Orsak?
Tja, ääeh, ingenspeciell.. det vill säga en Touretapp som liksom händelsevis råkar hålla till i mina hemmatrakter, eller nåt ditåt.
Vid fyrasnåret i eftermiddag sveper klungan genom Chante som en färgglad blixt och jag är lite för fånig för att inte vilja titta. Jag menar, det är ju min väg. Vår väg. Alla som någon gång promenerat med bortdomnade fötter på väg till eller från Farmen en kväll när inga bilar velat stanna, vår väg.
Den där dalen där lärkträden på vintern har en färg av mystiskt dimgrå. Där liftarna går baklänges och vägskyltarna pekar ut riktningen mot
Col d'Izoard - Fermé
Col du Galibier - Fermé
Col du Lautaret - Ouvert
Col de Montgenevre - Ouvert
som oundvikligen gör mig upprymd, oavsett årstid.
Jag hade liksom inte fattat att det som på vintern är ett paradis målat i vitt och himmelsblått på sommaren transformeras till bergspass med legendariska namn förrän jag kom till Serre. Col de l'Iseran må vara högst, och om du frågar mig även vackrast, men Galibier, Izoard, Telegraphe och Alpe d'Huez är bergspassens Oscarsvinnare.
Jag känner mig själv och mina fysiska begränsningar väl nog för att inse att jag förmodligen skulle falla död ner om jag försökte cykla Galibier, så jag kommer nog aldrig ens att försöka, men någon sommar ska jag ta med mig cykeln ner till alperna och röja runt i Serres lärkskogar när de är ljusgröna och skimrande istället för dimgrå.
Imorgon kör de Modane - Alpe.. och jag jobbar. Antar att det blir repris mittinatten för mig då.
PS. Alberto Contador: Må din klocka för alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid, alltid kommer för sent.
PS2. Touren är mycket roligare nu när man inte vet vem som kommer vinna hela tiden. Och givetvis håller jag på Voeckler, det har liksom vart min grej ända sedan 2004. Underdog ftw!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar