Och för att återknyta till det där om att jag lidit lite med Tyresö:
Förväntningar. Suger.
Särskilt när det ihopvärvade superlaget tippas som vinnare av i stort sett alla, men sedan likförbaskat ligger tvåa i tabellen, ständigt jagandes konkurrenten som också har ett superlag. Bara ett lite mer lagomt superlag. Med lite fler spelare som vuxit in i sin stjärnstatus istället för att ha med sig den redan när de kom till laget. Ett lag som det är lite mer okej att gilla helt enkelt.

(Thomas Pettersson på Expressen skrev en bra krönika om den saken.)

Därför har jag lidit lite med Tyresö. För att det haft en jäkla massa ögon på sig.
Därför är jag glada att de vann tillslut.
Lite som Anja och Åre-VM 2007, typ.

Färdigsvamlat om fotboll för ikväll. Pusshej.

Jag ska aldrig ignorera dig igen

ibland glömmer jag bort vilken fantastisk platta Hagnesta Hill är.
då skäms jag lite och sedan lyssnar jag på Cowboys på repeat tills allt känns bra igen.

det är så Lunarstorm.
röda ord mot svart bakgrund, grundkurs i html-kod.
vi är en smal generation, vi som kodade våra krypin själva innan profunktionen.
och för guds skull spara allting i ett .doc-dokument innan du trycker på verkställ.
ostadigt modem eller adsl kan äta upp allt innan du hinner säga navelludd.

andra nyckelord:

• klapaucius/rosebud + !;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!...
• tomrummet mellan Håkans första och andra platta
• de tre bra (och efter ett tag sönderspelade) låtarna på valfri Absolute Music
• snake
• datasalar
• crockerjeans med bootcut
• Fanta Vilda Bär
• sträckläsa Sagan om Ringen efter att ha sett första filmen på bio i Varberg

även den chockerande vändpunkten när alla började gilla te.
fast det kanske bara var Moa när jag tänker efter. men det kändes som alla för mig.
tedrickandet kändes som en mur mellan mig och verkligheten.

jag gillade min overklighet. den var lätthanterlig. orcher och Rollercoaster Tycoon. det var väl också den jag befann mig i första dagen på gymnasiet när jag fortfarande var naiv nog att berätta att jag försökte lära mig alviska. som jag fick höra det sedan.

satt hemma hos Lisa i måndags och bläddrade i skolkataloger från då.
det är inte så konstigt att jag inte saknar dem. att skoltiden inte var åren jag alltid kommer mäta allting med.
skoltiden var som uppförsbacken i en berg-och-dalbana. det är ju nu allting är euforiskt tyngdlöst kittlande fritt. då satt jag bara fastspänd och samlade kraft för att kunna få upp farten.

nattbloggar jag eller vad?

Men ja, Kent - Cowboys. Lyssna.
Det är en fin låt.

Höst

Jag tycker om de där dagarna när jag har på mig ylletröja och blåjeans som inte är tajta, och räfsar löv.
Jag tycker om hur soptunnan kan vara tillsynes proppfull med körsbärsträdets löv som sjunker ihop så den inte ens är halvfull när jag sticker ner skyffeln i löven några gånger. Antar att det är min inre hipster som blir alldeles till sig av att göra någonting jordnära. Om jag nu har en inre hipster. Ärligt talat så tror jag inte det.
Jag tycker för mycket om listpop.

Jag tycker även om alla olika lukter av löv.

Söndag.

Har suttit på IP och darrat som en annan chihuahua i några timmar nu. 1 - 1 mot Öster får väl ändå ses som godkänt. Snyggt reduceringsmål också, Östers målvakt vart helt ställd. Jag har lite dålig koll på Superettan, men risken att kvala är inte jättestor vad det verkar.

Sen direkt hem för att hinna se sista 20 mellan Umeå och Malmö på teve. Om resten av matchen var lika underhållande som det jag hann se så grattis till dom som såg hela.
Dessutom - Malmö mot Tyresö nästa lördag, vinnaren tar guldet. Najs.
Finns väl inget träligare än om en så bra match skulle vara betydelselös.

Gillar även att Umeå, även utan sina två nigerianskor, står upp mot Malmö. Känns nog rätt skönt efter att Tyresöspelarna oroat sig i media inför matchen.

Nu: fläskpannkaka och varma sockar.

Socialt obekväm pingvin

(Bifogar översättningar om mormor råkar hitta hit.)

Har fantastiskt minne. Spelar glömsk för att inte framstå som en förföljare.

Minns något pinsamt som hände för åratal sedan. Plågas och hakar upp mig på hur jag kunde betett mig annorlunda.

Skickar mejl. Så fort det är skickat läser jag det igen.

Är tidigt till ett möte eller liknande. Stannar i bilen tills det är acceptabelt att anlända.

Någon svarar mig med ett enda ord. De stör sig på mig!!

Flörtar med någon jag gillar. I fantasin.

Väljer radiostation i en kompis bil. Känner mig personligt ansvarig för varje dålig låt som spelas.

Du ber om ursäkt för ofta. Förlåt.

Herregud vad jag känner mig obekväm.

Trötta öron

För tillfället har vi statsvetenskap. Det är väldigt intressant. Dock har det en nästan slitsam bieffekt - den stimulerar diskussionsviljan i JL2 ännu mer än vanligt. Missförstå mig rätt för jag älskar diskussioner, det är intressant och utvecklande. Men ibland känns det typ som att det går i stå. Vegetarianism, könsroller, sexualitet, integration, politik, vegetarianism, könsroller... om och om och om igen.

Ibland hade det varit skönt med en dag när vi bara var ytliga. En lunch när vi inte diskuterade vem som äter vad och varför.
Fast jag inser ju själv att det här är ännu ett av mina i-landsproblem.

Dumburken

Äugh.

Håller på att stålsätta mig inför den sista timmen av den magnifika gråtfesten som Torka Aldrig Tårar har blivit. Jag kommer sakna den miniserien, den prickar mer rätt än det mesta. Visserligen vacklar den i gränslandet kring övertydligt då och då, men trampar aldrig över. Bara på gränsen bland alla symboler.

Åh, public service jag älskar dig så. Ettan har verkligen fattat att vad måndagarna verkligen behöver är en timme och fyrtiofem minuter ohämmad kvalitetsteve. Hjärnan är positivt överbelastad när Homeland är slut vid kvart i elva. Så himla fint.

Ärligt talat skulle jag kunna överleva utan teve alla andra dagar, om internet var bra nog att kunna streama Aktuellt och Sportnytt.

Löv

En av min absoluta favoritsaker med hösten är björklöv. Fast inte vilka som helst, det ska vara den sorten som är gula eller orange, och de ska sitta kvar på trädet och det ska vara klarblå himmel bakom.

Den färgkombinationen, de kontrasterna. Jag har helt gett upp att försöka ta kort på det för hur jag än försöker blir det aldrig lika vackert som i verkligheten.

Promme

Jag var ute och gick innan. Fick ett ryck och knatade upp på Valåsberget, mest för att jag aldrig har gått upp dit innan, och även för att jag var nyfiken på vilken utsikt man får om man hostar upp fem mille för en villa med minimal, sluttande trädgård.

Utsikten var öronbedövande, men så vart ju höstvädret på sin mest samarbetsvilliga sida också.
Det är en av effekterna med att bo i Ljungskile – jag har som blivit immun mot solnedgångar. Först alla hundra nyanser av blått när solen sjönk bakom La Masse, och nu det här. Höstsolen sätter fjärden i brand, var och varannan kväll.
Hashtag skyporn, mer regel än undantag.

Jag gick nya vägar, det var inte planerat så, men det var bra. Kom bakvägen bort till kyrkogården. Jag gillar kyrkogårdar.. det är något visst med sådana platser. En särskild sorts respekt ligger i luften där, respekt för de stora känslorna i livet.
Även om jag inte känner någon som är begraven just här känns det ändå som att jag gör rätt i att stänga av min popmusik och lyssna på mina skosulor mot det knastriga gruset istället.

För en gångs skull var det helt vindstilla.
Havet låg som en spegel.
Jag har egentligen inte något särskilt att säga eller berätta om den saken, mer än att det var fint. Satte mig på bryggan en stund och såg Ulvön bli mer och mer omgärdad av cerise-lila-orange-marinblått.
Det regnade innan idag men jag hittade ändå en upptorkad fläck att sitta på, så det gjorde jag. På en flytbrygga någon decimeter högre än vattenytan, ända tills jag blev kall.
Då tryckte jag igång min spåniga popmusik igen och gick hem.

Saker jag tycker om, del 2798:

(eller nåt.)
  

• Lukten av blöta höstlöv (även om det egentligen är lukten av död och förmultnelse).
• Gå till vänster i rulltrappor som om jag är En Viktig Person På Väg Någonstans Med En Tid Att Passa. Himla med ögonen åt turister om står i bredd.
• När jag spelar Pokemon och får en critical hit.
• Den ljusaste delen av kanterna på rostbröd.
• Att värma händerna mellan raderna på varmvattenelement.
• Komma ihåg hela texten och sjunga med i en låt jag inte hört på år och dag.
• Att slänga in små uttryck på andra språk i vardagspratet. Comme ci comme ca.
• Ljust öl i 25-centilitersflaska.
• När ansiktet blir varmt av att man använder Svart På En Kvart. Och luktar tallskog.
• Städa till tonerna av Top40-musik som jag vet att jag borde skämmas över att jag gillar.

Jag tänkte bara säga det.
Det är trots allt detaljerna som gör livet unikt.

Hipp hipp eller nåt

Jag kom på att jag borde fira min födelsedag.

Eller ja, jag somnade med näsan i Pokemon Diamond, vaknade helt förvirrad, gick ner och handlade strax efter åtta och kom tillbaka till en halvfest slash X Factor i vardagsrummet.
Bestämde mig för att ta en öl och känna efter, och nu är jag nyduschad och ska till Harrys i Uddevalla med alla pojkarna.

Eller som Cristian sa: "Vi ska lära dig allt vi kan."
Jag bara: "Nej tack."

Förresten kan jag mer än dom, jag är så onödigt allmänbildad.

Det hela känns lite bummigt. Tupplur, handla, bestämma mig för att spontanfesta. Det är det livet jag saknar (för mycket), det är sånt jag behöver ibland. Jag kommer hata mig imorgon, men ärligt talat bryr jag mig inte.

Händerna i taket.

Livet

ge mig en kyss innan du går
att bygga en dröm på

The Long Blondes - Once And Never Again

Vad iTunes kan skaka fram alltså..
Valdi-Nollnio-nostalgi.

Även känd som låten jag brukade lyssna på när mina kompisars pojkvänner betett sig korkat och jag försökt förklara singellivets fördelar.
Mhm.
Charmig på något vis.
Låten alltså, inte mitt hjärnskrynklar-jag.

Torka aldrig tårar utan handskar

"Vet du ens vart du ska?"
"Nej."
"Ska vi gå dit tillsammans?"

Det blir inte mycket bättre än så.
Konsten att plocka ner och gestalta en ofantlig mängd nerver i tre repliker. Bara så.
Huvudet på spiken, det här är vad det handlar om. Det viktiga är inte nödvändigtvis var vi hamnar utan vem vi ger oss av med.
Nya fotspår.

Ehu. Regnet gör mig filosofisk.
Eller så skyller jag på åldern. Ja. Det blir bra.

Ofrivilliga matvanor

Kollade veckans matlista.

Onsdag: Flygande Jakob.

Seriöst? Vad är oddsen? Samma maträtt på min födelsedag två år i rad? Och flygande Jakob?
Det är en av otaliga maträtter som hade hamnat i kategorin "ätligt/helt okej" om det inte vore för en sak.
Bananerna.
Bananer i mat är obegripligt.
Bananer som värmts och hamnat i mat kan ha den obehagligaste konsistensen av alla konsistenser.
Så, nej.

Pilla bort.

Slem.

The PRNDL

Jag är inte helt säker på vad det här är, men det är roligt.

"The PRNDL!"

Tekniktummen mitt i handen

Apropå hörlurarna i förra inlägget – i flera dagar har jag också trott att vänster högtalare på datorn hade pajat, eftersom det bara kom ljud ur den högra.
Kollade det nyss och nähäpp, det vara bara datorn som automagiskt hade ställt in sig på att panorera allt ljud till höger.

Varför gör den så? Jag har aldrig varit inne i ljudinställningarna. Kan den liksom ställa om sig själv?
Jag fattar ingenting.
Tekniken är inte min vän för tillfället.

Strävigt

I fredags tappade jag bort mina iPodhörlurar. Jag har kollat precis överallt jag kan komma på, backat bandet i huvudet till när jag använde dem senast och vänt ut och in på alla fickor, väskor och ryggsäckar, och hela mitt rum. Jag har till och med letat i JL-bunkern.
Inga spår.

Men nyss när jag satte mig på min skrivbordsstol och föste till palestinasjalen som hänt över ryggstödet lite, då uppenbarade dom sig.

Dagens facepalm.

Dock väldigt välkommet att slippa köpa nya, nu när jag börjat inse fördelarna med headset.

Dagesn facepalm #2: glömde datormusen i bunkern, så nu drar jag handen över en tom musmatta av gammal vana i väntan på att Vikkan ska sluta och ha med sig den. Nej, jag orkar inte gå trappan en gång till idag, jag ska upp på Bredfjället och inte fota vargar. (Fråga inte.)

Egentligen orkar jag inte gå upp på Bredfjället heller.
I duggregn.
Cykla känns nästan ännu jobbigare – groteskt jobbigt uppför och nära döden-upplevelse nerför. Jag litar inte på mina bromsar efter förra gången jag cyklade ner där. Höll på att fara i diket säkert fem gånger.
Nej.
Promenad.
Fast skoskav.

Det är bara en sån dag idag.

Temperaturer

Har äntligen hittat en kombination av "fönster på glänt" och elementvärme som varken innebär Sibirien eller bastu.
Är oförskämt nöjd.

Hoppas att det inte bara beror på att det är mulet - vilket borde medföra en lite högre utomhustemperatur.

Musiken

Tre sekunder in känns allting så himla nära.
Träden går från färgsprakande till kala, den torra asfalten blir hal, med högar av grus mellan isfläckarna. Lukten av höstlöv byts mot februarikyla.

Det blir alltid så, känns det som. Jag lyssnar på musik och plötsligt dyker en låt upp som jag brukade ha på repeat men som sedan försvunnit in i musikförrådet. Det tar bara några sekunder innan minnena puttar omkull mig. På et trevligt sätt, bör kanske sägas.

Igår var det Wakey!Wakey! - Almost Everything, när jag var på väg uppför backen från ICA. Solnedgången blev mörker, min gröna jacka byttes mot den blåa RollinSnowjackan jag råkade få med mig hem efter nyår. Marabou Bubbelchoklad och raska steg på de dåligt upplysta gångstigarna runt Lyckorna.
Minusgrader.
Längtan till snön.
Och iskall bubbelchoklad.

Andra låtar som är sådär löjligt tokförknippade med platser eller tidpunkter:

• Red Hot Chili Peppers - Wet Sand. Från dörren med nummer 501 i Altineige till Kinabalu. Fem minuter och tio sekunder, prick. Om det inte var kö i hissen eller jag var jättesen och fick springa, kryssa mellan solstungna turister som suttit ett glas för länge på Galoubet. Sneakers som en gång var vita, grågrön, halvt oformlig mössa och hår som fortfarande var för kort för att sätta upp. Konstant hemlängtan fast ändå inte. För vem kan längta hem i skuggan av Aiguille de Peclet, egentligen?
• Lena Philipson - Det Gör Ont. Skolavslutningen i nian. Dansgolvet mitt bland strandgräset, folkölen och de nattvandrande föräldrarna på Netas Berg. Jag dansade utan att bry mig, för hejdå grundskolan, nu börjar jag på ett nytt kapitel. Och säga vad man vill, men texten passar bitvis väldigt bra in på högstadiehelvetet. Sedan fick jag sand i skorna och mensvärk och cyklade hem ungefär klockan ett, spik nykter som den duktiga stereotyp jag var.
• The Black Pearl - Dave Darell Radio Edit. Måndagar på Graalen, herregud. Med blinkande dansgolv, förbannad fransk garderobiär klädd i guldlamé och en DJ som jag tror hette Douglas. Han var (vad han än hette) ganska tvungen att spela "Pirates". Ungefär som att Jocke-på-Dansken efter ett tag sa "ja, jag ska spela Vittring och We Built This City"innan vi ens hann be honom. Det var ett bra tjejgäng i Valdi-Nollnio. Och jag är oförskämt nöjd med att jag bara köpte två drinkar på Graalen på hela vintern. Då har man förfestat på precis rätt sätt.

Fortsättning följer..

Den bästa giffen i giffarnas historia:

Åh, Admiral Ackbar!

YES!!

En nackdel med att bo i Sverige..

..är att Pitch Perfect inte kommer på bio i Sverige förrän första februari.

SÅ

INTE

OKEJ.

#surar

Jag menar, det är acapella, mashups, "songs ruined by Glee", hon från American Dreams, hon från Bridesmaids, nån som förhoppningsvis aldrig mer kommer associeras med Twilight och ja..
Det är helt enkelt inte okej att ta fem månader på sig att klistra på lite undertexter. Punkt.
Gillar inte SF just nu.

Hela Tumblr har gått in i någon sorts trans över den här filmen och jag bara *duckar och försöker ignorera alla spoilers men vet att jag kommer misslyckas*.
Bleh.

Höst på Bästkusten

Jag gillar verkligen ljudet av skor mot träbrygga.
Viken är nästan helt blank. Det är ett mirakel - det har inte regnat på nästan 48 timmar och det har sett ut som om någon lagt ett S-kurvfilter över hela Ljungskile idag.
Kan inte hösten vara såhär jämt?

Kontentan av boxercise

Jag har sån träningsvärk i ryggen att jag börjar undra om jag blivit slagen på riktigt.
Ej okej.

Nästa gång jag känner mig pysslig i närheten av en symaskin ska jag sy en vetekudde.

Vad ska du bli när du blir stor?

Den frågan brukar dyka upp i de flesta konversationer när man är i min ålder, känns det som. Den och "hur går det på kärleksfronten då?" Det sociala spelets båda motsvarigheter till Peter Jihde-svettiga "hur känns det" inom sportjournalistiken.

Svar: Jag vet inte.
För jag vet faktiskt inte.

På sistone har jag tagit till taktiken att rycka på axlarna och säga att "tja, mitt drömjobb är att jobba med vintersport på SVT men det är ju inte aktuellt än på ett tag", och det är väl helt i linje med sanningen. Det är ett av mina drömjobb. Men om det är det jag kommer bli när jag blir stor, det vet jag inte.

Jag vet inte om jag kommer bli stor.
Och arbetsmarknaden är ungefär lika rolig som traven med handlingar från Uddevalla kommun som ligger på ett bord nere i journalistbunkern.
Det kanske låter som om jag har gett upp, eller bestämt mig för att nöja mig, men frukta icke - det vill jag inte. Jag har bara ingen aning. Jag vet inte vad jag helst vill, och just nu känner jag mig som den kollektiva fransmannen i valet häromsistens - röstar på Hollande för att jag är så less på Sarkozy mer än för att jag verkligen tror på Hollande.

Det jag vet mer än något annat är att jag inte vill tillbaka in i restaurangbranschen igen, men skulle jag inte kunna vara journalist på heltid direkt så är inte det jordens undergång. Bara jag slipper stå i ett kök.

Här borde jag citera Boomtown Rats

Just nu är livet en enda lång måndag. Ett diffust, grått streck.
Nästan så jag hoppas att det är pms, för att var så här energilöst dyster utan anledning känns rätt dumt. Fast det är aldrig utan anledning, det är det inte, men om det inte är pms måste jag försöka komma på vad som är anledningen, och det vet jag inte om jag orkar.

Det är bara en sån dag idag.

Hashtagg höst. Typ.

Jag ska iväg och boxas snart, tror jag. Jag vet att jag behöver det men äääuh. Att vistas utomhus. I Bohuslän. I oktober.
Inte okej.
Jag behöver slå på saker men samtidigt vill jag bara rulla ihop mig under täcket och förneka allting och försöka teleportera mig till något solig fjäll eller nåt.

Ursäkta.
Det blir nog bättre snart.
Bara det slutar regna.

Höst:

När du somnar med fönstret på glänt och det är Sibirien överallt utom under täcket nästa morgon.

May the odds be ever in your favor

Missförstå mig rätt nu - jag gillar mina korridorskompisar, men ingen bakfylla i världen rättfärdigar att prata sönder Hungerspelen. Särskilt inte när det var de som valde film.

/Purken

Nej.

FUCK
YOU
GLEE.

Capslock är inte ens i närheten av tillräckligt för att beskriva hur mycket jag inte gillar Ryan Murphy just nu.
Nej. Nej nej nej nej nej.

Och extra applåd för fem veckors uppehåll för baseboll.
Det här är inte okej.

Det här är så långt upp på löjlighetsskalan att jag bara.. nej.
Samma nivå som när Quinn försöker stjäla babyn. Ungefär så löjligt.
No. Me. Gusta.

En ovanlig kväll på folkis

Har precis stått i mörkret ute på gården i förtio minuter. Någon sorts rikspucko fick för sig att trycka på brandlarmet när alla förfestar som bäst.
Inspark.
Fjärde oktober vilket går att diskutera, men ändå.

Det var mörkt, och kallt, och nu har alla bråttom att dricka ikapp igen.
Som det ska vara.

Fast jag känner mig lite avstängd.
Dunkar Kesha på mitt rum, jag hoppas att det hjälper.
Vi får se.

Annars blir det tidig hemgång och Mumford & Sons.
Första pris för mest schizofrena musiksmak i västsverige går till..

Things that happens at folkis #217

Inatt ska vi gå upp klockan tre och titta på den direktsända debatten mellan Obama och Romney.
Me gusta.

Dumma, dumma teveserie som jag egentligen inte borde bry mig om

Och när jag ändå håller på och babblar om musik: nästa avsnitt av Glee gör dom The Scientist och det är faktiskt inte en total slakt. Faktiskt ganska långt därifrån. Känns dock som om själva avsnittet kan bli en riktig brutalsnyftare.
Förhoppningsvis är det Klaine och Finchel som ryker men alltså.. Ryan Murphy är ett certifierat troll så fan vågar gissa någonting egentligen.



Även: Naya Rivera gör Taylor Swift bättre än Taylor Swift.

Banjo banjo banjo

Har fortfarande inte kunnat släppa hur bra Mumford & Sons nya är.
Jag menar, en veckas sträcklyssnande borde väl vara nog? Nähä? Okej.

well you run and scream, you will dance with me
we'll fulfill our dreams and we'll be free
and we will be who we are and they'll heal our scars
sadness will be far away

.

397

397

397

Syskonskap

Lillebror: Vet du vad vi ska göra imorgonbitti?

Jag: ..?

Lillebror: Kolla på ett nytt avsnitt av Glee!!

(Tror att det går i släkten..)

Sekulariserade är vi allihopa.

Klasskompis intervjuade frikyrklig präst igår. Klasskompis fick ett Nytt Testamente som nu ligger i vårt kök/vardagsrum.

Klasskompis #1: Slänger Nya Testamentet på Klasskompis #2.

Klasskompis #3: Nej! Rörde du bibeln? Du måste gå och tvätta dig!

Avd. En vanlig dag på internatet.

Dagens I-landsproblem

Den hopplösa mixkänslan av frustration och fniss när en :D råkar bli en :d

Bara för att den misslyckade smileyn ser ut som ett fundersamt ansikte som försöker slicka sig i näsan.

(Förstår ni hur mycket onödigt fluff som flyger runt inne i huvudet på mig? Ibland undrar jag.)

Pyssel.

x_x

Meh.

Nu har jag en hopplös hangup på milkshake.
Så väldigt typiskt mig.
Så väldigt typiskt söndagkväll.

Hej, förresten.

Sing it

Jag skulle vilja prata lite om X Factor.
Inte för att jag tittar på det med någon större entusiasm, nej mitt engagemang i den senaste i raden av talangsåpor grundar sig uteslutande i det faktum att vi bara har fyra tevekanaler på internatet. Och vill majoriteten titta på X Factor, då tittar vi på X Factor.
Enkelt.
Det är ofarligt.

Du kanske tror att min motvilja till X Factor grundar sig i att TV4 inte ens lät Idol ha sina sista dödsryckningar innan de började planera ännu en talangsåpa med ett knappt uppdaterat format, och visst, det är irriterande men det är inte problemet.

Problemet är superlativen.
Hallå juryn? Det är verkligheten som kallar. Har ni en lista med superlativ som ni måste yttra minst en gång per program eller? Någon som sitter och pratar i örat på er?

"Aaah, det är bra Andreas, men glöm inte att du har ett nästa stora stjärna, två fantastiskt och eventuellt ett spektakulärt kvar."
"Ison, Ison! Du har förbrukat alla dina skön snubbe!"

Å ena sidan är det väldigt skönt att den rena mobbningsteven har upphört (eller ja, den försvann väl i stort redan när Idol-juryn byttes ut någon gång för en halv miljon år sedan) men ärligt talat?
Var är realismen?
Musikvärlden är stenhård, särskilt om man framför egen musik. Många gånger är det lättare att dra in cash som trubadur eller afterskimusiker än att satsa på sitt egna. Tillgången på talang är mycket större än efterfrågan på artister, särskilt idag när vem som helst kan råka/lyckas skapa ett youtubefenomen.

Jag säger inte att de som klarat första gallringen i X Factor är dåliga, många av dem är fantastiskt duktiga. Men att juryn likt ett verbalt Coldplay fyrar av konfettikanoner av beröm redan i första vändan, det tycker jag är på gränsen till elakt. Oavsett om den tävlande är 14 eller 40-plus.
Det blir bakvänd förnedringsteve.

Önskar att de kunde vara ärligare och säga att visst, du är bra, men chansen att du lyckas är likförbannat mikroskopisk.
Det känns skonsammare än att bygga luftslott, tycker jag.

It's Britney, bitch!

Det faktum att jag alltid börjar le och/eller blir fnissig när jag hör Hold It Against Me bara för att refrängen är den fantastiskaste, mest ordvitsiga av alla ordvitsar. Och totalt oöversättbar till svenska.

if I said my heart was beating loud
if we could escape the crowd somehow
if I said I want your body now
would you hold it against me?

HOLD IT AGAINST ME?!

ffffffffftttsh tihi


*ramlar av stol och dör*

Fantastiskt.
Och ikväll ska jag streama Glee, Britneyavsnittet. Efter förra veckan vågar jag ju till och med ha förväntningar igen. Det är patetiskt, men jag kan inte låta bli att bli överlycklig över att Brittany och Tina får repliker, och någonting som nästan påminner om kontinuitet.
Jag bara..
..var de tvungna att fucka upp hela säsong tre för att komma till stadiet av "gör om, gör rätt"?

För ärligt talat - I HUGGED a girl?
Men men, mer om det en annan gång.
Personkartläggningen måste göras färdig först.

Ärtor.

Tröstätande

Jag tror att min nutellakonsumtion är direkt relaterbar till mitt själsliga mående.

It's alive.

Ljungskile Nyheters allra första webbteveinslag.
Analys av min egen reporterinsats inspirerad av Amy Diamond: It can only get better.

Pluspoäng för att ett hörn av min nya älsklingströja syns, haha. Minuspoäng för att jag var nervös och inte var tillräckligt noggrann med ljuset.

Mvh, Ovan Videoreporter

PS. Ska försöka komma igång med bloggandet igen.. och inte bara som skamlös reklam för våran superlokala tidning. (Som förresten kommer finnas i sin helhet som PDF på hemsidan imorgon vid lunch.)

Uppesittarkväll av sanitära skäl

En sak jag verkligen, verkligen alltid oroar mig över:

Att råka skära mig när jag rakar armhålorna.
Det har förvisso ännu inte hänt mig en enda gång på drygt tio år, men blotta tanken på det får mig att rysa. Jag är inte helt säker på varför. jag skär mig alltid på knäna och vid anklarna när jag rakar benen och det rör mig inte det minsta, men armhålorna, alltså.

Aj.

Vill inte tänka på det.
Väntar med spänning på att evolutionen ska hinna ikapp oss och eliminera onödiga detaljer på våra kroppar, förslagsvis delar av kroppsbehåringen samt lilltånaglarna.

Seriöst, lilltånaglar. De är så pluttiga att de knappt går att klippa, och jag hade nog inte saknat den halva kvadratcentimeter nagel som mina två lilltånaglar utgör, men nu sitter de där de sitter så jag får väl helt enkelt gilla läget.

Hela det här blogginlägget är resultatet av trosbrist i kombination med trängsel i tvättstugan. Tvättid mellan 23 och 01 är inte helt optimalt, så för att hålla mig vaken ägnar jag mig åt allmän kroppsvård och ja.. jag kanske till och med ska ta bort det extremt avskavda nagellacket som jag haft på vänsterhanden i typ tre veckor.
Tveksam till at somna i acetonlukt dock.
Men tvättandet var nödvändigt - nuvarande underklädesstatus är inga rena trosor i garderoben och alla par utom två i den eventuellt trasiga torktumlaren i källaren. Om en kvart vet jag hur trasig torktumlaren är/inte är. Är den trasig måste jag komma på någonstans att hänga alla underkläder för torkrummen är fulla med Vikkans och Jessicas grejor. Le sigh.

Vad jag inte ska göra är att läsa mer av pdf-boken om svenska journalisters sociala bakgrund, politiska tillhörighet och så vidare.
Då kommer jag somna.

Dagens hjälte?

Två flugor kraschlandade i min jordgubbsfil. Den ena hann tyvärr drunkna innan jag hann rädda den, men den andra landade med huvudet ovanför filytan, så jag lyfte upp den med skeden och tvättade rent flugan med vatten från en såndär sprayflaska.
Sedan gjorde jag mackor till frukost istället.

And at that moment, I swear I was infinite

Foto: Sara Kirtley

Definition: Godissugen

När jag nedlåter mig till att äta rosa Mentos.
Huga!

Avd: Ouch!!

 

Att bläddra igenom en match i efterhand i stillbilder..
Caroline Seger tog bevisligen en del stryk i lördags. Först situationen här ovanför, och sedan mosad av Wambach i slutminuterna. Buffliga amerikanskor. Tur att japanerna är betydligt mindre.

Vild gissning 2-2 imorgon. Eller att Sverige vinner med uddamål. Mest för att jag verkligen inte vill återuppleva VM-semin från förra sommaren. Hu.

Backspegel

"..när jag kom hem läste jag 250 sidor i en bok. Hejdå."

Fantastiskt sätt att avsluta ett brev till sin lärare på. Jag var nog ett ganska märkligt litet barn. Och argt.
Hittade en hel låda med gamla skolböcker och sånt ute i hönshuset nyss. Mappen från 99-00 är full av enkäter och irriterade meddelanden till min klasslärare.

"Eftersom ingen har frågat skolans elever vad de tycker om att skolan kanske ska flyttas så skickar jag ut en enkät om det nu."

"Varför får inte eleverna på Tånga läsa spanska?"

"Veckans Ord är tråkigt och meningslöst."

"Jag vet att mina klasskompisar tycker att det är svårt med engelska, men det känns inte rättvist att jag inte ska lära mig någonting nytt."

"Böcker jag läst:

• Harry Potter och de vises sten
• Sofies Värld
• Belgarions Son
• Murgoernas Konung
• Demonen i Karanda
• I Zandramas Spår
• Sierskan Från Kell
• Lilla Huset i Stora Skogen
• Lilla Huset På Prärien
• Katitzi
• Häxpojken
• Häxans dotter
• Häxguldet
• Bilbo
• Vattenfolkets Land"

..och så höll det på.
Jag förundras över att jag inte hade det värre. Orden insufferable know-it-all dyker upp i huvudet.
Tack J.K. Rowling för att du skrev en karaktär som är både bokmal och hjälte.

Dagens projekt: Lillebrors dåligt sorterade Star Wars-lego. Hela Legoprojektet börjar känns lite som den oändliga historien, men jag måste ta och slutföra det. Funderar dock på att flytta till köksbordet, jag får ont i ryggen när jag sitter på golvet så länge.

Tid.

Diffust som fan, och helt utan kontrollerbar hastighet.
Poff, sa det,  och så var det sommarlov.

Efter att ha klarat av den obligatoriska berlinförkylningen och en vecka instängd i bunkern för redigering har det bara varit sommar, på det där sättet som försommaren är ibland.
Ni vet, bohuslänska klippor, flädersaft, akustisk gitarr, rulla nerför en kulle tills allting blir vingligt och okontrollerbart. Ta med sig lunchen ut på balkongen med utsikt över skärgård och vindkraftverk.
Solnedgångar, basket på en plan utan linjer, minst en Piggelin om dagen, pollendamm i hela rummet eftersom det är olidligt att inte sova med fönstret öppet.
Sommar, fast med lite skola inklämt här och var, nästan för syns skull. Dagarna har blivit så långa att tiden som spenderats inne i de gula trähusen känts jättekort. Jättesnabb.

Rusa hem på helgerna för att spendera ytterligare en tid i köket på Laxbutiken. Sjunde sommaren. Apropå att tiden går, alltså. Helt sjukt.
Det finns mycket att minnas.

Den blomstertid kommer, igen och igen.
Solsken > internet.

Volkspark Hasenheide + Alexanderplatz

Prestation: Dimitri Lennartsson
Foto: Hedda Berander

Berlin Berlin

Söndag morgon.
Förvånansvärt pigg, eller nej. Inte förvånansvärt. Somnade typ halv tolv igår med datorn i knäet.

Så att jag är pigg är helt normalt.

Mitt rum är också helt normalt, dvs ett totalt bombnedslag. Orsak: jag ska packa till Berlin. Och nej, jag har inte ens börjat. Jag intalar mig själv att jag har en mental packlista redo, huruvida det stämmer lär uppdagas om en timme eller så.

Det har varit mycket packande, och jag har fått för mig att det är någonting jag kan göra på ungefär en halvtimme.

• Underställ, check.
• Skidbyxor, check.
• Sladdar till pjäxvärmarna, check.

Jag skulle förmodligen utan problem och förutsatt att allt jag behövde var rent faktiskt kunna packa för en alpresa på trettio minuter. Det är lätt. Jag hasar ändå runt i  skidbyxor och nån gosig tisha nittionio procent av tiden, och den resterande procenten hinner jag inte smutsa ner mig så mycket.

Men Berlin? Då ska jag ju ha vanliga kläder på mig. Hur mycket behövs det då?
Yo no se.
Det är ett problem.
Lyckligtvis förlitar jag mig helt på "tvätta kläder i handfat" om det skulle krisa.
Skyller på säsongarhjärnan.

I övrigt är jag förtillfället mest exalterad över det faktum att nattåget ska rangeras ombord på en färja. Min löjliga fascination för masstransporter kommer gå bananas.

Auf wiedersehen,
HB

Dagens ungdom:

Fötterna på jorden

Jag var inne på jobbet i lördags. Eller gamla jobbet, eller vad jag nu ska kalla det. För det är ju gamla jobbet, men samtidigt ska jag ju faktiskt jobba där i sommar igen så definitionen är lite luddig.
Nåväl.

Jag var där iallafall. Överlämnade fyra mixskivor till Soof. Egentligen var tanken att jag skulle skicka en låt till henne via datorn, men det gick inte så jag kom fram till att det var smidigare att bränna ner den - och det vet ju alla att det är ett helgerån att bara bränna en låt på en skiva, så jag var tvungen att göra en hel mix.
Tyvärr fick inte alla låtar plats på den, och på något vis slutade det med att jag hade fyra mixskivor istället för en empetrefil.
Avd. sysselsättning?

Åter till jobbet. Det kändes lite sådär helande, att larva in där och bara hänga i några timmar. Snacka om ingenting speciellt men folk jag umgåtts med i åratal, och bara känna sig hemtam. Det har varit så mycket flängande i mitt liv på sistone att jag tror att det är bra att bara landa lite. Jag vet att jag kommer vara spytrött på bakelser och cheese redan innan midsommar, men jag tror att jag behöver lite stabilitet.
Och jag vet ju att det inte är föralltid, och då känns det helt okej.
Falkenberg är bra på det viset. Sommarstaden som alla alltid kommer hem till, om än bara för en kort stund. En bot mot rotlösheten.
Tänker att i sommar ska allting hinnas med. Alla kvällar med rosévin och töntig musik på balkonger och vid badstugor. Alla förmiddagar på stranden innan badjävlarna hunnit dit. Att det slutar med oavbrutet regnande och extrapass på jobbet är en parentes, för tanken och drömmen om sommaren räknas ändå på något vis. Den där enda solskenskvällen vid havet går att leva på så väldigt länge.

Apropå flängande förresten.
Jag vet knappt vart jag är längre. Om en vecka är jag i Berlin, imorgon ska jag på en två och en halv timme lång kollektivtrafikstur enkel väg ut till Käringön, och om en halvtimme ska jag ta bussen in till Uddevalla och åka bräda i några timmar i en very tiny skatehall.
Helst ska jag väl göra lite Berlinresearch ikväll också. Eller Käringönresearch. Eller båda. Hu.
Men det har varit värt det, flängandet. För jag har haft hejdlöst roligt, och fått åka mer skidor och bräda i vinter än vad jag vågade hoppas på.

Året har gått fort.

Definition

Trafik: Ett tillstånd som gör det omöjligt att cykla sträckan HN - Vindilen eftersom det är en massa bilar ivägen överallt.

Vårtecken

Idag mötte jag grusborttagarbilen när jag var ute och cyklade.
Om dimman har lättat imorgonbitti tänker jag dra och skejta.
Det är ju vår.

Hungerspelen

Varför har ingen berättat om Hungerspelen för mig tidigare?

VavavavaVAVAVA??!!?!?

Jag som börjat ge upp hoppet om vettig ungdomslitteratur av blockbustertyp. Jag menar, efter att ha utstått år av Twaaaajlajt och patetiska, fördummande tjejhuvudroller (jag ogillar inte Twilight, jag hatar det med en hetta som från tusen solar) kan man inte vänta sig så mycket.
Och så snavar jag över en filmtrailer och inser att jag nog har missat något.

Helluu, fantasy/scifi-kombo med politiska och samhällskritiska undertoner men ändå ungdomsböcker, vilket borde betyda att jag fattar dem.

Bara en fråga: har någon dem, helst på engelska? Jag vill låna!

Vägen till våren

Veckans uppgift #1

– Har du gått vilse?

Pelle, LSK's vaktmästare plirar mot mig. Jag skruvar upp leendet ett snäpp och förklarar att jag letar efter vårtecken.

– Jahaja, svarar Pelle, kliar sig i skäggstubben och rättar till kepsen med klubbmärket.

Backen upp till Skarsjövallen är smygjobbig och krokar sig precis så mycket att man aldrig ser långt fram. Det blåser kallt från havet, och hade det inte varit för ett gäng överenergiska småfåglar som har sångövning i ett av träden vid vägen hade det känts som oktober.
Allt är mulet och i vägrenen ligger kladdiga fjolårslöv.

Ungefär halvvägs uppe ligger ridhuset. Jag vet att det är där redan innan jag ser det – en skarp och lite dammig lukt ligger i luften och det är svårt att inte nysa. Det knäpper från elstängslen.

Hästarna går ute, men ser sorgsna ut i det gråa ljuset. Hagarna är mer geggamoja än gräs och leran når djuren över hovarna.

Två vägkrökar senare skymtar jag fotbollsarenan bakom några träd. Det är en märklig syn med en jättestor sponsorskylt och strålkastare mitt ute i skogen. Grindarna på framsidan är låsta, men bakom läktaren är det öppet.

Området är öde, så när som på vaktmästar-Pelle. Han har varit nere och röjt på rastplatsen vid motorvägen på morgonen men nu ska han och några andra fixa till entréerna inför seriestarten.

– De har inget körkort, så jag ska hämta dem nu. Det är ju en bit att gå upp, säger han och ger mig ett granskande ögonkast.

– Har du körkort?

Jag nickar, men fyller på med att jag inte har någon bil.

Pelle hummar förstående.

Ute på A-planen vankar två medelålders män fram och tillbaka. Jag trotsar den arga skylten på staketet som hotar med böter och går bort till dem.

Den ena mannen har satt sig på huk och lyft den vita duken som ligger över delar av gräsmattan.

– Du måste lyfta den här idag, det är dagg under och det kan skada planen, säger han på bred skånska, varpå han reser sig upp.

Bosse, som bland annat har hand om fotbollsplanen åt LSK, nickar och de båda försvinner in i en detaljerad diskussion om exakt hur högt gräset får klippas. 30 mm är den tillåtna maxhöjden, men för att vara skonsam mot stråna kan det klippas ner i omgångar, först till 32 mm och sedan ännu en gång till omkring 27.

– Och så låter du inte grabbarna träna på A-planen innan seriepremiären, påminner skåningen bestämt. Han är från Svenska Fotbollsförbundet och jobbar med att kontrollera alla arenor i Superettan, och trots att solen har tittat fram nu ser Skarsjövallen oroväckande brun ut. Seriepremiären är om drygt två veckor och innan jag knatar vidare lovar jag Bosse att hålla tummarna för Ljungskile.

– Vi behöver alla tummar vi kan få, säger han med oro i rösten.

Jag står kvar i hörnet av planen en stund. Det enda som hörs är olika nyanser av sus – det dova från motorvägen, rasslet av vind i kala grenar och bäcken som porlar en bit bort i skogen. Härifrån får de tveksamt gröna grässtråna mer lyster och med lite fantasi hörs jublet från ståplatsläktaren – fast enligt god gubbsed ska man sitta ner, förutom när någon nätat såklart.

Även om vinden ligger rakt emot på nervägen känns det lättare. Molnen är nästan helt bortblåsta och i vägrenen sticker några krokusar upp bland allt det vissna.

På ridskolans gårdsplan är det mer liv nu. Gunilla och Kristin är i full färd med att skyffla hästspillning.

– Du ska se vilka hallon det blir här på sensommaren, säger Gunilla och gestikulerar med skyffeln mot diket där de slänger gödslet.

Okunnig som jag är passar jag på att fråga om vissa hästar fryser lättare än andra, eftersom ungefär hälften av hästarna bakom oss i hagen går utan täcke. Tjejerna skrattar åt mig, och Gunilla säger att hästar inte fryser.

Jag ser nog förvånad ut för hon skrattar igen.

– Egentligen är täckena mest för att hästarna inte ska bli leriga. Såhär års tappar de vinterpälsen, och det kliar och hästarna rullar sig. Om sanden sedan sitter kvar kan de få skav av sadeln, så man kan säga att hästar med täcke faktiskt är ett vårtecken, förklarar Gunilla.

Ju närmare byn kommer desto starkare blir känslan. En kvinna som läser tidningen på sin altan med dörren öppen. P4 strömmar ut från en osynlig radio och snödroppar kämpar sig upp ur jorden. Skolan skymtar mellan ännu kala trädstammar och ljudet av barn som leker studsar över taken.

Mixskiva #4 - Rullbrädenostalgi

Ännu en vecka, ännu en mixskiva. Håhå jaja.
Denhär gången är temat skateboard, och för att avgränsa det hela en smula har jag begränsat mig till låtar från 2004 och tidigare. Sån från skatehallsdagarna alltså. En hel del collegepunk, nästan hela soundtracket från Almost: Round Three och tja..

1. Millencolin - Fingers Crossed. Enligt mig den allra bästa och peppigaste låten från Home From Home. 
2. Blink 182 - Dammit. Tycka vad man vill om Blink nuförtiden, men de hör till. En säregen kombination av hjärndött och genialiskt.
3. Bowling For Soup - Punk Rock 101. Ett plojband som fick sitt genombrott i Blinks kölvatten. Hej, vi tar en stereotyp och gör en låt av den!
4. Placebo - Every You Every Me. Låten till Mark Appleyards del i Flip Really Sorry. Vad jag minns från den filmen? Den här låten, och när Arto Saari slår skalle i en trappa, spyr och däckar.
5. The Cure - Why Can't I Be You. Ryan Sheckler var ungefär tre äpplen hög och hoppade nerför hustak till tonerna av The Cure. Vad det förde med sig? Tja, han är superkändis och jag introducerades till ett fenomenalt band. Win win situation.
6. Green Day - Basket Case. Jag lånade Dookie på bokbussen, brände den, skrev ut ett omslag själv och spelade sönder den i stereon på Åkarevägen 20.
7. Flogging Molly - What's Left Of The Flag. Om det var för att dragspelskillen i bandet var ett f.d. skateproffs eller för att musiken är medryckande vet jag inte, men den här mixen är inte komplett utan Flogging Molly.
8. AFI - Girl's Not Grey. Jag har fortfarande aldrig lyssnat ordentligt på texten, men därmed inte sagt att jag inte tokälskade AFI, för det gjorde jag. Snubbe som ser ut som Draculas brorsa + catchy refräng = ja tack.
9. American Hi-Fi - Art of Losing. Hur man lyckas vara arg, emo, sjunga nasalt och slänga in en Ramones-quote i refrängen. Allt på drygt tre minuter.
10. Red Hot Chili Peppers - Soul To Squeeze. Är med av ett skäl: den är chill.
11. Sum 41 - Still Waiting. Rättframma texter är alltid trevligt. Särskilt om de kommer i paket med distade gitarrer, svettband och Converse All Stars.
12. The Clash - Train In Vain. Rodney Mullen åker inte skateboard som alla andra, men han verkar gilla The Clash.
13. Reel Big Fish - Good Thing. Hähä. Introt får mig att flina. Och jag gillar positiv skapop. Ja, så är det (som Ranelid hade sagt).
14. Nirvana - Smells Like Teen Spirit. Jag har ingen aning om hur jag började gilla Nirvana. Däremot vet jag att jag har säkert tio blandskivor under min säng hemma med bara Nirvana, Millencolin och Green Day på.
15. The Offspring - The Kids Aren't Alright. Arg? Check. Catchy? Check. Vettigt budskap? Check. Fult skivomslag? Check.
16. The Get Up Kids - Close To Me. Förutom att vara en mycket trevlig cover på en mycket bra låt var den med i två skatefilmer inom loppet av.. hmm.. det var inte långt emellan dom i alla fall.
17. The Cardigans - My Favourite Game. Bra låt. Bra band överlag. Bra användning av bra låt i bra skatefilm. För vidare bevis - youtuba "Chris Haslam Almost Round Three".
18. Bad Religion - Sorrow. Ni trodde väl inte att jag skulle glömma Bad Religion?!
19. Jimmy Eat World - The Middle. Konsten att göra en låt som på mindre än tre minuter får en dyster tonåring att känna att jo, det ordnar sig nog ändå. Undiscutablement.
20. Rooney - I'm Shakin'. Ett av alla band som fick ett break genom OC. Kanske inte så coolt, men det gör det inte mindre poppigt.
21. Goldfinger - Superman. Lite mer skapop åt folket, ja?!
22. The Killers - All These Things I've Done. Daewon Song åkandes skateboard i motljus och solnedgång. Det finns sämre sätt att introduceras till ett av sina absoluta favoritband än så. Genialiskt, på så många plan.

