Away Sweet Away

I egenskap av Fantastiskt Nördig Människa är jag ledig från jobbet idag.
Orsak?
Tja, ääeh, ingenspeciell.. det vill säga en Touretapp som liksom händelsevis råkar hålla till i mina hemmatrakter, eller nåt ditåt.

Vid fyrasnåret i eftermiddag sveper klungan genom Chante som en färgglad blixt och jag är lite för fånig för att inte vilja titta. Jag menar, det är ju min väg. Vår väg. Alla som någon gång promenerat med bortdomnade fötter på väg till eller från Farmen en kväll när inga bilar velat stanna, vår väg.

Den där dalen där lärkträden på vintern har en färg av mystiskt dimgrå. Där liftarna går baklänges och vägskyltarna pekar ut riktningen mot
Col d'Izoard - Fermé
Col du Galibier - Fermé
Col du Lautaret - Ouvert
Col de Montgenevre - Ouvert
som oundvikligen gör mig upprymd, oavsett årstid.
Jag hade liksom inte fattat att det som på vintern är ett paradis målat i vitt och himmelsblått på sommaren transformeras till bergspass med legendariska namn förrän jag kom till Serre. Col de l'Iseran må vara högst, och om du frågar mig även vackrast, men Galibier, Izoard, Telegraphe och Alpe d'Huez är bergspassens Oscarsvinnare.
Jag känner mig själv och mina fysiska begränsningar väl nog för att inse att jag förmodligen skulle falla död ner om jag försökte cykla Galibier, så jag kommer nog aldrig ens att försöka, men någon sommar ska jag ta med mig cykeln ner till alperna och röja runt i Serres lärkskogar när de är ljusgröna och skimrande istället för dimgrå.

Imorgon kör de Modane - Alpe.. och jag jobbar. Antar att det blir repris mittinatten för mig då.

PS. Alberto Contador: Må din klocka för alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid, alltid kommer för sent.

PS2. Touren är mycket roligare nu när man inte vet vem som kommer vinna hela tiden. Och givetvis håller jag på Voeckler, det har liksom vart min grej ända sedan 2004. Underdog ftw!

Hippie-ay-ay, hippie-hippie-ay!

Vi tog på oss vad våra föräldrar hade på sig när de var lika gamla som vi är nu,
och sen åt vi vattenmelon och dansade till Foo Fighters.

SaraO

Livin' Is Easy

Ut i kvällssolen vs redigera bilder

1 - 0

Förövrigt tycker jag att Det Dansande Landslaget är ett föredöme för alla lag, i alla sporter.
Så är det bara.

Märkligt, det är nog första gången jag längtar till OS mer för fotbollen än för friidrotten och cyklingen.
Min inre bollsportshatare har väl slutligen givit upp antar jag.
Och egentligen har jag aldrig hatat fotboll, jag har bara hatat hårda bollar slagna av killar som lärt sig det lätta sättet att få de tysta personerna att flytta sig ur vägen för dem på idrottslektionerna.

Själva fotbollen har jag inget emot, men jag har väl aldrig givit den en chans heller, annat än som exalterad åskådare.

Skärpning HB.
Nytt mål - jag ska lära mig att kicka (eller vad det nu heter) bollen på knäna 10 gånger.
Det här med att inte ens försöka är som bekant ingenting som ligger för mig.
(Blåmärke över halva rumpan och låret pga hård kant på box kommer upp i minnet..)

Tummar och "situationstecken".

"Gillade" precis mitt förra och mitt nuvarande jobbs sidor på Facebook.
Märklig känsla.

Spontan reaktion på att jobba imorgon låter ju mer såhär: Blööh.

Skulle förövrigt kunna skriva en hel bloggpost om hur mycket jag ogillar folk som använder citationstecken och apostrofer i otid.

Jag menar det.
"Ogillar".

Inte minst för att rösten i mitt huvud skickar fram två transparenta händer som gör luftcitattecken i mitt synfält varje gång jag läser dem och finner dem överflödiga.

Har dessutom ett vagt minne av kompis som berättat att det första en av hennes gymnasielärare klargjorde vid en kursstart var att han inte tålde folk som kallade det för situationstecken. Som en förvarning för hela klassen, liksom.
Jag hade aldrig hört någon uttala det fel innan, men folk söderöver alltså. Ingen reda på dom.

Unpropohejt.

Weehoo!

Sommarfest i Småland (nånstans) i slutet av augusti. Finns väl inget bättre sätt att förbereda sig för en nystart än att festa hejdlöst med bästa säsongarpolarna?
Det här kommer bli sköj!

Untz untz uszch

Jag städar i min musikmapp.

Det är ungefär det tråkigaste som finns.

Och det är kallt och grått och rått och känns som oktober.
Ser ut som oktober.
Som jag önskar att jag hade fått vara ledig i solsken istället.

Tror att kvällen får vikas åt film, under förutsättning att all vidrig dansmusik är bortstädad från min dator först.

Oh so sick of being tired

Rock Sound har en fantastisk förmåga att ge mitt svajande musikintresse en kick i röven. Varje gång jag öppnar den tidningen och dränks i nya band, gamla band och band jag aldrig gav en chans hittar jag mig själv tre timmar senare med näsan tryckt mot iTunes eller Spotify helt absorberad av uppdraget Den Perfekta Spellistan.

För det mesta blir resultatet en studie i amerikansk rock skapad mellan 1995 och 2007, vilket inte är så konstigt då flera av mina favoritband hade sin storhetstid mellan de åren.
Just idag tänkte jag snacka om Taking Back Sunday, vilket känns väldigt passande då jag brukar se alla lediga dagar som lördagar och söndagar oavsett vilken veckodag det egentligen är.

Likt många andra band som poppade upp i början av 00-talet brukar Taking Back Sunday slängas rakt ner i den ack så utskällda emo-lådan och sedan inte ägnas vidare uppmärksamhet. För enkelhetens skull går jag med på att ja, de platsar där - om det finns en sådan plats som en emo-låda, vilkens existens aldrig riktigt kunnat säkerställas.

Vad man däremot kan säga säkert är att deras debutalbum från 2002, Tell All Your Friends, fortfarande är deras bästa. Ett knappt år senare lämnade gitarristen John Nolan och basisten Shaun Cooper bandet, och även om resterande killar fortsatt göra riktigt bra musik är det något som saknas på de senare plattorna. Kombinationen Nolan + sångaren Adam Lazzara är en match made in heaven. Och jag säger är för att efter sju sorger, ett annat band och lite till är Nolan och Cooper tillbaka i TBS.
En ny självbetitlad platta är ute, och även om hela grejen med självbetitlade skivor gör mig nervös hoppas jag att någon del av det som gör Tell All Your Friends så fantastisk finns kvar. Jag har inte vågat lyssna än, jag är väl rädd att bli besviken. Nio år är länge, och precis som jag inte är 16 längre (jag hittade TBS 2004, av en slump) är de inte heller nyss fyllda 20. Att exponera ett krossat hjärta i nästan skrattretande svartvita låttexter kommer man bara undan med i en viss del av livet.

Å andra sidan är smart uppbyggda meningar och bra musik något man gärna får åstadkomma, närsomhelst.
Nu lämnar jag bloggen för Spotify. Vi hörs.

Rekommenderas:

• You Know How I Do
• Cute Without The E (Cut From The Team)
• There's No "I" In Team
• Great Romances Of The 20th Century
• You're So Last Summer

Oföretagsamhet och mer fotbollsdravel

Dagens lita över saker som ska göras ser ut som följer:

• Ät frukost
• Duscha
• Ta ner tvätten som har hängt sedan i söndagskväll
• Beställ kurslitteratur
• Gör något åt de spridda högarna av kläder/prylar/tidningar/sladdar i mitt rum
• Försök at inte utsätta mammas växter för fler nära-döden-upplevelser
• Ta in pappas soptunna. Kan med fördel kombineras med promenad
• Gå på jakt efter färgglada strumpor
• Hämta min kamera hos Mois
• Handla mat
• Kolla på fotboll

Har hittills avverkat punkt ett, samt de inofficiella punkterna "slösurfa", "läs tidningen långsamt", "få huvudvärk av Twitter" och "frysa om fötterna men inte göra någonting åt saken".
Enda följden av det agerandet är att punkterna 2 till och med 10 måste avverkas på dryga tre timmar, annars får jag inte se USA mot Frankrike. Någon måtta på självdisciplinen (bristen) får det vara.

Och när vi ändå nämner fotbollen. Jag i all min oupplysta förvirring kan verkligen inte sia om hur det kommer gå. Förnuftet säger att jänkarna manglar ner Frankrike, mest för att Wambach & co verkar ha marginalerna nästan löjligt mycket på sin sida när det kniper. Jag menar, vem fasen gör mål i 122 minuten med en man mindre på plan? Hallå?!
Att jag sedan väldigt gärna hade sett Frankrike i final är en annan sak. Hjärnan tror på USA. Deras självförtroende och förmåga att vara bäst när det verkligen gäller är som en extra, tolfte spelare.

Och förnuftet säger ännu mer att om Lotta Schelin är frisk och med i startelvan ikväll så har Sverige en ärlig chans att förstöra det japanska kortpassningsspelet, men om hon inte är med blir det så oändligt mycket mer än tufft. Tufft är utgångsläget - det här kommer bli nervdarr.
Men, är det något jag har lärt mig på sistone är det att ingenting är omöjligt, för hade det varit det hade Sverige möjligtvis mött England i semi nu, men kunde lika gärna blivit bortdribblade i en kvartsfinal mot Marta. Hade allting gått som det enligt ordningen för några veckor sedan borde ha gjort, hade USA stått under taket på arenan i Frankfurt ikväll med Tyskland mittemot.
Nu har vi facit. Så blev det inte.

Den inofficiella tävlingen i "bygg upp förhoppningarna men verka inte allt för säker" har redan börjat bland de stora tidningarnas krönikörer. Det är dags för hjältar nu, som Simon Bank så fint uttrycker det. Och det är det. Ikväll är kvällen då jag vill se ett nytt mirakel, liknande det där målet mot Kanada, tidigt en oktobermorgon 2003. En ny - eller varför inte samma - Josefine Öqvist som är på rätt plats, vid rätt tillfälle för att sedan rusa rakt in i historieböckerna.
För det är det jag minns.
Att Nia Künzer sedan krossade den sista biten av drömmen några dagar senare i ett soldränkt Kalifornien spelar liksom ingen roll. Landslaget 2003 var redan hjältar, och alla landslag sedan dess har försökt, men inte lyckats nå upp till samma nivå. De där sista detaljerna som gör det magiskt, som får en att hoppa i tevesoffan, bita på naglarna och intressera sig för något som man 48 veckor om året knappt engagerar sig i har fattats. Tills nu.

Media brukar kalla handbollstjejerna för det leende landslaget. Nu är fotbollsdito det dansande landslaget. Hade jag vart Japan är det nog det som hade skrämt mig mest. Inte Lotta Schelins snabba löpningar eller Lisa Dahlkvists förmåga att stirra ner en målvakt vid straffläggning, utan att de dansar.
Japanskorna spelar för ett land, ett folk som drabbats av en naturkatastrof. För någon vecka sedan kunde man säga att svenskorna spelade mot sina egna spöken. Jobbiga scenarion, båda två.

Men spöken?

Sverige kan inte vinna öppningsmatcher i mästerskap. - Väck!
Sverige kan inte slå USA, allra minst i mästerskap. - Väck!
Sverige klarar inte av att vinna när de är favoriter. - Väck!
Lotta Schelin skapar chanser men gör inga mål. - Väck!

Att de eviga antagonisterna Tyskland dessutom försvann redan i kvarten gör inte utgångsläget sämre. I och för sig tror jag att Sverige väldigt gärna hade velat piska Die Nationalelf på deras egen hemmaplan, men en final mot USA på söndag kom så mycket närmre när japsarna skickade Tyskland ur turneringen. Inte för att finalen är nära, inte på långa vägar, men närmre. Lite närmre. Kanske bara 90 minuter plus tilläggstid bort.

Men, för att avsluta, och för att komma till poängen:
Landslaget dansar och ler. Klyschigt så det förslår, men är det någonstans de har ett övertag så är det i det. Att de dansar och ler.

För i grund och botten är det vad det handlar om, oavsett vilken sport man utövar, eller på vilken nivå.
Att man har roligt.

PS. Hjärnan tippar 1-1 och att matchen går till straffar. Efter det väljer jag att inte gissa. Vi får se. Hjärtat tror däremot på 3-1 till Sverige efter förlängning, där någon från bänken - mest troligt Sofia Jakobsson - gör första förlängningsmålet. Ja, jag är lite nostalgisk. Och Japan gör sitt mål tidigt i första halvlek, innan Sverige gjort nåt.

SJ, SJ gamle vän

Med anledning av Maria Wetterstrands underbara tågförseningsorsaker på Twitter igår kan jag inte låta bli att fascineras ännu lite mer av att SJ's Twitternick är SJ_AB.

Oh, the irony.

Någonting säger mig att de it-ansvariga på alla storhelgsresenärers största ångestkälla (nåja) har sinne för humor.

Bollsportsdyslektikern uttalar sig

Lotta Schelin fick äntligen göra mål, Lisa Dahlqvist är delad etta i skytteligan, domaren i USA - Brasilienmatchen var sämst detta decenniet och jag och pappa hann käka ett och ett halvt paket Remikex på 120 minuter.

En söndag i soff-fotbollens tecken helt enkelt. Perfekt, eftersom strandvädret var liiite tveksamt och allting gick som det skulle. Jag kan inte sluta imponeras av det svenska landslaget. Innan VM började hade jag aldrig trott att de skulle slå USA, knappt ens klara gruppen. Nu har de dessutom börjat göra mål på annat än fasta situationer, springer sönder diverse backlinjer och verkar dessutom ha jävligt kul på vägen.

Ringdansen är en klassiker in the making, och Lotta Schelins 3-1 mål kommer vevas i årskrönikor i vinter, det kan jag nästan lova.

Japanmatchen lär ju bli en plågsam rysare, men jag vill ändå tro att tjejerna fixar den. De blir bättre och bättre för varje match de spelar, och bortsett från Nilla Fischers väldigt onödiga varning som får henne att missa semin så är bänken, precis som tevefolket redan konstaterat, nog den bästa Sverige har haft.

Näh. Nog pratat. Nästra söndag alltså, då hoppas jag att Sverige psykar ut ångvältarna USA och gör det ingen trodde på för bara någon vecka sedan. Tar VM-guld.

Kortfattat:

• Allt förhandssnack om De Vanna var lite i överkant. Garriock och Simon syntes mycket mer. Psyke, någon?
• Varför dansar inte Josefine Öqvist? Inte för att det gör något, men man blir lite nyfiken.
• Wambach filmade stundtals så mycket att jag plockade fram skämskudden. Just då kändes allt snack om att damerna filmar mycket mindre så otroligt osant.
• Tjejen med båren, Erika.. sämsta försöket till maskning någonsin?! 
• När ska vi få se mer av Sofia Jakobsson?
• Hope Solo är cool. Eller, hon har ett coolt efternamn. Antar att the force was with her tidigare idag.

43km, 1,5h

Dagens runda. Jag förstår varför tyskarna blir alldeles till sig av svenska landskap. Rapsfältsidyll och lövskogar knappa milen från kusten, och fiskebåtar och krabbfiskande barn i Glommens hamn.
Helt suveränt ställe att ta en snabb medhavd fika på dessutom.
Drog några varv på den gamla BMX-banan också, körde ju ändå in i stan från det hållet. Man kan väl säga att den har vuxit igen en del sedan sist. Och att jag har tappat tekniken ganska så ordentligt. Men skoj vare.

En av farorna med distansträning är att jag alltid blir hög på endorfiner när jag kommer hem, vilket får mig att planera stordåd till nästkommande dag. Heberg-Årstad-Vessige-Kyrkbyn-Hem kanske? Borde vara typ som dagens runda, fast kanske lite backigare. Eller att jag fortsätter mot Tvååker istället för att svänga av mot Långås.

Vem bryr sig, vi får se imorgon helt enkelt.
Cyklandet fyller iallafall en vettig bonusfunktion - jag tänker inte på jobbet. Det är viktigt, tror jag. Jobbet äter energi till dygnets alla måltider. Jag lägger hellre energin på motion om jag får välja.

Men näh. Duscha nu.

Du hamnar dit vindarna blåser dig.

Dagens dilemma:

Cykla mot norrut eller söderut?
I vanliga fall brukar vinden få bestämma, men idag blåser det ju typ ingenting.

Därav veligheten.

Trött.

Vecka 26.

Det är klart att sommarförkylningarna sätter igång precis just nu.

Idag kombinerar jag huvudvärk + magont + koncentrationssvårigheter och tar alltihopa till en ny nivå av stress. Det här med att tänka åt åtta personer samtidigt är lite hetsigt.

Särskilt när skit tar slut och man liksom bara inte hinner med riktigt.

Oh well, oh well.

Sverige - Nordkorea 1-0, och nästa match kommer jag faktiskt kunna se. Kvällsmatch på onsdag eller torsdag har jag för mig. Vore najs om de där båda gängliga anfallarna kunde börja pricka mål då. Pallar inte fler "ååoåååooh den går en meter öööver" nu. Det är också stressande, fast på en helt annan nivå.

