Punkt A tll punkt ?

Kombinationen kunde inte somna tillsammans med ingen Vinterstudion pga juluppehåll gör att jag har ungefär noll incitament att gå upp idag.

Jag tänker att det ändå får vara okej – jag har jullov. Okej, jag har jullov och hela rummet fullt av mer eller mindre uppackade väskor, påsar och exakt ett par rena trosor vilket i sig leder till att jag måste gå upp och slänga in en tvätt, helst igår, men ändå.
Jullov.

Jag får vara lite död och sova alldeles för länge. Ibland får jag faktiskt det.

(Ignorerar kontrollfreaket i mig som måste vakna senast halv nio alltid för annars har hela dagen gått. Försöker ignorera. Misslyckas halvt. Går ändå inte upp. Jag är knäpp.)

Suck.. ledighet ger mig alldeles för mycket tid att tänka på just ingenting.
Jävla Falkenberg. Är det något jag har lärt mig själv så är det det. Det är alltid okej att skylla saker på Falkenberg.
Och hur mycket jag än trivs här ibland så är det fortfarande en plats jag inte vill fastna på.

Samtidigt är det platsen där jag förvarar alla lådor.
Det är så vi lever, min del av min generation. Vi som envist försöker leva drömmen innan realismen jagar ikapp åtminstone hälften av oss och maler ner oss i vardagsgruset. I lådor.
För vi måste.
Ekvationen inga fasta jobb och ingenstans att bo en längre tid i taget har den konsekvensen.

I-landsnomader. Ingen idé att skaffa några möbler, tavelramarna får vänta – ett papprör med gamla filmplanscher och uppförstorade foton är mycket lättare att ta med sig.
På ett sätt är det bra för prylhysteri är en miljöfara. Hade jag haft råd att köpa om alla mina älsklingsböcker i digitalformat hade jag gjort det för att spara plats och lätt kunna bära med dem. CD-skivorna är inlagda i datorn för flera år sedan (men samtidigt vill jag ha dem stående i alfabetsordning på hyllan ovanför mig, bara för att). Netfllix verkar vara på väg att bli det Spotify för film som ingen riktigt lyckats med innan.

Ibland undrar jag om den avmaterialiserande digitaliseringen är en produkt av våra levnadsvillkor eller om det är tvärt om.
Oavsett vilket så är det väldigt praktiskt när det mesta är nerpackat i lådor som inte följer med på varenda litet stickspår man tar.

(Ännu ett blogginlägg som började någonstans och slutade ungefär en halv galax bort. När det kommer till icke-journalistiskt skrivande tvivlar jag på att jag någonsin kommer lära mig att hålla mig till grejen. Men när jag är icke-journalistisk är det inte heller ett problem.)

Nörd – eller konsten att älska

”Nördar får vara entusiastiska utan att vara ironiska. Nördar får älska saker. Alltså älska saker på det där hoppa-upp-och-ner-kan-inte-kontrollera-sig-själv-sättet. Att kalla någon för nörd är egentligen att säga du gillar saker, vilket är en ganska dålig förolämpning.”

Ovanstående rader är ett (översatt) citat av den amerikanske författaren John Green.

Jag gillar det.

Inte konstigt.

Jag är rätt nördig själv, så det faller sig naturligt.

Dock är jag inte helt säker på varför just jag blev det. Vilka är kriterierna? Vem är nörden? Vad är nördigt? Vem bestämde det?

Som jag har förstått det så handlar en del av nördskapet om information. Att veta lite fler, lite konstigare saker. Ha ett huvud fullt av mer eller mindre användbart fluff, som ramlar ur munnen i tid och otid. Använda säregna uttryck och begrepp. Gärna relatera andra saker till specialintresset, och hänga på internetforum där detta diskuteras.

Men nördighet kan inte bara vara baserat på förmåga att komma ihåg fakta, för det går i så fall stick i stäv med citatet jag inledde denna text med. Nördighet handlar om kärlek, en entusiasm för något som intresserar en, något som får orden att välla ur en i en bubblig, exalterad ström, som inte sällan blir aningens obegriplig för den mindre insatte.

Nördighet handlar om att gilla något så mycket att du inte bryr dig om att andra himlar med ögonen, börjar småfnissa eller blir irriterade. Att låta sig tycka att något är så fantastiskt att du inte kan låta bli att analysera det i småbitar, vare sig omgivningen är intresserad eller inte.

Vill ni veta vad som är kul? Nu tänker jag på idrottssupportrar. Allvarligt. Aldrig är det så accepterat för folk från alla samhällsskikt, åldrar och andra sorterande kategorier att leva ut hela sitt känslospektrum som på en idrottsarena. Inför, under och efter stora idrottsevenemang fylls mediekanalerna med analyser, statistik och superdetaljerade fakta. Supportrarna lever med sitt lag i med- och motgång, firar och gråter. Går med i grupper på internet och finner gemenskap.

På ett sätt är det väldigt ironiskt.

Jag tror de flesta av oss har sett filmer eller läst böcker där den stereotypa nörden är en ranglig, ljusskygg person som gillar science fiction men svimmar av fysisk ansträngning.

Nördens antagonist? En storvuxen, brölig sportfåne.

Egentligen bara två sidor av samma mynt. Samma entusiasm och driv, fast med två olika uttryck.

Det är en himla tur att livet inte är en high school-film, för jag gillar att vara både nörd och sportfåne.

Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att alla har en nörd någonstans inuti sig. Gillar något som får hjärtat att klappa extra hårt. Det behöver inte vara fotboll eller Sagan om Ringen, det kan vara vad som helst.

Men låt hjärtat klappa – släpp loss det.

Det blir lite roligare då.

(Krönika publicerad på ljungskilenyheter.se, december 2012)

Gnisslar tänderna

Vissa dagar har jag så mycket frustration i kroppen att det kliar i tänderna.
(Antagligen beror det mesta på mördarhuvudvärken som hängt i hela dagen, men ändå.)

Jag behöver en boxboll.

...

Gick lång, kall och förhållandevis solig fotopromenad idag. Finns sämre sätt att spendera lektionstid på. Fast merparten av dagen stavades photoshop, så jag var värd min stund i det fria.

Hann även med att prata radio med Cajsa – om vinterstudion.

Imorgon åker jag hem till Falkenberg och plockar gran.
Adjö.

Sommaren var kort

..det mesta regnade bort. Men några kvällar hann det bli ändå.

Lånade bilden från Lisa.
Jag tycker den är fin, även om jag inte riktigt förstår hur jag tänker när det kommer till fotominer. Men det går bevisligen att ha kul på Bratt ibland, med betoning på ibland.

:)

(Och ja, jag tycker fotfarande att alla borde läsa Lisas blogg. Den är bra. Väldigt.)

Kaniner

Identifiering

Jag tappade bort mitt internatkort för ett tag sedan. Det var lite trist, mest för att kökspersonalen envist vägrade släppa in mig utan reservkort, men också för att jag verkligen gillade det gamla.

Bilden på det gamla kortet är nämligen tagen i Fornet, i januari 2009, en alldeles eminent puderdag.
Och jag gillar den bilden väldigt mycket.
Jag har två dagar gammal mascara runt ögonen. Jag är 50% vinterblek och 50% på väg att få goggelbränna på riktigt. Jag är fyra år yngre än vad jag är nu och har typ en femtedel så långt hår. Jag har ätit gröt med äppelbitar i till frukost och sedan satt mig på en skramlig skidbuss med imma på alla sidor av rutorna. Jag står och väntar på en kabinlift som ska lyfta mig högt över snödränkt, brant lärkskog.
Det snöar.

Vad finns det inte att gilla, liksom?

På mitt nya kort ser jag arg ut, och bilden är lite pixlig för den är tagen med mobilkameran i dåligt ljus. En måndag i november, i Ljungskile.
Jag har ingen känslomässig relation till den, mer än att jahaja, jag måste fixa ett nytt matkort.

Så även om det känns lite meningslöst och sådär så är jag ganska glad att jag återfann mitt gamla matkort.
Jag trodde att jag hade råkat slänga det men nej – det låt i iPodfickan i min jättestora Armadatröja.

Känns passande.

Mind. Blown.

Eller ja, åtminstone under det närmaste seklet eller så. Jag vill inte sätta några begränsningar på hur gammal jag kommer bli.

Ett evigt mysterium

Så sant så sant

Mitt eget Narnia

Förra hösten intervjuade jag en sjukhuspräst som en del av en skoluppgift. Det var väldigt intressant på många sätt, och han var den första präst jag pratat med som jag kände att han verkligen inte dömde mig för att jag inte tror på gud.
Det som har etsat mig fast i skallen är hans svar på frågan om hur man kan förhålla sig till sin tro i ett yrke där man dels jobbar så tätt inpå elände och jävelskap (det var inte mitt ordval just då) och dels jobbar i en miljö där vetenskap är så centralt. Hur går det ihop?

Svaret jag fick kanske är enkelt och självklart för de flesta, men jag hade aldrig fått det förklarat för mig på ett så konkret sätt förut, så jag blev nästan lite överväldigad.

Vetenskapen förklarar hur, men inte varför.

Fysik, biologi, kemi, psykologi, medicin och vanligt jäkla bondförnuft kan ge oss de pragmatiska detaljerna kring ett skeende, men ärligt talat – livet är så mycket mer än det. Det finns garanterat någon svårbegriplig avhandling någonstans som vet exakt varför vi tycker att det luktar gott när det regnar på varm asfalt (jag vet att jag har läst förklaringen - det är något doftämne som frigörs) eller varför jag gillar vissa människor men inte andra.

På ett sätt förklarar vetenskapen varför, men samtidigt är den otillräcklig, för för att förstå "varför" så krävs inte sällan specialisering eller utbildning, och jag tror inte att det finns någon människa som kan veta allt. Så på något plan har vi alla det där känslomässiga, ovetenskapliga "varför" i större eller mindre utsträckning.

Nu känner jag helt ärligt att jag håller på att tappa tråden i min vanliga iver att alltid ha åtminstone lite faktabas bakom mina uttalanden.
Fast, nu sa jag precis emot mig själv.
Jag har inte alls alltid fakta bakom det jag säger. Faktum är att jag i många fall är precis tvärt om.

Tidigare i höstas hade vi en typiskt folkisflummig dag med olika workshops. På en av dem jag deltog i gjorde vi en slags heta stolen-övning. Man skulle säga vilket djur man skulle vilja återfödas som. Jag satt nästan först i ringen, och jag sa drake.
Det är alltid någon som fnissar eller himlar med ögonen när jag säger sånt.. så är det bara.
Men det fina var att när turen kom till en kille som satt en bit efter mig sa han "om du säger drake gör jag också det".
Inte på ett skämtsamt sätt, han verkade ganska allvarlig. Men också lite förvånad över att jag sagt det från första början. Lite glad att jag sagt det, att det på något vis gjorde det hela mer okej.

Nu kommer vi till grejen.

Grejen är att jag vet. Jag vet att allting egentligen talar emot hur jag väljer att se på världen.
När jag säger att jag tror på hustomtar, spöken, drakar eller mucklor (de små varelserna som gör saker i marginalerna i Pettson & Findus-böckerna, Sven Nordqvist är ett geni) så vet jag att det alltid kommer finnas folk som himlar med ögonen, och att det om jag bara hade velat ta reda på det finns vetenskap någonstans som kan ge mig tämligen övertygande bevis på att jag antagligen har fel.
Men det är inte viktigt.

Jag vet att jultomten inte finns.
Men jag väljer att ändå tro på honom.
Jag vet att det är svårt att bevisa min teori om att drakarna lever i Himalaya och Anderna (och kanske några bergskedjor till) men är smarta nog att hålla sig undan eftersom de sett hur människorna beter sig mot allt annat här på jorden.
Men jag väljer att ändå hoppas.
Jag vet att hustomtarna antagligen inte heller finns, eller åtminstone är utrotningshotade eftersom deras naturliga levnadsmiljö antingen renoveras, rivs eller blir ödehus.
Men jag väljer att tro att de finns ändå (och att de har ett rysligt humör om de blir retade).
Jag vet att rumpnissarna är Astrid Lindgrens påhitt och inte verkliga någonstans.
Men jag tror att det finns gläntor som täcks av vitsippor på våren där ingången till en rumpnisseklans håla ligger gömd vid en mossig sten.

(Vofferdårå?)

För livet blir lite vackrare då. För att allting inte behöver förklaras. För att jag låter mig själv tycka att jorden är fantastisk och inte sätter några gränser för min fantasi.
För att någonstans därute finns andra parallella världar som nås genom skogen med alla dammarna i, eller en portal genom en garderob. Narnia, Middle Earth (översättningen "Midgård" har av förklarliga skäl aldrig funkat för mig), Västra Kungadömena och Mallorea, Pandora, Tatooine, Coruscant, Dagobah och Naboo.

Kanske är jag den som aldrig riktigt kommer växa upp, jag vet inte.
Men egentligen bryr jag mig inte.
Vad andra tycker om att jag tror på tomtar är faktiskt fruktansvärt irrelevant. Jag tvingar ingen annan att göra det, precis som ingen annan kan tvinga mig att låta bli.

Men en sak vet jag.
Om växa upp betyder att jag förväntas sätta gränser kring min fantasi, då vill jag inte vara med.
För min värld är vacker för att jag låter den vara magisk och oförklarlig ibland.
Därför.

Varför göra som alla andra?

Ja, och så var det ju det där med att när det äntligen är den tiden på året då det är fullständigt acceptabelt att dricka julmust, då får jag istället århundradets Trocadero-cravings.

Seriöst. Läsk som inte är standardläsk är den bästaste läsken. Och Trocadero är så himla mycket sportlov i Duved, fika i gamla Linbanecafeet med Jofahjälm och vantar med senilsnöre hela vägen genom jackärmarna.

Mums.

Och så var det ju det här också:
"Hördu Jan-E, spring runt Svartlien så får du en Trocadero!"

Valdi-nollnio, ffs.

Köldknäppis

Ibland misstänker jag att min kropp absorberar kyla. Var ute och gick en lång långpromenad innan, och var hemma strax efter sex. Två timmar senare och det känns fortfarande som om kylan liksom strålar ut från min kropp.

Det är officiellt.
Jag är en reinkarnation av Mårran.

(Tänker inte dra min teori om varför Mårran är det perfekta barnboksmonstret just nu, det är en annan historia.)

Det enda som jag vet fungerar för att bli varm igen är att ta på mig mössa, raggsockar och mjuiksoverall, dra upp elementet (som praktiskt nog är precis längsmed min säng) och krypa ner under mitt jättetjocka täcke.
Men jag vill inte göra det, för d blir allting jättekallt när jag slutar vistas under täcket sedan, och det är Majas avsnitt av Så Mycket Bättre om en halvtimme, och det är ungefär så lång tid det tar för mig att sluta darra.

Seriöst, hela denna veckan har jag darrat som en Chihuahua. Jag är inte gjort för västkustsk kyla. Jag vill ha alpkyla.

Och apropå det - från och med idag till och med den 27 ska jag varje dag göra följande:

• Gå rask promenad med mycket höjdskillnader i minst 45 minuter
• Sitta i 90 grader i minst 2 minuter, öka med 5 sekunder/dag
• 50 situps
• 30 armhävningar
• Göra utfallssteg uppför hela trappuppgången tre vändor

Och om det inte är snorhalt ska minst tre promenader i veckan bytas ut mot löprundor.
Man kan väl säga såhär – jag kan ha slarvat med försäsongsträningen. En gnutta. Och eftersom jag var den inverterade puderguden förra året hoppas jag på rejält med pow till nyår (helt ärligt tycke jag att jag är värd det) och om jag ska orka fösa runt mina monsterlagg i de österrikiska skogarna behöver jag göra något åt den spinkiga, kolbaserade livsformen jag kallar min kropp.

Att bli smalfet är INTE okej. Skärpning Heddacarolina.

Kan även konstatera att nya Ke$haplattan är helgens stora guilty pleasure.
Jag gillar Ke$ha. Hon har ett IQ på jag-vet-inte-vad, kan av diverse akustiska demos att döma faktiskt sjunga, men väljer att göra kommersiell pop/rock/dance/crunk vad man nu ska kalla det för att hon vill.
Integritet är viktigt.
Och jag blir glad av pop.