Avslutningsvis:

Domedagskänslor

Igårkväll fick jag ett fantastiskt korkat infall. Jag började kolla på Armageddon vid halv elva. Efter två timmar var jag tvungen att pausa en stund, och efter att filmen var slut kollade jag på En Värsting Till Syster i ett tappert försök att sluta tro att jorden kommer gå under i nån Hollywoodkatastrof.

Somnade till slut halv fyra. Inte pigg idag. Uppskattade sömnpausen mellan herrarnas storslalom och damernas andraåk. Man kan väl säga såhär - jag vaknade en åkare innan första svenska skulle köra. Det är inte likt mig.

/Pigg tjej

Supersäl

Jag är väl inte den som brukar hålla mig med idoler, men det finns undantag.
Och säsongsbästa i sista tävlingen är tämligen snyggt ändå.

Ett steg tillbaka

Jag som hade gått runt och glatt mig åt att inte behöva göra mer radio..
Ha-ha. Nu visar det sig att vi ska göra ett radio- och ett tidningsreportage var nästa vecka eftersom alla inte är klara med sina grenval.
Varför, varför kan inte de som vet att de får den grenen de vill ha (läs: jag) få ägna all tid åt det som är relevant, va va va?!

Slå handflatan i pannan alltså.

Suck.

Det är bara så inte min grej, radioreportage.
Nåväl, det är åtminstone bara ett, och snart.
Sedan slipper jag trycka upp fler mickar i fejset på ovilliga förbipasserande.
Ser fram emot Sen Kväll I Radiobunkern. Meh.

Tack Anja!

Om tre dagar är det exakt fjorton år sedan Anja Pärson för första gången ställde sig i startkuren i ett världscuprace. Sexton år gammal, storslalom i Crans-Montana. En tjugofemteplats.

Om tre dagar kör Anja Pärson sin sista världscuptävling.

Däremellan har Anja kört 379 andra världscuptävlingar. 95 gånger har hon varit på pallen, 42 av dem har hon stått högst upp.

Lägg till det nitton OS- och VM-medaljer.

Det är ogreppbart. Det är siffror på ett papper, javisst, men det är framförallt en oerhörd idrottslig prestation. En särskild kombination av vinnarskalle och talang som för evigt skrivit in tjejen från Tärnaby i historieböckerna.

Vi har följt henne från tevesoffor och läktare, från den första världscupsegern i Mammoth Mountain 1998 till vad som troligen blev den sista, i italienska Tarvisio förra våren. Via mästerskapsmedaljer, materialstrul, skador och revanscher.

Från slalomlöfte till totalcupsvinnande mästerskapsspecialist.

Att plocka ut höjdpunkter ur en karriär som Anjas är inte lätt. Till exempel förtjänar tävlingen i Maribor 2003 ett hedersomnämnande. Kampen mellan Anja och ärkerivalen Janica Kostelic var så hård att de kroatiska fansen vid sidan av banan bestämde sig för att hjälpa Janica på traven, genom att kasta snöbollar på Anja under pågående åk.

Och stundtals var det omöjligt tajt. 2005 vann Anja totalen före Kostelic med den minsta marginalen i världscupens historia – tre poäng.

Ibland kräver prestationer att man har lite tur med sig. Ibland handlar det bara om jävlaranamma. Alltid om förmåga.

Stunder jag åtminstone aldrig glömmer:

5: Supersäsongen 2003/2004. Med Kostelic skadad var Anja onåbar. Götschl dominerade i fartgrenarna men räckte inte till mot Anja som plockade hem otroliga tolv segrar i slalom och storslalom. Vann därigenom sin första totala världscup.

4: VM-Guld i Super-G, Bormio 2005. Den där tävlingen när allt gick Anjas väg. Med sju topprankade åkare kvar kom hon ner i ledning, och sedan fick förvånade svenskar se medaljhopp efter medaljhopp åka ur. Dorfmeister, Meissnitzer, Ertl och Montillet for all världens väg, och när Renate Götschl med nummer 30 tappade staven inte ens halvvägs ner var saken klar. Anja, som aldrig vunnit en Super-G i världscupen, tog VM-guld.

3: Slalomguldet i Turin-OS 2006. Efter att ha knäckt ena staven i besvikelse över en bronsmedalj i kombinationen var det inget snack om vilken valör på metallen som räknades. Sista grenen, sista medaljchansen, sista åkare ut i andra åket. Det var Anja mot klockan och dimman i Sestriere, och det gick vägen.

2: Medaljregnet i Åre-VM. Hon kom till VM på hemmaplan med en med Anja-mått mätt usel säsong bakom sig. Det filades på pjäxor i en hemlig bod någonstans i Norrland och alla Sveriges sportjournalister stod med fiaskovinkeln vässad och färdig att användas. Vad gör Anja då? Låter bli att darra när alla andra får mästerskapsnerver och åker från Åre två veckor senare med tre guld, ett brons och ett lagsilver. Hon blir därmed även den första någonsin med VM-guld i alla discipliner.

1: Kombinationsbronset i Vancouver-OS 2010. Att hon reste sig upp. Bara att hon stod på benen var ett mirakel. Att hon då reste sig upp efter den kraschen, bet ihop och tog brons i kombinationen, det är ogreppbart. I Turin var medaljen av guld, men det går inte att jämföra. Vissa bragder handlar inte om att vinna över alla andra, utan att bita ihop och köra när det enda förnuftiga vore att låta bli. Man kan inte få Bragdguldet för ett brons, men det behövdes liksom inte heller. Hon reste sig upp. Det var stort nog.

Det finns inte mycket mer att säga, mer än tack till en av Sveriges största idrottare genom tiderna.