Hejdå

Den här bloggen är pausad tillsvidare.

Jag kanske kommer tillbaka någon gång.. men inte just nu.

Om språk

Tallkotte heter pinecone på engelska.
Det är fullständigt logiskt, men känns samtidigt väldigt underligt.

Förresten så är kotte ett av mina absoluta favoritord.

Koncentrationsförmåga var det ja

Saker jag är bra på:

• äta M&M's

Saker jag är mindre bra på:

• göra det jag borde

Detta jävla exjobb alltså.

Förmågan att måste

Igår skrev jag klart ett kapitel på en fanfic jag håller på med.
Sen läste jag ut boken jag håller på och läser till exjobbet.
Sen bråkade jag med min ritplatta - jag har fortfarande inte hittat några bra penslar i photoshop, eller rättare sagt – jag orkade inte leta. Det är kul att rita iallafall, helt plötsligt har flera timmar gått och även om jag inte är någon Van Gogh eller Monet så är det ett trevligt tidsfördriv.

Efter det fick jag ännu ett inspirationsryck och skrev en drygt sextusen ord lång oneshot. Trettiosextusen tecken. Bara sådär. Visst, det tog några timmar, men ändå. Det var inte jobbigt, det var bara en tanke som fastnade i huvudet, ord som ville ut.

Jag är ju så jävla bra på att få gjort allt jag inte borde.

Och jag blir kluven.
Jag menar – det är ju skriva jag vill göra, och jag gillar verkligen, verkligen den journalistiska delen av skrivandet, tro inget annat.
Men det är så himla mycket svårare. Även när jag inte har några osynliga staket att förhålla mig till tänker jag hela tiden på vad som behöver stå med. Det viktiga är inte resan, det är målet.

vem
vad
varför
var
när
hur

Snap-snap, färdigt.

Herregud, jag håller på med exjobb nu, jag ska skriva minst 28 000 tecken, och rösten i mitt huvud försöker hela tiden sammanfatta alltihop på fem meningar.
Det är som om kopplingarna i min hjärna har slutat funka.
Jag kan inte få till mixen av att skriva journalistiskt och berätta en historia. Det blir aningen eller. Och det suger.

Det är ju resan som är grejen. Det sorgligaste jag vet (inom litteraturen) är att läsa ut en bok, eller när någon postar det sista kapitlet av en riktigt bra historia, fan jag har till och med medvetet sparat de sista kapitlena ibland för att jag inte vill att det ska ta slut.

Och jag vet att det inte är forskning, jag måste inte komma fram till någonting, men sedan jag började plugga har det hänt saker med mitt skrivande som jag inte tycker om.
Typ att jag inte bara låter orden komma – nu läser jag om, kollar så att jag har något att säga och inte bara asdfghjklöadkfsadfjhjhfd.

Jag har börjat behöva anledningar, och det är inte bra. Det ska inte vara så.
Det är själva resan som är grejen för tusan.

Funderar även på om inte vissa former av journalistik, typ porträtt och en del reportage, är lite som fanfiction? Man tar ju en historia och berättar den med sina egna ord. Äsch, jag vet inte.
Jag vet bara att jag har skrivit hundratusen tecken den senaste dryga veckan, som inte har haft ett piss att göra med någonting jag "måste", och inte har uttryckt någon åsikt, ingenting.
Bara för att jag gillar ord, och historier.

Trist att det ska kännas som att det inte är nog.

(Jag antar att det kallas att växa upp.)

Avd. Leker med ritplatta