I slutet är början närmst

Uh. Händer inte mycket på bloggfronten kan jag säga.
Hjärnan gick på jullov och orden liksom bara frös inne. Efter en höst av formulerande, vändande och vridande kanske det inte är så konstigt.
Inte för att jag inte skriver, men jag skriver ingenting sammanhängande eller publicerbart, och skulle jag få för mig att göra det så har jag bestämt att det isåfall ska göras i kåseriform. För då tjänar jag pengar. Hehe.

Annars då?

Snortidigt på fredag drar jag och lillebrorsan till Tignes, så om allting gör som jag vill kommer jag lyckas trycka in ännu en skiddag i år. Känns fan surrealistiskt. Så här års ska ju alla alltid börja sammanfatta året, och jag insåg att mitt år började i slutet av april. Det blir så.
Åtskilt.
Ett liv där, ett liv här och nu ska jag helt plötsligt börja leva hela år i taget igen. Melodifestivalen, februarilov, ni vet. Det känns väldigt märkligt.
Livet brukade delas in i ett fem-månadersår och ett sjumånaders.
Jag gillade det bättre.

Men snart.

Lillebror blev förresten lite smygförälskad i mina ljusblåa skidbyxor, som var betydligt mer lagom i storlek på honom än på mig. Om jag har dem hänger de med nöd och näppe kvar på rumpan, på honom sitter dom snyggt - så där som det är meningen att skidbyxor ska sitta (om man inte är jibber eller mager säsongare). Tyvärr är han för bredaxlad för att låna min gamla jacka också, annars hade jag haft en fin liten Hedda anno 2010-klon med mig till alperna.

Förhoppningsvis blir det en vecka fylld av puder, 25-centilitersöl, fånig musik och stålkanter som misshandlar manchester.
Får se om jag skriver nåt mer här innan jag drar, men annars - gott nytt år, eller som jag lär skrika på lördag natt:

Bonne Année!

Dravel

det är fredag.
höstterminens sista fredag.

(och jag överlevde, är fortfarande här, who would've guessed även om jag får panikkänslor när carl visar "just nu"-bilder från valdi på sin facebookvägg.)

köket firade med tacobuffé och vaniljglass med kolasås. det enklaste av enkla, men ändå så oemotståndligt. aldrig underskatta the power of barnmat, säger jag bara.
ikväll ska vi till olskroken, till kakan. där det började skall det också sluta.
cirklar och skit.
verkar ju vara en folkhögskolegrej.
och applåder.

applåd till mig för mina halvtaskiga självlärda klipp-och-klistra-skills i photoshop. är en halvtaskig skill en skill förresten? måste diskutera det med challa vid tillfälle. med risk för urspårning, såklart.
jag är inte klar än. på söndag ska jag bråka med indesign och photoshop lite till, men inte just nu. inte mer idag.
idag är planen att bränna pengar jag egentligen inte riktigt har. och att dansa. och att hinna med nattbussen hem för imorgon 10:15 har jag dejt med teven.

orsak?
schlalom i fina fina courchan. i fina fina slalombacken som jag och vera smygkörde den där soliga dagen i mars. manchesterslask. en av många saker som har stulit mitt hjärta. men manchesterslask hamnar högt på den listan, tillsammans med hoppa på tunn is på vattenpölar och bubbelplast. bland annat.
manchesterslask är kärlek oavsett vad man har under fötterna - mdlc sista veckan är ett bra bevis på den saken.
skid och snowboardabstinens, mind you.
två veckor plus en dag. två veckor plus en dag.
härifrån handlar det bara om att överleva.

tignes väntar på mig.

Handsfree-skammen

Ännu ett kåseri:

Jag skulle vilja utnämna en ny tidsålder. Hörlurarnas tidsålder.

Och handen på hjärtat nu, visst har du någon gång varit i följande situationer:

1. Någon pratar med dig, och tack vare pluggarna i dina öron kan du med gott samvete ignorera personen ifråga även om du är fullt medveten om att någon försöker påkalla din uppmärksamhet. Pluspoäng om du börjar nynna lite falskt för att understryka ditt musiklyssnande.
2. Du sitter på tåget och har stängt av musiken för längesedan men behåller lurarna i för att kunna tjuvlyssna på alla andras samtal. Du känner dig extremt listig och får koncentrera dig på att se neutral ut när din sätesgranne börjar skvallra med sin kompis.
3. Såhär års när folk är invirade i halsdukar och mössor och man inte ser sladdarna är det väldigt lätt att börja prata med någon för att tio sekunder in i konversationen inse att personen ifråga inte hört ett ord av vad du sagt.

Och som om inte hörlurarnas obönhörliga framfart vore nog - på sistone har även handsfreen fått ett uppsving. Länge ansågs denna teknikpryl vara lite töntig, och förbehållen stressade karriärsmänniskor, folk som kör mycket bil i jobbet och min pappa, men numera finner man den i var mans öra.

Det finns många varianter – vissa är lätta att upptäcka, tillexempel modellen som man pular in i ena örat och ansluter till mobilen via blåtand. Andra är lömska, och lömskast av alla är de som ser ut som vilka lurar som helst, bortsett från en liten liten mick på sladden.

Det händer mig gång på gång – någon kompis vankar in i köket med ena hörluren i, jag hälsar och får ett hummande tillbaka. Börjar glatt kallprata och avbryter mig först en minut senare när min polare slutat humma och istället säger några för mig helt irrelevanta meningar rakt ut i luften.

Å nej! Handsfree-skammen har slagit till – igen! Helst vill jag bara sjunka igenom jorden, väl medveten om att jag pratat för länge för att kunna skämta bort min envägskonversation. Tyvärr är det inte fysiskt möjligt, så jag tar min tekopp och lommar in på mitt rum.

Handsfrees och hörlurar är inte av ondo, de minskar olycksrisken i trafiken, motverkar antagligen cancer, kan rädda dig från ovälkomna kallprat och retar gallfeber på föräldrar om man använder dem rätt.

Jag måste bara komma på ett sätt att rädda mig själv från den återkommande skammen.

En barnslig nostalgiker

Kåseri nummer fyra, publicerat i Hallands Nyheter 12/12. Jepp, idag. Vilket betyder att jag bara har ett färdigt kvar. Måste gnugga kreativitetsknölarna nu. Hupp.

Ikväll sätter jag väckarklockan på fem över sju. Första lektionen imorgon börjar kvart över nio, ingen går till frukosten före 8:30 och jag behöver verkligen varenda minuts sömn jag kan få. Med tanke på att mobildisplayen just nu visar 23:58 och att jag sov i en fåtölj i skolbiblioteket hela förmiddagsrasten idag är mitt beteende allt annat än logiskt.

Det enda rätta vore att gå upp vid åtta, som jag brukar.

Skulle till och med kunna sträcka mig till halv nio om jag duschar fort. Men nej.

Imorgon är det nämligen den första december, och för första gången på fyra år ska jag kolla på julkalendern. Fjorton minuter över sju ska jag ta plats framför korridorens flimriga tjockteve med en kopp varm choklad och ett tänt ljus, andäktig i mina mjukisbyxor. Minnas den analoga klockan som tickade ner i rutan när jag var liten. Hur jag och lillebrorsan satt och räknade ner, baklänges, och fick öppna kalenderrutorna varannan dag. Varannan dag radiokalendern, varannan dag teven.

Jag vet inte om jag får något sällskap imorgon, vi snackade om det i korridoren innan, och jag är inte ensam nostalgiker vad det verkar. Men man vet aldrig, behovet av sömn är stort så här års. Det är något med mörkret tror jag.

Jag är ju i och för sig nostalgiker jämt. Få saker gör mig så barnsligt lycklig som att botanisera bland böcker jag läst för längesedan, som om blotta synen av pärmen kastar mig tillbaka till en tyst vrå i skolan eller på biblioteket. En bortglömd dörr till mitt eget Narnia.

När jag hämtar saker i källaren fastnar jag alltid, blåser dammet från något gammalt legobygge, rotar i lådorna med minnen.
Höstens vardagssociala höjdpunkt kan vara att jag tog med ett gammalt tevespel till internatet. Kontrollerna glappar, grafiken är dålig och färgerna skrikiga. Ändå sitter vi där, kväll efter kväll när ingen orkar vara vuxen längre. När teveserier, hockeykväll och nyheter blir för mycket, när vi tröttnat på reklamen och bara vill slappna av. Ett gäng ”tjugonåntingmänniskor”, unga ambitiösa vuxna. Vi borde inte blir så till oss över barndomens tevespel och en julkalender som omöjligt kommer leva upp till dem vi minns från nittiotalets mitt.

Eller så är det precis det vi borde.
Jag tror nämligen att det är nyttigt att fortsätta vara barn ibland.

Svampätare med vissa förbehåll

Ännu ett kåseri, om förändringar och matvanor.
Jag har aldrig fattat grejen med svamp, varken som livsmedel eller fritidsysselsättning. Jag hör faktiskt till den kategorin människor som till mina föräldrars skam petar bort svampen ur maten och gör en fin liten hög på kanten av tallriken när jag äter. Jag är tjugotre. Skam, alltså.

I höstas flyttade jag till Bohuslän och började på ett nytt kapitel i boken om mitt liv. För det första började jag plugga, och för det andra ändrades min syn på svamp. Bakom skolan som jag numera kallar hemma ligger nämligen en skog. Den innehåller många saker - en grotta, en fotbollsarena, en stor och en liten Skarsjö, ett vattenfall och ibland även svamp.
Som de nyblivna bybor vi var gav jag och Jessica oss ut på svampjakt en dag i september. Solen värmde mellan träden och trattkantarellerna var lika lättfunna som sånghäften på Vallarnas allsång. På en dryg timme hann vi fylla en konsumkasse med de brungula filurerna, varpå vi traskade hemåt genom kohagen.
Sedan kom bakslaget. Jag hade aldrig gått med på svamputflykten om jag vetat att skräpet skulle rensas. Sitta och borsta svamp. I mängder. Trams! Jag blir arg bara jag tänker på det!
Det tog två timmar och jag har nog aldrig varit så uttråkad. Det enda spännande som hände var att jag räddade en spindel från att bli mördad, Jessica delar nämligen inte min fridfulla syn på småkryp.

När jag så var övertygad om att jag faktiskt skulle dö av tristess tittade jag ner på det tidningsklädda köksbordet och såg ingenting. Inga svampar kvar! En ohejdbar lättnad spred sig genom kroppen.
Återstod bara en sak - att tillaga svampen. Hungern var efter allt rensande tämligen stor. Mina egna matlagningskunskaper är små, men är man två kan man fördela arbetet - jag blev alltså diskare och Jessica tog på sig rollen som kock. Pasta med trattkantarellsås stod på menyn. Tydligen var det viktigt att ha i lite vitvinsvinäger eller jag vet inte.
Däremot vet jag att jag gav svamparna en Mycket Skeptisk Blick och övervägde att peta bort dom, men nej. Efter all ansträngning så skulle jag baske mig äta eländet.
Och det gick. Om det var på grund av hunger, envishet eller en kombination av båda vet jag inte, men det var faktiskt gott.
Så numera kallar jag mig svampätare, med vissa förbehåll. Champinjoner på burk kommer jag aldrig, någonsin, ever att äta.
Någon måtta får det ändå vara.

Vi hoppar och hoppas

Kåseri nummer två, som faktiskt är ett nerkortat blogginlägg. Och rimmet i slutet är oavsiktligt, jag lovar. Tack till Hallands Nyheter som publicerar mitt dravel.

Sist jag gick längs den här gatan var det sommar. Nu blåser det snålt kring husen och de regnvåta gatorna ligger öde under en jämngrå himmel. Jag drar upp dragkedjan till näsan och ångrar att jag lämnade vantarna hemma.
Hemma. Ja, kanske det.

Femtiotre dagar. Ungefär sju veckor. Från shorts och t-shirt till jacka och mössa. På den tiden har rummet i korridoren gått från att bara vara ett rum till att vara en plats jag kallar hemma.
Sju veckor kan kännas som ett helt liv.

Jag minns vilsenheten, hur vi tittade på Västtrafiks kortmaskiner och samfälligt bestämde oss för att spela dumma om det skulle komma någon kontrollant. Det gjorde det inte, någon gång ska man ha tur. Vi gick längs samma gata som jag går nu. Upprymda, småskraja inför allt som låg framför oss. Ingen visste riktigt vad vi kunde vänta oss, vart vi var på väg. Vi var inte vi än.

Delar av det som skulle bli vi gick till Systemet för att handla till en långlivad fredagstradition. Sedan åkte vi tillbaka till skolan, ut på gräsmattan, in i gemenskapen. Via korridorsfotboll, svampjakt, filmkvällar, tevespel, skrattanfall och en och annan krigsdans hände någonting.

Nu går jag här ensam, utkastad i verkligheten. Jag är reporter, jag ska skriva. På riktigt. När hände det?
De senaste månaderna har jag tvingats trotsa mina rädslor gång på gång – telefonfobin ger mig fortfarande kalla kårar men jag gör det, jag tar upp luren, sväljer hårt och ringer. Jag deltar i nya sporter på fritiden fast jag är rädd för att göra fel, har en åsikt om allt på lektionerna fast jag bara väntar på att någon ska skratta åt mig. Vilket händer, men jag överlever ändå.

Att börja plugga är att hoppa. Att varje dag kasta sig utför ett stup. Ibland anar jag en mjuk landning långt därnere, andra dagar faller jag handlöst och utan kontroll. Men jag klarar mig, jag reser mig varje gång. Lite modigare, lite klokare, mycket starkare.
Plugga är också att våga hoppas. Att gå in i nåt med allt jag kan ge och tro att jag kommer klara det. Jag vågar hoppas på ett jobb jag drömt om, jag vägrar nöja mig förrän jag åtminstone försökt.

Och jag tror att trots dagens individcentrerade samhälle finns det ingenting så lärorikt och samtidigt så tryggt som att vara en del av ett vi när man lär sig något skrämmande och nytt.

Att städa andras oreda

Eftersom jag numera skriver kåserier åt min förträffliga lokaltidning tenderar en del av mina betraktelser att dyka upp i tryckt form istället för på min svårt negligerade blogg.
Och eftersom ovan nämnda tidning inte lägger ut kåserierna ifråga på nätet har jag beslutat att jag väl får göra det själv då, så att de fem personer som läser här inte ska gå miste om någonting.
(Efter papperspublicering, såklart.)
Så här kommer det första av dem, en liten reflektion över mitt kära internatliv.
Puss.
HB


Jag vill gärna tro att mina år utomlands har putsat bort några av mina typiska svenskheter. Jag ler förtjust inombords varje gång jag likt en fransos hälsar på en främling på stan. Trodde verkligen att jag hade förändrats. Men, nej.
Just nu bor jag i korridor, en vanlig boendeform bland studerande, särskilt de i den fantastiska åldern "tjugonånting". Jag och åtta andra delar ett kök, en soffa och en tjockteve med fyra kanaler. Tevesituationen måste vara en konspiration - i brist på underhållning ser vi på knastertorra dokumentärer om mumier på Kunskapskanalen och blir ofrivilligt allmänbildade.
Nåväl.


Korridorslivet är fint, bortsett från en sak. Köket. Med en pedant far och en smulallergiker till mor är min bild av ett kök ren, ordnad och glänsande. De stackare som bott med mig förut har tvingats utstå både maniska städsessioner och veckor av ilsket muttrande - allt beroende på den sanitära situationen.
Jag slits mellan två sidor av mig själv. Å ena sidan den förstående, som med en suck accepterar att alla inte ser en kladdig spis som jordens undergång och själv lämnar disk ibland. Då kan jag i stunder av snällhet diska berget som mystiskt uppenbarar sig ett par gånger i veckan. Å andra sidan kan jag vara en muttrande, passiv-aggressiv surpuppa som demonstrativt tar omvägar kring all oreda jag själv inte skapat. Mitt valspråk är "om jag tar skiten en gång så kommer folk vänja sig och då får jag plocka undan förevigt".


Tyvärr händer det ofta att köket ser ut som om någon sprängt en bomb av mat och porslin och sedan helt sonika lämnat förödelsen. Och det är då svenskheten gör sig påmind. Eftersom korridorens invånare har många olika dygnsrytmer kan jag inte lita på att träffa de skyldiga i verkliga livet.
Vad göra? Jo, såhär:
Ta ett papper av storlek A4, och en penna med ilsken färg.
Komponera en Arg Lapp där du utan att vara för förolämpande och utpekande klagar över det rådande sanitära läget.
Fäst nämnda lapp på dörren in till korridoren.
Gå på lektioner.
Kom tillbaka två timmar senare till ett skinande rent kök med en svag doft av diskmedel och dåligt samvete.
Det är inte fint att vara passiv-aggressiv, och att skriva lappar är så typiskt svenskt att jag skäms bara jag tänker på det. Men, jag har ett rent kök.. i tio minuter till.

Jag ugglar, alltså finns jag till

Igår var ett gäng av oss internatare och bowlade inne i Uddevalla. Senast jag bowlade innan igår var på B&B, en personalfest hösten 2007.
Det var The Emolugg Days, dvs väldigt väldigt längesedan.

Jag var inte speciellt bra på det då, och det var jag inte nu heller. Tur att min tävlingsinstinkt är ganska nära nollstrecket då. Elina, Kay-Jay och Bjarneforce var desto bättre - många strikes i rad, jag vart imponerad.
Efter bowlingen drack vi några välförtjänta öl på Höga C innan vi hoppade på bussen hem till Ljungan och Stina blev bästis med busschauffören.
Spelade lite gitarr och drack lite vin (tack för boxen mamma) och gick och la mig vid den modesta tidpunkten 03:15.
Satte inte ens något larm men vaknade ändå av mig själv halv nio. Sedan låg jag kvar i sängen till efter tolv ändå, korsord och slösurf är perfekt sysselsättning ruggiga decemberdagar.

Jag har gått in i något obehagligt stadie av inaktivitet, misstänker att det till stor del beror på bristen på dagsljus, men det är fortfarande inte okej. Alla här lider av olika stadier av samma åkomma, så det är inte det att man turas om att vara pigg och dra med varandra ut heller. Blir mycket sittande. Korsord. Har än så länge undvikit att återuppta mitt Pokemonspelande, men det är väl bara en tidsfråga.

I torsdags var det Tony Hawk 2 för hela slanten. Jag är överlägset bäst, vilket är en trevlig omväxling, men samtidigt föga förvånande med tanke på hur många timmar jag spelat det spelet sammanlagt i mitt liv.

Ärligt talat händer det inte mycket just nu. Alla börjar förbereda sig för att vara lediga och åka hem. Vissa lämnar för gott, vilket är brutalt trist och sorgligt. Det var inte kul att säga hejdå till Bex i torsdags, och det kommer inte bli roligare att säga hejdå till de andra tvåorna. Visst, dom kommer tillbaka men det blir inte samma sak.
Kommer sakna dem. Det är så skönt att ha dem här, de är kloka. Gött att Matte och Bjarne är kvar.

Nu ska jag fortsätta på min super-mega-awesome-spellista som jag håller på med.
Kanske vara social en sväng också, jag vet inte riktigt vad jag känner för.
Har en ugglig dag idag.

It feels bad now but it's gonna get better

Det dumpar.
Inte här, men det dumpar.

Och det är lite mer än tre veckor och sedan kan jag bara lägga allting åt sidan för ett tag.
Släppa taget och vara sådär 110% odödlig igen.

Jag vill inte att denna terminen ska vara slut, jag vill att den ska fortsätta för det är så himla kul (okej, kanske inte kartläggning, men överlag) och jag mår bra och det känns liksom inte som att jag pluggar för det är chill.
Men jag skulle behöva den 31 december nu.
Rulla över Tignesdammen, genom lavintunnlarna och kliva ur en buss någonstans där man kan käka gigantiska amerikanare och fulåka i ravinen. Jag skulle behöva det nu.

You know it feels bad now but it's gonna get better.
Tack för skivan, lillebror.
Wakey!Wakey!

Saker jag gillar:

• Att komma hem till rummet efter en lång lång skoldag och mötas av ett varmt rum som luktar rent och är välstädat. *klappar mig själv på axeln*

I-landsproblem

Kombinationen dåligt internet som blir ännu sämre av stormen, att SVT bara sände andraåket på Play och att det inte är några sportsändningar kvar på ettan-tvåan-fyran ikväll gör mig mer än irriterad.
For hilvidi.

Återstår att se om vårt kära modem orkar hosta upp en repris på PHs andraåk eller om jag får nöja mig med morgonsporten imorgonbitti.

Trevligt hursomhelst, det kan nog bli en bra tevesoff-säsong.

Få allting gjort

Det är halv storm utanför fönstret, hela korridoren sover förutom jag.

Städa-tvätta-skrivadag idag med andra ord.
Och gå ner med panten sen. Kanske. Om det inte börjar regna igen.

Tvåpoängare

Den fantastiska känslan av flow, jag gillar den. Den är spännande. Infinner sig vid de mest underliga tillfällen.
Som när jag äntligen lyckats fixa en artikel i InDesign och zoomar ut för att beskåda härligheten, med underrubrik, faktaruta och allt. Då känns det bra fint. Mindre kul tre minuter senare när allting är pannkaka igen för att den dumma jävla bilden är en breddare och "inte får spegelvändas, beskäras eller manipuleras". Tråk.

Bättre då när Elina och Johan förklarar för mig hur man egentligen ska gå tillväga när man skjuter straffkast i basket, när vi kör klockan och jag helt plötsligt sätter en-två-tre-fyra bollar från olika håll på rad. När det liksom känns ända ner i knäna att nu, nu gjorde jag rätt och jag vet redan innan jag vänder blicken mot korgen att den kommer gå i. Perfekt med ett litet sus för den nuddar bara nätet.
Det är flow så det skriker om det.
Och det är underligt, för jag har nog aldrig känt att en bollsport inte är svår förut. Fotbollen är mest för kul, och vissa dagar är det jättekul. Typ igår, och i måndags. I måndags gjorde jag mitt första mål - det kändes fint. JL1 kommer så vinna fotbollsturneringen i vår.
Men iallafall - basket, det är liksom lättare. Bara jag lär mig dribbla med vänsterhanden och ta i med benen istället för armarna när jag ska skjuta långt ifrån korgen så kommer det nog bli folk av mig. Det är som lite för kul. Bollsport, hallå.
Ingenting jag borde gilla, men det gör jag.

Livet är fullt av överraskningar.

Hatkärlek:

• Glee
• InDesign
• Lösgodis
• Slask
• Korsord

Några orsaker att älska internatboende

• Lite glöggprovning sådär på eftermiddagskvisten. Fem sorter, varav en vuxenglögg avverkades vid köksbordet.
• Gårdagskvällens spontana stolstöld - lessen NA, vi tror att vårt kök behöver stolarna mer än ni.
• När trevliga människor kommer in och sätter sig i ens säng och bara är.
• Vem Vet Mest.
• När tvåorna gör chokladbollar och smygpreparerar dem med köttbullar.
• Promenad ner till Lyckorna i stjärnklart vintermörker. Tillslut går det inte att påpeka hur vackert det är för det är vacker hela tiden.
• MarioKart, herregud detta suveräna tevespel förtjänar ett eget uppslagsverk. Sällan har jag skrikit så högt eller uppfunnit så många svordomar.
• Folket.

Sedan finns det ju mer triviala orsaker, såsom närheten till skolan, matsalen och så vidare, men de är inte aaaaalls lika viktiga.

Autumn leaves, huh?

Som sagt..

Size matters

Alltså, det här med materiella ting..

Det går helt enkelt inte att förneka det faktum att jag känner mig så otroligt häftig och verklig och sådär när jag klampar runt med en femkilos kamerakombo slängd över axeln.
Inte för att baktala min egen, för jag älskar den och den fyller mina behov, men klumpen jag lånade från redaktionen idag. Alltså åååh.

Det är någonting med batterigrepp, blixt och tung, gigantisk zoom.

Hälsningar, Exalterad_tjej_88

På en skenande cykel

Sak jag är jävligt bra på:

Att spela luftinstrument samtidigt som jag cyklar. Som en vidareutveckling av att kunna cykla utan att hålla i styret, liksom. Favoriten just nu är lufttrummor. Helt jäkla episkt.

Nu är det dags för långkalsonger, raggsockar och några timmar med THPS2.
Den där gymnasiemässan var tröttande, minst sagt.

Skrivkramp och träningsvärk

Skatecampet var awesome upphöjt till hundra, ungefär.

• Jag tog många bilder - en enda som blev bra.
• Jag har fortfarande inte kommit på hur jag ska göra för att få fusk-noseslides att faktiskt glida.
• Jag har ont i hela kroppen.
• Jag lider av fortsatt skatepepp.

Nu då?

Nu sitter jag i min säng med fetingskrivkramp, en "raderad, återskapad, raderad och ändrad igen"-artikel om en dude som vart i Swaziland på skärmen och en stor klump i magen som saknar min korridor.
Det är så mycket lättare att hantera skrivkramp om man kan dela den med någon.
Bara gå ut och slänga sig i soffan i fem minuter, häva ur sig en tvåminuters harang av osorterat gnäll och sedan gå in och fortsätta dunka huvudet mot skrivbordet. Bolla idéer. Dricka te ur en tvivelaktigt diskad kopp. Betrakta ett gäng killar i tjugonånting-åldern som spelar NHL med en inlevelse som gränsar till ohälsosam. Lyssna när musikarna diskuterar jazz. Spela korridorsfotboll tills den fula "konsten" fruktar för sin obefogade existens.

Någonting säger mig att det är betydligt mindre givande att slänga sig i soffan här hemma och häva ur sig en gnäll-svada i ett mörkt och tomt vardagsrum.

Så, därför: Snälla, söta, rara texten - komsi komsi.
(Lägg märke till att jag använder vad som i vissa kretsar fungerar som lockrop för partysugna murvlar. Det är alltså hur långt jag är villig att sträcka mig - jag kan tänka mig att bjuda in texten om Swaziland på Murvel bara den behagar bli nedskriven inom den närmaste timmen. Så desperat är jag. Fuck.)

Das Webb

 

Jag är nog mest nöjd med att ingen fick skrämselhicka av att jag använder ordet "fasligt".

Definitioner och sammanfattningar

Eldsjäl (substantiv): En person som brinner väldigt mycket för något - en aktivitet, förening, samhällsfråga eller liknande - men som har stora brister i sin förmåga att uttrycka exakt vad det är han/hon brinner för utan att använda hela ordförrådet och överstiga samtliga tidsbegränsningar.

Har haft långa samtal med eldsjälar de senaste dagarna, och även om jag förstår vad de brinner för och vad de vill säga så önskar jag att de hade kunnat säg det på ett kortare och mer koncist sätt. Men å andra sidan är det väl precis det som är min uppgift - att sålla fram essensen ur en fyrtio minuter lång konversation och få ihop den på så få meningar som möjligt.

Huvva.
Men men, nu ska eder höstlovsreporter bort till muséet. Tydligen har de medeltidstema med utklädningskläder, dubbande och annat roligt. Känns som om det passar mig perfekt. Nästan tur att innerstadsföreningen var oanträffbar!

Från en liten by vid havet till en liten stad vid havet

Nu sitter jag 17 mil söder om min vanliga plats, fast på precis samma sätt. Datorn i knäet, väggen som ryggstöd. Utanför fönstret är det platt, och en blandning av mörker, "höghus", tegliga villatak och ett och annat träd. Och gatlampor. Inget utsiktsmördande träd så långt ögat kan nå. Ingen Ljungskilevik heller. Som jag förresten badade i igår.
Vi hade mysmurvel. Den inleddes med att Jessica och Elina lagade fantastisk mat, och att vi lyckades med bedriften att sitta tio personer runt bordet i blåa köket.

Förrätt: Stekt halloumi med grönsallad, chevrèost och honungsrostade valnötter
Huvudrätt: Trattkantarellsoppa med vitlöksbröd
Dessert: Citroncheesecake med hallon ovanpå

Mätt och lycklig? Jodå. Och emellan huvudrätten och desserten drog halva tjejgänget plus Patrik och Bjarne bort till Ulvön och bastade. På bortsidan av ön finns nämligen en liten flytande bastu som kvällen till ära hade säsongsavslutning och därför dessutom var gratis. Hur mysigt som helst, och ett halvt äventyr att snava sig nerför hällarna till bryggan. Jag ska väl inte påstå att själva badandet var skönt, men uppfriskande. Och välbehövligt, för min bastutolerans är ganska låg.
När vi kom tillbaka satt vi och spelade gitarr i köket hur länge som helst. Men bara om min älskade väntar kan vara en av världens finaste låtar. Bara så ni vet.


Men nu är jag hemma. Har lov, eller ja, praktik.
Två långa, långa veckor.
Förhoppningsvis kommer min diet att vara lite mindre grytbaserad i det närmaste. Och jag slipper elefanterna på övervåningen, och den vidriga uppförsbacken till skolan. Och jag ska ha praktik. Skräckblandad förtjusning är en passande beskrivning inför det.
Men visst, det finns mycket (läs: många) att sakna. Och idrotten. Boxningen, fotbollen, basketen.

Ska komma ihåg att ta med mig vinterkläder upp när jag åker tillbaka, jag känner att det nog kan vara på sin plats med ännu en cykeltur till platsen med det fantastiska namnet.
Åh!
Jag blir skrattig varenda gång.
Åh!

Nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att kolla skräpfilm på fyran, njuta av att sitta i en soffa som inte skulle få hälsovårdsmyndigheten att slå bakut och käka apelsinchoklad.
Salut!

/HB

Höst i Fjollträsk

Helgens mesta snapshot blev helgens bästa bild.

- Meeeh, stannarå!!
- *mummel*
- Neeej, inte så! Vänd på dig!
- *mummel*
- Alltså, såhär.
- Jaha, ljuset..?
- (lättad) JA!

Pyttebror <3

Finn två rätt!

Yay! Frost överallt imorse, Orust inbäddad i ett molntäcke värdigt vilken alpdal som helst och imorgon bitti står nervösa landslagsåkare från halva världen uppe på Rettenbachglaciären och huttrar.
Ingenting säger senhöst som den första lördagsmorgonen med alpina världscupen och även om det är några år sedan Anja ägde allt och alla i storslalom (ja, jag förnekar att det existerat någon på damsidan med efternamnet Kostelic) är jag fortfarande exalterad.

Det är ju trots allt första vintern på en hel trave år som jag kommer kunna följa spektaklet hela vintern. France 2 och jag blev ju som bekant aldrig goda vänner.
Och ska jag önska lite och hoppas lite och sådär så tror jag att:

• Maria Riesch tar totalen. Mest för att jag har otroligt svårt för Lindsey Vonn. (Tycker dock att det är himla kul att hon behöll kon hon vann i Valdi för ett gäng år sedan, istället för att sälja den. Kon bor f.ö. på Maria Rieschs föräldrars gård nu. Oh the irony.)
• Anja hamnar på pallen i 3 Super-G och 2 störtlopp. Minst. Lyckas trots minimalt med slalomträning även vinna kombinationen i Val d'Isère.
• Jon Olsson tar sina första världscuppoäng framför ögonen på en ganska stressad Byggmark.
• Slalomkillarna samlar ihop sig och slår till med en trippelpall - förslagsvis i Kitzbühl, eller Schladming. Hargin på topp följd av Myhrer och Byggis. Hargin firar med att skrapa ihop en helt egen del i nästa års Free Radicals-rulle.
• Maria PH vinner Åres storslalom och kommer på pallen i åtminstone en till. Plus pallplats i några slalomrace.
• Bode Miller skaffar nytt medborgarskap och tävlar från och med februari för - hör och häpna - Mars. Hans nya hemmabacke blir den 22 000 meter höga vulkanen Olympus Mons.
• Jag har ingen aning om vad jag snackar om.

Nähäpp, nu ska jag packa lite snabbt och käka lunch. Sedan blir det Uppsala + Fjollträsk för mig hela helgen.
Puss och hej!

Just Watch The Fireworks

Jag kastade mig på cykeln för det såg ut som om himlen skulle brinna upp.
Det här är vad jag fann.
Och jag letar efter låten som passar till, men jag kan som inte riktigt hitta nån.
Är musiken rätt så är texten fel eller tvärtom. Det är så många låtar som handlar om kärlek och så få som handlar om att stå på en brygga när havet är spegelblankt och långsamt brinner upp.

Men för sakens skull, om någon bryr sig etcetera: Jimmy Eat World - My Sundown.
För titeln passar, och låten är freakin genialisk.

Jävla Ljungan, ibland är här så vackert att syret inte räcker till.

Jag hoppade och blev en del av ett vi

Senaste gången jag gick längs Silentzvägen i Uddevalla var det sommar. Nu blåser det snålt kring husen och de regnvåta gatorna ligger öde under en jämngrå himmel. Jag drar upp dragkedjan till näsan och ångrar att jag lämnade vantarna hemma.

Hemma. Ja, kanske det.

Femtiotre dagar. Ungefär sju veckor. Från shorts och t-shirt till skaljacka och min gamla gröna mössa. På femtiotre dagar har rummet näst längst bort i Hakekorridoren i Ljungskile gått från att bara vara ett rum till att vara en plats jag kallar hemma.

Sju veckor kan kännas som ett helt liv.

Jag minns vilsenheten, hur vi tittade oförstående på Västtrafiks kortmaskiner och samfälligt bestämde oss för att spela dumma om det skulle komma någon kontrollant. Det gjorde det nu inte, någon gång ska man ha tur. Vi gick längs samma gata som jag går nu, upprymda, lite småskraja inför allt som låg framför oss. Ingen visste nog riktigt vad vi kunde vänta oss, vart vi var på väg. Vi var inte vi än.

Delar av det som skulle bli vi var på väg till Systembolaget för att inleda en långlivad fredagstradition. Vinboxar, starksprit och öl följde med tillbaka till Ljungan, ut på gräsmattan, in i gemenskapen. Via korridorsfotboll, opponeringar, svampjakt, filmkvällar, tevespel, skrattanfall och en och annan krigsdans hände någonting.

Många Murvelfredagar senare tänker jag tillbaka och förundras. Nu går jag här ensam, utkastad i någonting som nästan kan kallas verkligheten. Jag är reporter, jag ska skriva. Nästan på riktigt. När hände det?

De senaste månaderna har jag tvingats trotsa mina rädslor gång på gång – telefonfobin ger mig fortfarande kalla kårar men jag gör det, jag tar upp luren, sväljer hårt och ringer. Jag deltar i lagsporter på fritiden fast jag ständigt är rädd för att göra fel, har en åsikt om allting på lektionerna fast jag hela tiden väntar på att någon ska skratta åt mig. Vilket händer, men jag överlever ändå.

Att börja plugga är för mig att hoppa. Att varje dag kasta sig utför ett stup. Vissa dagar kan jag ana en mjuk landning långt därnere, andra dagar faller jag handlöst och utan kontroll. Men jag klarar mig, jag reser mig varje gång. Lite modigare, lite klokare, mycket starkare.

Med tanke på vad jag läser vill jag också säga att plugga är att våga hoppas. Att gå in i det här med allt jag kan ge och lita på att jag kommer klara det. Trots ett iskallt klimat på arbetsmarknaden, nedskärningar och ständiga utlasningar. Jag vågar hoppas på ett jobb jag drömt om, jag vägrar nöja mig med mindre förrän jag åtminstone försökt.

Och jag tror - som den envisa dopaminjunkie jag är – att trots dagens individcentrerade samhälle finns det ingenting så lärorikt och samtidigt så tryggt som att vara en del av ett vi när man håller på och lär sig något skrämmande och nytt.

Hjärnan. Funkar. Bäst. I. Korta. Fraser. ?.

Jag har tänkt lite på det här med att tänka i rubriker. Jag är fullkomligt usel på det, vilket antagligen indikerar att jag inte bara borde tänka på det utan även öva på det.
Kan meddela att det går sådär bra.

Däremot har jag blivit en jäkel på att häva ur mig små betraktelser på max 140 tecken som ingen förutom jag själv tycker är extremt fyndiga. Twitter alltså. Förstör mitt liv och min uttrycksförmåga.

Ikväll har jag tre alternativ.

1. Jag kan gå och se Jägarna 2 i Grundtvigsalen (universums obekvämaste stolar - dåligt på bio, bra för att inte somna på Gemsam) med Vickan och Elina. Tveksam till detta eftersom jag inte har sett ettan och stolarna som sagt är extremt obekväma.
2. Jag kan vara duktig och lusläsa alla texter till opponeringen redan ikväll. Kanske skriva den där krönikan jag har i bakhuvudet.
3. Jag kan chilla på internatet och hetsläsa texterna inatt/imorgonbitti.

Oavsett vilket jag väljer så måste jag inleda med att kliva upp ur sängen, ta på mig något varmt och gå och diska efter kladdkakan.
Känns extremt icke-lockande om nån undrade.

Tajming är livsnödvändigt

Tanken var att jag skulle gå upp vid halv åtta. Inte för att jag egentligen behövde, men för att jag är en person som går upp på morgnarna.
Lustigt nog höll inte mitt undermedvetna med mig om den saken. Jag sov genom fyra alarm och en väckarklocka, och vaknade fem över nio - utsövd men förvirrad.

Det går åtminstone inte att klaga på min tajming - jag har ingenting viktigt inplanerat förrän tjugo i två när jag ska hoppa på tåget till Uddevalla. Bra dag för en sovmorgon med andra ord.
Plus att måndagsfrullen är sämre än de andra dagarna - det finns ingen gröt på måndagar, något som stör mig nästan lika mycket som Arkimedes blev störd om man petade på hans cirklar.

Hade nån sorts plan på att gå upp och rosta mackor för en stund sedan, men precis när jag skulle ta i dörrhandtaget kom jag på att helvete, det är korridorsmöte nu, något som journalisterna i egenskap av "upptagna med reportagearbete" fått slippa just idag. Inte läge att komma inramlandes för frukostskapande just då, känns som om smitningsmöjigheterna hade landat på below zero om jag hade gjort det. För att inte tala om hur mycket jag behöver duscha innan jag kan vistas bland folk.

Därför flyttas duschandet upp till plats ett på priolistan från och med nu. Frulle känns sekundärt halv elva och jag orkar inte skriva frågor förrän jag fått på mig rena kläder.

Hav en bra dag,
det tjugotreåriga sunkmonstret.

23

På sistone har jag funderat rätt mycket på om jag har svårt att skilja på personligt och privat. Kanske är det hela folkhögskole-sitta-i-ring-och-applådera-mentaliteten som fått grepp om mig, fast samtidigt inte, för har jag påvisat samma syndrom tidigare också.
Det är som om min insida börjar studsa av lycka vid varje möjlighet att berätta saker om mig själv, och utsidan har svårt att bedöma var gränserna ska dras. Nu är ju inte det univärldshistoriens största problem, långt ifrån, men det är en sak jag ändå tänkt en del på.

Om 56 minuter slår klockan 00:00, och då är det slutgiltigt - då kommer jag inte undan med att vara 22 längre.
Om jag känner mig gammal? Ja. Ibland. Tiden går fort. Första gången jag kände mig gammal var jag väl elva. Gick i femman, äldst på skolan. Fast egentligen var jag fortfarande skitliten. Mager, med pannlugg och ett enerverande Hermione-beteende. Men treorna tyckte att jag var stor, så då var jag väl det också.

Nu blir det här förskräckligt osammanhängande (skäms på mig) men det jag egentligen ville säga var att det finns en låt som heter 23. Jimmy Eat World har gjort den, såklart. Och den är väldigt fin.
Den är på Futures-plattan, den med svart omslag och en telefonkiosk på.
Jag kan se mig själv sitta i mattesalen på plan två med utsikt över Visningshallen och parkeringsplatsen. En av många mixskivor i cd-freestylen. Det är hösten 2004, jag har precis fyllt sexton och har snubblat över det där fantastiska bandet med det fåniga namnet. Klassrummet är iskallt, jag hatar ekvationer och ogillar platsen jag befinner mig på i största allmänhet. Och jag tänker, det känns så surrealistiskt avlägset ogreppbart. 23. Kommer jag bli 23 någon gång? Vem kommer bli 23? Ekvationerna får vänta. Jag går in i grubbel-mode. Det är en fantastisk låt. Och det känns som i ett annat liv att det var så länge sedan jag hörde den för första gången.

Det var egentligen mest det jag ville säga. Jimmy Eat World - 23.
Det är en fantastisk låt.



Födelsedag på mig.

En utdragen process med illaluktande konsekvenser

En av de många vardagliga spänningshöjarna här på Hakegården är den otroligt varierande synen på sophantering.
I sann folkhögskoleanda är korridorhalvans nio invånare egenhändigt uppskrivna på ansvarsveckor. Två personer varje vecka ska se till att alla fulla soppåsar blir utburna till rätt container och så vidare. Det är inte jättesvårt, även om vi har sju olika sopkorgar eftersom vi i sann folkhögskoleanda källsorterar allt utom navelludd och avklippta naglar. Och papper. Extremt ologiskt. Nåväl.

Nämnda sopveckor sköts med varierande entusiasm och engagemang. Ett lågvattenmärke var när Elina i måndags sa till förra veckans sopansvarige att det inte var helt okej att skita i sin vecka och lämna ett berg till de som har veckan efter. Vad hon fick för svar?

"Ööööh, oj förlåt.. alltså, jag har ingen aning om vilken vecka det är, är det redan vecka 41?!"

Goddag, yxskaft.

I fredags var det så ett gäng som skulle äta räkor. Jessica sa till dem direkt att de måste ta ut soporna efteråt för att förhindra att korridoren skulle börja lukta gammal fiskbil. Tyvärr verkar det som att "ta ut soporna" kan ha många olika betydelser.
En civiliserad individ av arten Homo Sapiens Sapiens skulle definiera det som ett skeende där en soppåse tas från sin ursprungliga plats och förpassas till en annan plats, företrädesvis en som är belägen utomhus, ofta i form av en container, tillräckligt långt från folks huvudsakliga vistelseplats för att de inte ska störas av eventuella odörer som tenderar att uppkomma.

En mindre civiliserad individ av samma art kan bevisligen definiera det som ett skeende där soppåsen tas från sin ursprungliga plats, knyts ihop och ställs i korridoren och.. eh.. äsch jag tar den senare. Senare kan i detta fall handla om ett tidsspann på 48 timmar.

Med andra ord: Det luktar gamla räkskal i korridoren. Soppåsen står där den står, nonchalant hopsjunken strax vänster om dörren till allrummet. Ingen tar ansvar. Jag blir trött och går ut med stinkbomben till soppåse. Möts av solnedgång av det vansinnigare slaget. Tappar på mystiskt vis all förmåga att vara arg.

Det var allt om sophantering för den här gången.
Lev väl,
Eder HB

Åh!

Strax innan Ödsmålsbron finns det en busskur (och då antar jag även att husklungan strax bredvid delar samma namn) med namnet Åh.
Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Ville bara säga det.

Uppdatering: På Eniro heter det inte ens Åh. Bara Å. Lite oklart, som huruvida man stavar te med h ibland. Fortfarande kul, dock.

Utsikter

Jag gillar min hemstad. Oftast. Men på en del plan bankar Ljungan skiten ur Falkenberg så lätt att det nästan är löjligt.

Småbåtsbryggorna till exempel. Tio promenadminuter nerför backen, över motorvägen till en tankeplats som heter duga. Och bara det här med att bo högst upp och att varje morgon kunna blicka ut över Ljungskileviken, Ulvön och Lyckorna, en utsikt som försöker överträffa sig själv så gott som varje dag.
Här är vackert, helt enkelt. Precis på fläcken är det vackert.

Huslängorna på Vindilen har liksom ingenting att sätta emot.

En av veckans uppgifter

Hurtbullerapport

Inte förrän jag gled in under den gigantiska Ödsmålsbron med Welcome To The Black Parade-introt i öronen kändes det begripligt. Två mil i motvind, uppförsbacke och kyla - jag lyckades inte förmå mig att tycka att det var kul. Men det är det heller aldrig, att snitta precis över 20 km/h är snarare definitionen av inte roligt.
Så fort jag fick vinden och solen i ryggen kom känslan tillbaks. Ansträngningslös framfart jämte böljande åkrar, trähus, blandskog som brann i alla höstens färger och granskog som förde tankarna till John Bauer-målningar.
Yep, cykling är en ambivalent sport. Motvind kan sabba så jävla mycket ibland. För att inte tala om kassa vägskyltar. Jag missade ett avtag strax efter Svenshögen och fick en nätt liten extrarunda på sisådär 16 kilometer. Yahoo! Två mil blev tre och en halv, och mina fötter hann tappa all tillstymmelse till känsel, men med tanke på de goa nerförsbackarna i slutet av rundan var det nästan värt det. Nästan.

Ikväll blir det fest hemma hos en av de externa tvåorna i Götlaborg - jag har egentligen inte råd men hänger på ändå, man lever bara en gång, right. Just nu känns en öl eller två extremt välförtjänt.

Andas, bara andas.

Går ut från Västkust ner mot Hakegården. Frosten i gräset är borta nu men kylan i luften hänger kvar.
Det, i kombination med att himlen är genomskinligt blå och att solen värmer överallt där den träffar kroppen får mig att vilja skrika rakt ut.

Det är såhär. Det är såhär det ska kännas i lungorna.
Kristallklart. Rent. Som hösten i Sverige eller alperna på vintern.

Jag skriker inte rakt ut. Unnar mig att springa några steg i backen ner mot trappen, motstår lusten att veva med armarna och ta hoppsasteg.
Man kan ju inte bete sig precis hur som helst ändå.

Ett inlägg om vad jag äter. Och inte så mycket mer.

Igår under chipsfrossan aka landskampen sa min vän Cajsa följande:

"Hedda, du äter precis hela tiden men går aldrig upp i vikt.."

Jag protesterade ivrigt och började prata om små portioner och att jag inte alls äter fyra 200-grams Marabou i veckan (oftast gör jag inte det).

Men, idag är jag faktiskt beredd att ändra mig lite.
Den senaste timmen har jag hunnit med att äta följande:

• Lunch bestående av "kött sås och potatis" och ytterst lite pliktskyldig sallad. Oklart exakt vilket kött men det var i alla fall grönpepparsås och stekt kulpotatis.
• Efterrätt (eftersom det är onsdag) bestående av nån sorts spansk creme brulée som var obehagligt söt och hade noll sammanhållningsförmåga. Inte så mycket av den med andra ord.
• Ett halvt rör gröna Pringles.
• Ett stort glas Proviva Hallon/Granatäpple. Vet inte om det klassas om måltidsdryck, ovanligt tjock saft eller juice så jag låter det vara osagt. Flytande, men tämligen onyttigt är det i vart fall.

Och hade jag inte drabbats av en reflektion över mitt ätande hade jag ätit hela Pringlesröret, med kartong och allt (nåja).
Så Cajsa, jag erkänner - jag äter hela tiden, ofta onyttiga saker, och jag går typ inte upp i vikt.
Det enda som fått mig att gå upp i vikt på senare år är ohämmade mängder öl och pasta.
Mystiskt.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här mer än att jag har självdisciplin nog att bara äta halva chipsröret.
Nu: Reportageinläsning.

PS. Jag överlevde ännu en opponering. Väntar fortfarande på Det Stora Misslyckandet. Någon dag kommer det, och tills dess kommer jag anta att allt jag gör är katastrofalt. Bara för att helgardera mig, liksom.

Life just playing away

Idag är himlen genomskinligt blå. Det blåser, såklart, men solen skiner och jag är klar med referatuppgiften femtio minuter innan deadline. Måste vara nytt personligt rekord. Inte ens FirstClass lyckades sätta käppar i hjulet för mig.
Jag har i princip fått min ledighet vecka fyra beviljad, och kan se fram emot fem dagars galenskaper och fotograferande i Vemdalen. Underbart är bara förnamnet!

Efter lunch tror jag att jag ska ta med mig några trevliga människor och en kamera ut på höstpromenad, för just nu känns det som om den här dagen bara kommer fortsätta att vara bra.

Fibes! Oh Fibes! på det.
Om ni ursäktar, nu ska jag dansa fem varv på min luddiga IKEA-matta. Bara för att.

The självporträtt

Jepp, härere. Förra skolveckans stora pysselprojekt.
Tack [insert valfri religiös dude eller varför inte Carola här] för externa blixtar, självutlösare och Photoshop säger jag bara.
Nu ska jag kolla klart på Titanic som jag somnade till igår, undvika att städa mitt rum (vilket inte kommer gå) och kanske, om jag orkar göra pannkakor och kolla på slutet av morgonteve.

Som sagt - det finns fördelar med att förlägga festandet till fredagarna.

I've got a party to go to

Det var pannkakor till efterrätt igår. Vi får alltid efterrätt på onsdagar och fredagar, fast i onsdags orkade jag inte äta nån för jag hade käkat så mycket tacos att det kändes som om jag skulle spy.

Tanken var väl att det skulle vara en lugn fredag, men efter lite tjat från Vickan med flera beslutade jag mig för att jaja, en liten sväng till Casa de Janlind och det stående evenemanget Murvelfredag kan väl inte skada. Sagt och gjort, 16:24 klev vi samt två av grabbarna i tvåan på tåget till Götlaborg. Planen var att glo på landskampen, dricka en öl eller två och se vart kvällen tog vägen.
Någonstans mellan konstaterandet "det hade fan vart roligare att titta på en inspelning av våran fotboll i måndags" och midnatt infann sig så feststämningen.
Det var märkligt, för det var så många som verkat halvt opepp, och många som inte ens skulle vara med från början, men helt plötsligt står de sista festbangarna i dörren, musiken vrids upp, balkongdörren får stå öppen och kylskåpet går från proppfullt till tomt.
En dubbelsäng som aldrig lär bli sig själv igen, alla kommer alltid till köket tillslut, dansgolv i sovrummet, riktigt tråkiga vakter på Yaki-da, vi hamnade på en båt med dålig DJ men bra drag och helt emot planen så skiter jag i sista bussen hem och jävlar vad kul vi hade.
Min kamera är full av sudd, röj och glädje. Jag är galet trött men vem bryr sig?

Det är något charmigt med att ligga i en trött sällskaplig hög och sjunga Stad i Ljus för full hals en lördagsförmiddag.
Och det bästa med att festa på fredagar kan ju vara att man har hela söndagen till att vara pigg.

Fotomåndag

Ett inlägg som mest kom att handla om min relation till svamp.

Att komma hem till två korridorskompisar och tio kilo trattkantareller. Mmmhm. Jo. Hem, alltså.
På sätt och vis är det hem. Jag trivs här. Inte för att jag är mindre förvirrad idag än i fredags - jag känner mig fortfarande fotfästeslös och vimlig - men när det känns som om man kommer hem, då är det bra.

Special och Challa har fått göra Simon sällskap på väggen mittemot min säng, så det som möter mig varje morgon när jag vaknar är en backflip i motljus och mmmmaaaaaaaa-se-hemm-yaa!!! i Courchevelsk vårsol. Hade kunnat ha det sämre, om man säger så.

Jag spelade tre rundor Chicago åt Mårten. Filosofiskt uttryckt så var jag bättre på att vara Mårten än vad han var - dvs jag fick poäng. Trendbrott, trendbrott.
Patrik vann osannolikt nog genom att först faila en Chicago och sedan ta en näve poäng och lyckas med Chicago. Allt inom loppet av fem minuter.
Patrik gör även bäst äppelpaj (hittills) av alla de boende på våning två.
Det är ändå väldigt ekonomiskt - skolgården är full av äppelträd med tillhörande äpplen, och skogen är full med svamp. Ja, vi äter mycket äppelpaj och ja, vi kommer vara less på trattkantareller snart. Eller jag kommer vara det. Man ska undvika man har jag lärt mig. Men man (jag) glömmer sig lätt.
Och för alla som har den fantastiska vanan att minnas alla saker jag helst inte äter så ja, jag hyser stor aversion mot svamp, eller hös kanske jag ska säga. Den senaste tiden har jag ändrat jag äter inte svamp till jag äter inte champinjoner.
Och det står jag fast vid. Skyll på Serveras tvåkilosburkar med konservchampinjoner, eller Spirou eller vadsomhelst. Burksvamp äter jag inte.

Nog om det.
Sen satte jag mig med gitarren och återupplivade muskelminnet. Autumn Leaves, jazzigt värre. Den låten kommer jag nog aldrig glömma - den sitter i ryggmärgen som Good Riddance och Stairway To Heaven-introt. Fast ännu mer.
Passar så fint just ikväll. The autumn leaves drift by my window, the falling leaves of red and gold, eller nåt sånt. Åh.

Godnatt, vi hörs.
Eder, HB

Murvlar

..världens finaste murvlar.

när vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
för vi lever alla med känslan att falla
och vid tomhetens botten står vi på toppen

Tillhörighet

Jag lämnade kameran i Ljungskile och sällan har väl Falkenberg varit så fotovänligt som det var idag. Dimman är konstig, men fin.

48 internatfria timmar är bra för själen, men nu vill jag bara tillbaka igen.
Och det måste ju vara bra.
Imorgon ska jag träffa pappa och sedan tar jag tåget antingen 13:19 eller 15:19. Går väl förbi Coop i Ljungan och köper mjölk. Den jag har gick ut i förrgår.
Det är lite lunk över livet nu. Bara en känsla. Det lunkar på.

Jag kommer aldrig kunna fatta mig kort.

Tvåorna har frisersalong i korridoren. Jag försöker kickstarta min övertrötta hjärna med choklad samtidigt som jag börjar ångra kombinationen fotboll + boxning tätt efter varandra. Känslan av att jag kommer ha jävligt ont mest överallt imorgon börjar redan infinna sig.
Jag hade kunna snagga mig för ett uns kreativitet just nu, eller nja.. jo. Kanske.

Förresten, visste ni att våran spis har ett barnlås?
Det visste inte jag.
Kvällens matlagande tog en halvtimme extra på grund av det.
Noll av fem toasts, så att säga.

Nu ska jag skriva mina jävla tusen tecken, om det så ska ta hela natten.
Jag tror inte att det finns någonting som är värre för självkritiken än att intervjua sina kompisar. Den normala känslan av det här måste bli bra upphöjt till tusen, ungefär.

Cajsas kommentar vadå, är jag bara tusen tecken känns mer och mer träffande för varje sekund. Hur i helskotta ska jag kunna sortera bland allt smart och slagfärdigt den tjejen säger?

Kvällens repeat #1: Caotico + Tove Styrke - Brains Out

Och allt jag tänker när jag ser de fem karaokekillarna i kvällens Idol är ge mig något som är mer som det här:



Maken till charmboll får man leta efter.

Efter önskemål: Påsar.

 

Retar mig fortfarande på att jag fick korta ner den nåt helt brutalt.

Weekends

Egentligen borde jag ha sovit för typ två timmar sedan, men eftersom vi börjar 9:15 imorgon är det ingen totalpanik att jag fortfarande är vaken.
Det är så lätt att tappa tiden när man börjar skriva. Bara virrig, opublicerbar skit men jag tror ändå att det är nyttigt. Jag vill inte glömma bort mitt eget invecklade uttryckssätt bara för att jag lär mig skriva kortfattat och tidningsaktigt.
Mångkonstnär.

Helgen började i sedvanlig ordning med kombinationen ettor, tvåor, musik och kalabalik. Skillnaden var att vi för första gången på en månad intog internatet. Tvåornas uppehållsrum är sig nästan likt. Det är bara köksbordet som är lite skevt nu, tror jag.
Fantastisk fest i alla fall. Själv var jag mest mallig över att jag upptäckte att tequila, ramlösa och flädersaft inte alls är så äckligt som det låter.
Igår mådde jag bra, vilket jag nog egentligen inte alls förtjänade.
Jag vaknade av mig själv vid nio, vilket är en bedrift med tanke på när jag somnade, och ägnade förmiddagen åt att tvätta och sträckläsa en bok. Sträckläsandet fortsatte även när jag, Jessica och Vickan skulle kolla på Sunes Sommar. Jag kollade dom roligaste bitarna och läste däremellan.
Höstvädret var på sitt allra vackraste humör, så jag cyklade (läs: rullade, hela byn är en backe) ner till Kallbadhuset och småbåtshamnen och umgicks med min kamera ett slag. Fint värre.
Sedan knödde vi ihop oss i en soffa och kollade på film - Shutter Island. Den var bra på det där viset som vissa filmer är - jobbig, fascinerande och fantastisk. Leo DiCaprio kan mer än att frysa ihjäl i Atlanten.

Idag vet jag inte riktigt vad jag har gjort. Slöat, halvkollat på halva Brokeback Mountain (snacka långsam film), gått promenad ner till Kallbadhuset med Stina, Karin och Oskar, vart på poweryoga (märklig motionsform) och käkat makaroner med falukorv. Det är ungefär allt.
Imorgon är det vardag igen. Vi ska ha korridorsmöte, vilket lär bli synnerligen oangenämt. Vissa vet varken hur man diskar, torkar av en spis eller i allmänhet håller rent, och det lär vissa få höra imorgon. Morr! Efter det är det intervjuer och sådär.. jag försöker att inte tänka på det just nu, det här har all potential i världen att bli en jobbig vecka. Morgondagens problem, helt enkelt.

Långpasset imorgon med fotboll och boxning lär komma väl till pass.
Fotboll, herregud. Mitt tidigare jag (läs: för typ ett halvår sedan) skrattar ihjäl sig samtidigt som mitt nuvarande jag envist försöker lära sig sparka boll. Håhå jaja.
Nej.
Nu måste jag sova.

Dagens Southpark 22/9

Pigg_tjej_88

En mindre härdsmälta

Men jävla pisshelvetesartikel då!
Jag har skrivit en halv ingress och raderat allt jag kan komma på - ändrat långa ord till korta och plockat bort halva inledningen och den är ändå trehundra tecken för lång. Och jag har bara skrivit en halv ingress. Hur i helvete gör man?
Jag har inte ens tagit med grejen med papperspåsar och inga påsar för det får inte plats.

Observera: Jag är extremt medveten om att jag sitter och svär över en övningsartikel om reklampåsar men ärligt talat - om en standardartikel numera ligger på mellan 1500-2200 ord, hur fan får folk reda på saker? Jag hinner ju inte ens börja berätta.
Och hur det än blir så kommer det vara pratigt och för krönikeaktigt språk och bara trams och tjafs och varför ska jag blir så anti alla viktigheter och bestämma mig för att terrorisera folk med frågor om påsar? Herregud, påsar!

Det kändes mycket bättre innan idag när jag var tokglad över de trevliga människorna på DN och Pirat och lustiga anekdoter om påsar från tidigare år. Jag tyckte jag var duktig som vågade fråga folk saker. Synd bara att man måste få ner allt i text sedan också.
Nej, jag gör klart imorgon.

Har förresten börjat förstå varför afterwork är en sån populär umgängesform bland folk i allmänhet och folk med 9-5jobb i synnerhet. Efter ett par fantastiskt regelbundna veckor längtar jag satan till att vara nyduschad, i ren tröja och med en kall cider imorgon kväll. Det känns så förtjänt på något sätt.
Undrar om det handlar om att veckorna inte handlar om att ta sig igenom skiten på samma sätt längre? Eller att sällskapet här är fantastiskt? Misstänker en kombination.
Även om det är sjukt skumt med tanke på vilken sekt vi på JL är, särskilt vi i ettan så är jag inte trött på folket. Det kommer säkert, men än så länge så är det frid och fröjd. I klassen. Korridoren är ett annat kapitel, men det orkar jag inte bry mig om just nu.

Nej, ett sista försök på artikeleländet. Sen lämnar jag det till morgondagen.

Vilse på bokmässan.

Det finns en Nemi-stripp där ett gäng ruffiga gubbar sitter i en bar och jämför krigsskador och hajtänder. I sista rutan får man se dem allihopa stirra häpet på Nemi, iklädd en tröja där det står "jag överlevde Åhléns i julruschen".
Jag skulle vilja ha en tröja där det står "jag överlevde bokmässan".
Känner mig nästan lite stolt.

Senast jag var på Svenska Mässan var jag femton, eller möjligen sexton. Det var mitt i Sagan om Ringens senaste storhetstid och jag och en kompis besökte science-fictionmässan flera år i rad. Stod i kö och fick autograf av han som spelade Gimli. Avundades de som kom klädda i Stormtrooper-dräkter och hela alvkrigarmunderingar. Funderade på om det möjligen skulle vara befogat att lägga ett helt års besparingar på en 1:1 replika av Glamdring eller Anduril (Gandalf och Aragorns respektive svärd).
Med andra ord - det var ett tag sedan sist.

Redan på vagnen till Korsvägen hamnar jag bredvid en gigantisk, vänlig och otroligt lurvig hund samt ett gäng kvinnor i fyrtionåntingåldern. Hela konstellationen (inte hunden då), från de snygga men praktiska skorna, via ryggsäckarna, en och annan skinnjacka till samtalet andades tjejgäng-på-bokmässa. Jepp, de stod före mig i biljettkön en stund senare. När jag väl begrep vad som var biljettkö vill säga. Entréhallen var ett stillsamt kaos. Folk överallt, gratis tidningar överallt, information ingenstans.
Fick en liten ärtgrön papperslapp med tillhörande plastficka efter att ha betalat 140 spänn. Tänkte mest "Ska det här föreställa biljetten? Har jag blivit lurad?"
("Is this Kansas? Where is Toto? I'm scared!")
Jag plitade dit mitt namn och la efter en stunds tvekan till Ljungskile Folkhögskola och pyttelitet längst ner Journalistlinjen. Det kan inte ha vart helt galet, för jag blev i alla fall insläppt.

Och tack alla gudar för att jag valt att gå upp tidigt och ta tåget in. Första timmen var, bortsett från att jag gick vilse direkt och hamnade i en smått skrämmande monter med judisk kultur, relativt folktom. Jag kunde gå i min egen takt och förvirrat rekognoscera omgivningen. När jag väl började känna mig ensam gick jag bort till Journalistförbundets monter och sprang på en tjej jag lärde känna på antagningsdagen i våras. Hon och en av hennes polare från Ädelfors skulle spela in radioreportage. Helt plötsligt kändes mina 1500 tecken väldigt mycket mindre jobbiga.
Ja, jag har lite lätt radioskräck.

Journalistförbundet bjöd på fantastisk rundgång och intressanta föredrag - dagen till ära speciellt riktade mot studerande. Fick ett gäng pennor, ett block och en bok om svensk presshistoria alldeles gratis.

Gratis. Just det. Fan vad bra. Vinkel: funnen.
Bokmässan är full av gratisprylar. Allt från talonger man fyller i för att bli medlem i eller börja prenumerera på något till böcker, kaffe och tidningar. Till följd av detta får man väldigt snabbt händerna väldigt fulla. Något jag märkte redan efter en kvart när jag försökte hålla fast fyra tabloidtidningar av varierande tjocklek/konservatism, ett nummer Vagabond, diverse reklam och en anteckningsbok med ena handen.
Något som smarta företag - i första hand stora förlag och dagstidningar - lagt märke till och därför delar ut gratis kassar i varierande storlek och material till besökarna.
Jag är dem oändligt tacksam, påsarna innebar en snabb räddning från att skriva om föreläsningar. Missförstå mig rätt - det är intressant och inspirerande på alla sätt och vis, men just idag var jag inte på humör för allvarligheter. Och jag vill tro att mitt "Hej! Har du tid att svara på några frågor om påsar" förgyllde dagen för åtminstone några montermänniskor.
Dock inte snubben hos Filter, han blev så skraj att jag bara gav upp. Extremt märkligt.

Eftersom jag tyvärr inte har skrivit min artikel om påsar (om man var med i VT blir påsgrejen ännu lite roligare) än så lämnar jag det ämnet nu, för att inte tröttna på det allt för mycket och återgår till vimlet.

• Snubblade förbi SR åtskilliga gånger under dagen. Såg Lotta Bromé och kände mig extremt starstruck. Det var galet mycket folk där. Fattade inte varför förrän jag såg ett barbiehår från yttre rymden strax nedanför scenen. Världens mest långsampratande kändis - Maria Montazami - hade precis deltagit i P4 Extra. Barbiehårt och hennes fans förflyttade sig långsamt runt hörnet. Jag stod kvar och såg på.
• Fick en affisch med ett moln på.
• Åt dyr, men helt okej kycklingwok.
• Höll på att börja skrika på kulturtanter iklädda färgglada tält som behagade tvärnita mitt-i-en-jävla-gång hur många gånger som helst. Observera att jag aldrig gick från tanke till handling.
• Deppade över att Malin Wollin aka Fotbollsfrun ska vara på mässan alla dagar utom idag.
• Blev intervjuad av elev från JMG. Vadå metareportage?
• Insåg att jag aldrig, någonsin, under några som helst omständigheter förutom möjligen hot från yttre rymden frivilligt kommer vistas på bokmässan de dagarna allmänheten får vara med. Om jag inte får betalt för det. Då är det en annan sak.
• Tillbringade i princip all tid i någon av följande montrar: Pirat, DN/Expressen, SR, Filter, Journalistförbundet, SvD, Norstedts och GP. Vad det säger om mig? Populärkulturell medienörd.
• Köpte fem gamla nummer av Filter för att kompensera min inneboende och allt mer förhärskande fulkultur.
• Snodde godis i GP's monster så många gånger att jag skämdes.
• Fick syrebrist.
• Blev trött.

Det sammanfattar min dag på bokmässan ganska väl. Så några kändisar till, bland annat Jan Guillou och Juholt. Juholt pratade om kultureliten med Åsa Lindeborg på Aftonbladet. Tyvärr missade jag början och hörde inte så mycket.

Halv tre fick jag nog. Fem timmar är definitivt tillräckligt. Då återstod dock dagens sista trauma - att ta sig ut ur helveteslabyrinten. Jag gick åt fel håll en gång, två gånger, tre gånger - till slut gav jag upp och frågade en vänlig reklamutdelare om vägen. Visade sig att jag verkligen var så långt från ingången man kan komma. Innan dess hade jag dessutom skickat följande till en klasskompis:
Har gått vilse. Kommer så fort jag hittat ut.
Fuck.

Men jag överlevde. Faktiskt.
Applåd.
Nu ska jag bara skriva en artikel om det också..

Gött trött

Först Friskis och sedan en timmes fotboll på det.
Attans att jag helt plötsligt ska tycka så mycket om lagsport. Min kropp blir ju helt slutkörd.
Men sköj'ere, så det gör egentligen inte så mycket. Försöker förtränga mitt indirekta självmål, men med tanke på att jag bara har spelat tre fotbollsmatcher de senaste femton åren kan jag inte ha några krav på mig själv. Gulligt att en av killarna trodde att jag hade spelat innan, bara för att jag rände runt som en vilsen igelkott i lillebrors tröja med namn och nummer på ryggen.
Hur nu någon kan tro att jag någonsin spelat fotboll.

Tyvärr blir jag så himlarns hungrig. Jag har ju redan ätit en kvällsmat, men magen vill ha mat igen. Och även om resten av kroppen bara vill sovasovasova vet jag bättre än att försöka. Jag kan inte somna på kurrande mage. Det bara är så.
Jävligt korkad egenskap, om jag får säga det själv.

Jaja. En macka mellan mig och kudden.

Vad jag har gjort idag:

Skrivit hittepåartiklar om skateramper och mördarsniglar.
Kan återigen konstatera att redigeringsveckan gjort mig lite småknäpp. Jag kommer nog alltid ha en speciell relation till Gill Sans i fortsättningen. OpenOffice gör mig också knäpp. För det första finns inte Bembo, som är en snyggare variant av Times och för det andra gör den om tankstreck till fula klumpar (se nedan) när man sparar i .doc, vilket vi ska göra.
I-landsproblemen anfaller i flock nu va?
Men tro inte att jag gnäller. Det är så skönt att faktiskt ha tid att skriva, och att inte få skriva vad jag vill. Utvecklande.

Maten var också awesome idag, kycklingwok med aubergine som inte såg mycket ut för världen, men mums! Toppa det med vanliljglass, chokladsås och maränger och du har en glad tjej. Efterrättskön har aldrig varit så lång tidigare.
(För er som inte vet: på onsdagar och fredagar får man efterrätt på lunchen, och mannagrynsgröt till frukost. Efterrättsgrejen är fantastisk, mannagrynsgröten uthärdlig. Man blir som så mycket mättare på havregrynsgröt.)

Naj. Nu ska jag äta en macka eller två, sedan är det dags för Friskis & Svettis. Fortsätter med Projekt Döda Förkylningen Med Motion. Det går sådär.

Fejkartikel #1

Fejkartikel #2

PS. Imorgon: Bokmässan. Spännande!

Dagens outfit: Southparkversionen

Dethär skulle kunna bli en tradition, haha.

En sak jag och Sofia pratade om innan bara

Var jag är om tre år?

Ingen aning.

Mentala ansträngningar

Idag känns som ett antingen eller. Det började redan imorse, med nyhetsvärderingsdiskussion som omvandlades till ett monarkins vara eller icke-vara. Intressant, javisst, men kanske inte precis det jag är sugen på halv nio en tisdag när jag sovit för lite och är allmänt seg.
Fick lite obehagskänslor tillslut, all politisk korrekthet toppad med halvt dold vi-vet-bäst-attityd. Monarkin kan man diskutera i evigheter, men man ska passa sig så det inte blir en vi och dom-diskussion över samhälls- och utbildningsskikten.
Tror inte att jag ska ta det på så stort allvar dock.. det bara kändes lite märkligt till slut.

Efter lunch var det gruppuppgifter om nyhetsvärdering på lokal- respektive rikstäckande tidningar, och efter det notisskrivande.
Det gick bra, det kändes sjukt avigt att inte vara kronologisk, men Stefan hade inga invändningar så jag är nöjd. Fast fan vad man blir trött i skallen. Helt urblåst.
Egentligen hade jag behövt gå en lång promenad, men vädret verkar så himla tveksamt så jag tror att jag struntar i det. Precis som jag tror att jag kommer strunta i bion ikväll.
Tree of Life. Minst fyra plus i alla recensioner jag läst, men någonting säger mig att jag nog mår bättre av lite Idolauditions och sedan film eller bok på det. Idag är inte en dag då jag ska befatta mig med någons uppväxt i den amerikanska södern på femtiotalet. Ska i och för sig inte säga aldrig, för jag har en timme på mig att bestämma mig, men just nu - soffa och Idol, aaah!

..och nu kom solen fram igen. Hej hösten, jag gillar dig och ditt schizofrena väder - not!

Nackdelen med att bo på skolan: man är mitt upp i det, hela tiden. Jag börjar bli lite schleten. Och passiv-aggressiv. Särskilt mot de okända jävlarna som skitar ner i vårt kök på fredagarna och inte röjer efter sig. Korridorsmötet på måndag lär bli en ilsken tillställning. Suck.. :(

Bildbevis.

Jag möbblade om.
Blev nöjd.

Om snö, sega förkylningar och lite feng-shui.

Dagens jobbigaste upptäckt: Le premiere neige en Val Thorens.
Jaja, då lär det ju vara gott om snö där v.8, eller inte. Vågar inte lita på någonting efter i år.

Nu ska jag snart iväg och boxas. Planen är att ta det jävligt lugnt eftersom förkylningen inte är ur kroppen än, men jag tänker att antingen blir det bättre, lika bra eller så blir jag sjuk på riktigt. Oavsett så är jag less på det här nu. Har vart hängig en vecka - nu får det vara nog.
Jag har iallafall inte ont i halsen.

Annars då?
Idag har vi haft en intressant diskussion om sportens utrymme i media och inlett Projekt Journalistiskt Skrivande. Lite läskigt, men vi börjar med det småttiga, dvs notiser. Imorgon är det notisverkstad hela dagen, på onsdag nyhetsartikel och på torsdag ska vi till bokmässan.
Jag har aldrig vart där förut och så får jag chansen att gå dit när det inte är allmänheten. Nice!

Möblerade om mitt rum innan förresten. Får se om jag behåller det såhär eller ändrar om lite till.
Auf wiedersehen.

Självporträtt

sp-studios.de
slutar aldrig vara roligt.

Det är kallt nästan höst nu

nu har jag fått alla mina bilder jag hade beställt. de låg i postfacket när jag var uppe och redigerade en sväng innan. fast den stora bilden, definitionen av rätt plats vid rätt tid och dessutom tur med vädret fick inte plats i postfacket så den ska jag hämta i repan imorgon.
kommer nog alltid att förkorta alla receptioner, överallt till repan hädanefter.
man blir ju skadad.
men fortfarande. ibland har man flyt.
jag har vart död på fotofronten på sistone. misstänker att jag kan beskylla min alltsomoftast överhettade hjärna för det. och vädret.

känner att bilden på special och challa sjungandes i en solig lift i courchan är precis vad jag kan behöva titta på när ljungskilevädret fortsätter vara precis som det nästan alltid är - obestämbart.
det regnar varenda dag, fast sällan en hel dag och oftast är det finast på morgnarna.

ska det hålla på såhär kan det väl lika gärna bli minusgrader nu på studs (eller inte, för jag har inga vinterkläder här, men ni fattar).

iTunes spelar dirty dancing nu, och det känns som om att det är sommar och småland och en dansbana-gone-festivalscen som är tyst som en kyrka. andäktig, liksom.
och sedan sjöng frida hyvönen och marit bergman duett i always on my mind och jag tror att det kanske är ett helgerån, men jag gillar versionen med pet shop boys mer än den med elvis.

apropå saker jag gillar - erik niva har ett fantastiskt reportage i aftonbladets pappersupplaga idag. läs det om ni får tillfälle. ännu ett exempel på det jag envisas med - fotboll kan vara (är) en världsförbättrare.

nu ska jag ta en dusch och hoppas att locken i mina öron och snoret i min näsa automagiskt försvinner innan jag dör i soffan till Idol.