Hmm. Gissar på oavgjort, men att både Sverige och USA gör mål, eller en uddamålsförlust för blågult. Men vad vet jag? Förnuftet säger att USA vinner, men det tycker jag verkar tråkigt.

Annat att se framemot: Jobbarkompis funderar på att dra till vallåsen och cykla downhill. Jag funderar på att haka på. Det verkar sjukt kul.

Fussball für alle. Utom mig.

Ah justeja.

Kommer med största sannolikhet inte ha tid att ens lyssna på Sverige - Nordkorea imorgon. Läglig matchtid - precis i lunchruschens efterdyningar liksom.

Men jag kan ju gissa hur det går.

2-1 till Sverige efter extremt nervdarr och att någon rookie gör ett sistaminutenmål i klass med Josefine Öqvist i Kanadamatchen 2003. (Ni vet den där när de gjorde tevereportage om folk i Umeå som gått upp halv fem för att kolla. Jag var också uppe halv fem med konsekvensen att jag somnade på skolbion senare under dagen. Tidsskillnader är så åbäkigt.)

För spänningens skull låter vi Nordkorea göra första målet åtta minuter in i matchen, bara för att drakarnas sportkrönikörer ska hinna skriva svettiga utkast till sina dödsrunor över damfotboll i allmänhet och Dennerby i synnerhet, innan [valfri back, gissningsvis Rohlin eller Thunebro] gör mål på en fast situation en sisådär fem minuter in i andra halvlek.

Om vi är riktigt optimistiska låter vi dessutom nån anfallare dänga in ett mål till bara för att 3-1 ser snyggare ut. Men, jag vidhåller att Nordkorea nätar först, bara för att jag hade velat se Sverige vända ett underläge i en måstematch. Jag vet att de kan. Så visa oss nu.

*Lillebror: Fritt fram att fascineras slash skratta ihjäl dig åt att jag engagerar mig i fotboll. Allt är roligare än jobba-sova-monotonin. Plus att jag funderar på att bli sportjournalist. Fast kanske inte med fotboll som huvudämne.

Ett blogginlägg som inte alls handlar om korslagda yxor ovanför ytterdörren, men kan liknas därvid.

Kort om dagen:

Vi beställer bland mycket annat 40 kilo smör från en av alla grossister, (Ja, jag blandar ihop dom hela tiden. Den enda jag kommer ihåg är den med isbergssallad och cocktailtomater för det är helt enkelt lätt att minnas.)

Det är en jävla massa smör, och vi behöver det.

Gissa vad som händer?
Först kommer inget smör alls.
Sedan, efter att irriterad kock #1 ringt och påpekat detta kommer

*tadaa*

inte heller något smör.

Däremot en mycket stor och mycket, mycket ologisk leverans av iste med äppelsmak.

Irriterad kock #1 uppnår ett nytt stadie av irritation och går på fika.
Innan dess har han hunnit ringa och påpeka nämnda misstag och förklarat att vi behöver våra 40 kilo smör, och har gjort så en längre stund.

Grossisten ringer och yours truly svarar.

Visar sig att 40 kilo smör nu befinner sig i en taxi på väg från centrallagret utanför Straw City och att isteet vacket får tillbringa helgen hos oss eftersom "det nog blir lite krångligt att ta med det tillbaka i en taxi". Jo, jag tackar. En hel pall med iste.

Dagens insikt: Jag uppskattar verkligen våran batch av sommarjobbare. De skulle aldirg åstadkomma misstag som det här. Möjligen välter de ut pannacottor. Eller skär sig på gurkskivaren.
Och, jag hoppas att smöret uppskattade taxiresan.

PS. Dessutom glömdes våra cocktailtomater bort imorse och kom bakefter även dom. Och hjortronsylten var restnoterad och allmänt tvärslut (det är tyligen hjortronbrist i hela Sverige just nu) men det var det ingen som sa till mig, vilket orsakade ett mindre kvart-i-sex-trauma.

Jag vill att det ska vara vecka tjugonio typ nu. Visserligen är det roligt att chefa (ibland när inte allting bara tar slut) men jag längtar redan upp till mitt lilla bufférum och en heldagsdejt med P3.

PS2. Hela istegrejen ger mig aggresiva LGTG (HHGTTG för er engelskspråkiga) -vibbar. Jäsikens, sa Gud och försvann i ett moln av logik. Ish.