Jag har inte tänkt på det innan men idag insåg jag att min korridor på många sätt är mitt själsliga skyddsnät.
Det är inte likt någonting annat.
Aldrig ensam, aldrig helt ifred, alltid någon att banka på dörren hos och diskutera all oreda i huvudet med.
Så länge jag har en dörr att stänga är det en livsform som passar mig väldigt bra.
Kanske för att jag är så våldsamt dålig på att prata i telefon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar