I slutet är början närmst

Uh. Händer inte mycket på bloggfronten kan jag säga.
Hjärnan gick på jullov och orden liksom bara frös inne. Efter en höst av formulerande, vändande och vridande kanske det inte är så konstigt.
Inte för att jag inte skriver, men jag skriver ingenting sammanhängande eller publicerbart, och skulle jag få för mig att göra det så har jag bestämt att det isåfall ska göras i kåseriform. För då tjänar jag pengar. Hehe.

Annars då?

Snortidigt på fredag drar jag och lillebrorsan till Tignes, så om allting gör som jag vill kommer jag lyckas trycka in ännu en skiddag i år. Känns fan surrealistiskt. Så här års ska ju alla alltid börja sammanfatta året, och jag insåg att mitt år började i slutet av april. Det blir så.
Åtskilt.
Ett liv där, ett liv här och nu ska jag helt plötsligt börja leva hela år i taget igen. Melodifestivalen, februarilov, ni vet. Det känns väldigt märkligt.
Livet brukade delas in i ett fem-månadersår och ett sjumånaders.
Jag gillade det bättre.

Men snart.

Lillebror blev förresten lite smygförälskad i mina ljusblåa skidbyxor, som var betydligt mer lagom i storlek på honom än på mig. Om jag har dem hänger de med nöd och näppe kvar på rumpan, på honom sitter dom snyggt - så där som det är meningen att skidbyxor ska sitta (om man inte är jibber eller mager säsongare). Tyvärr är han för bredaxlad för att låna min gamla jacka också, annars hade jag haft en fin liten Hedda anno 2010-klon med mig till alperna.

Förhoppningsvis blir det en vecka fylld av puder, 25-centilitersöl, fånig musik och stålkanter som misshandlar manchester.
Får se om jag skriver nåt mer här innan jag drar, men annars - gott nytt år, eller som jag lär skrika på lördag natt:

Bonne Année!

Dravel

det är fredag.
höstterminens sista fredag.

(och jag överlevde, är fortfarande här, who would've guessed även om jag får panikkänslor när carl visar "just nu"-bilder från valdi på sin facebookvägg.)

köket firade med tacobuffé och vaniljglass med kolasås. det enklaste av enkla, men ändå så oemotståndligt. aldrig underskatta the power of barnmat, säger jag bara.
ikväll ska vi till olskroken, till kakan. där det började skall det också sluta.
cirklar och skit.
verkar ju vara en folkhögskolegrej.
och applåder.

applåd till mig för mina halvtaskiga självlärda klipp-och-klistra-skills i photoshop. är en halvtaskig skill en skill förresten? måste diskutera det med challa vid tillfälle. med risk för urspårning, såklart.
jag är inte klar än. på söndag ska jag bråka med indesign och photoshop lite till, men inte just nu. inte mer idag.
idag är planen att bränna pengar jag egentligen inte riktigt har. och att dansa. och att hinna med nattbussen hem för imorgon 10:15 har jag dejt med teven.

orsak?
schlalom i fina fina courchan. i fina fina slalombacken som jag och vera smygkörde den där soliga dagen i mars. manchesterslask. en av många saker som har stulit mitt hjärta. men manchesterslask hamnar högt på den listan, tillsammans med hoppa på tunn is på vattenpölar och bubbelplast. bland annat.
manchesterslask är kärlek oavsett vad man har under fötterna - mdlc sista veckan är ett bra bevis på den saken.
skid och snowboardabstinens, mind you.
två veckor plus en dag. två veckor plus en dag.
härifrån handlar det bara om att överleva.

tignes väntar på mig.

Handsfree-skammen

Ännu ett kåseri:

Jag skulle vilja utnämna en ny tidsålder. Hörlurarnas tidsålder.

Och handen på hjärtat nu, visst har du någon gång varit i följande situationer:

1. Någon pratar med dig, och tack vare pluggarna i dina öron kan du med gott samvete ignorera personen ifråga även om du är fullt medveten om att någon försöker påkalla din uppmärksamhet. Pluspoäng om du börjar nynna lite falskt för att understryka ditt musiklyssnande.
2. Du sitter på tåget och har stängt av musiken för längesedan men behåller lurarna i för att kunna tjuvlyssna på alla andras samtal. Du känner dig extremt listig och får koncentrera dig på att se neutral ut när din sätesgranne börjar skvallra med sin kompis.
3. Såhär års när folk är invirade i halsdukar och mössor och man inte ser sladdarna är det väldigt lätt att börja prata med någon för att tio sekunder in i konversationen inse att personen ifråga inte hört ett ord av vad du sagt.

Och som om inte hörlurarnas obönhörliga framfart vore nog - på sistone har även handsfreen fått ett uppsving. Länge ansågs denna teknikpryl vara lite töntig, och förbehållen stressade karriärsmänniskor, folk som kör mycket bil i jobbet och min pappa, men numera finner man den i var mans öra.

Det finns många varianter – vissa är lätta att upptäcka, tillexempel modellen som man pular in i ena örat och ansluter till mobilen via blåtand. Andra är lömska, och lömskast av alla är de som ser ut som vilka lurar som helst, bortsett från en liten liten mick på sladden.

Det händer mig gång på gång – någon kompis vankar in i köket med ena hörluren i, jag hälsar och får ett hummande tillbaka. Börjar glatt kallprata och avbryter mig först en minut senare när min polare slutat humma och istället säger några för mig helt irrelevanta meningar rakt ut i luften.

Å nej! Handsfree-skammen har slagit till – igen! Helst vill jag bara sjunka igenom jorden, väl medveten om att jag pratat för länge för att kunna skämta bort min envägskonversation. Tyvärr är det inte fysiskt möjligt, så jag tar min tekopp och lommar in på mitt rum.

Handsfrees och hörlurar är inte av ondo, de minskar olycksrisken i trafiken, motverkar antagligen cancer, kan rädda dig från ovälkomna kallprat och retar gallfeber på föräldrar om man använder dem rätt.

Jag måste bara komma på ett sätt att rädda mig själv från den återkommande skammen.

En barnslig nostalgiker

Kåseri nummer fyra, publicerat i Hallands Nyheter 12/12. Jepp, idag. Vilket betyder att jag bara har ett färdigt kvar. Måste gnugga kreativitetsknölarna nu. Hupp.

Ikväll sätter jag väckarklockan på fem över sju. Första lektionen imorgon börjar kvart över nio, ingen går till frukosten före 8:30 och jag behöver verkligen varenda minuts sömn jag kan få. Med tanke på att mobildisplayen just nu visar 23:58 och att jag sov i en fåtölj i skolbiblioteket hela förmiddagsrasten idag är mitt beteende allt annat än logiskt.

Det enda rätta vore att gå upp vid åtta, som jag brukar.

Skulle till och med kunna sträcka mig till halv nio om jag duschar fort. Men nej.

Imorgon är det nämligen den första december, och för första gången på fyra år ska jag kolla på julkalendern. Fjorton minuter över sju ska jag ta plats framför korridorens flimriga tjockteve med en kopp varm choklad och ett tänt ljus, andäktig i mina mjukisbyxor. Minnas den analoga klockan som tickade ner i rutan när jag var liten. Hur jag och lillebrorsan satt och räknade ner, baklänges, och fick öppna kalenderrutorna varannan dag. Varannan dag radiokalendern, varannan dag teven.

Jag vet inte om jag får något sällskap imorgon, vi snackade om det i korridoren innan, och jag är inte ensam nostalgiker vad det verkar. Men man vet aldrig, behovet av sömn är stort så här års. Det är något med mörkret tror jag.

Jag är ju i och för sig nostalgiker jämt. Få saker gör mig så barnsligt lycklig som att botanisera bland böcker jag läst för längesedan, som om blotta synen av pärmen kastar mig tillbaka till en tyst vrå i skolan eller på biblioteket. En bortglömd dörr till mitt eget Narnia.

När jag hämtar saker i källaren fastnar jag alltid, blåser dammet från något gammalt legobygge, rotar i lådorna med minnen.
Höstens vardagssociala höjdpunkt kan vara att jag tog med ett gammalt tevespel till internatet. Kontrollerna glappar, grafiken är dålig och färgerna skrikiga. Ändå sitter vi där, kväll efter kväll när ingen orkar vara vuxen längre. När teveserier, hockeykväll och nyheter blir för mycket, när vi tröttnat på reklamen och bara vill slappna av. Ett gäng ”tjugonåntingmänniskor”, unga ambitiösa vuxna. Vi borde inte blir så till oss över barndomens tevespel och en julkalender som omöjligt kommer leva upp till dem vi minns från nittiotalets mitt.

Eller så är det precis det vi borde.
Jag tror nämligen att det är nyttigt att fortsätta vara barn ibland.

Svampätare med vissa förbehåll

Ännu ett kåseri, om förändringar och matvanor.
Jag har aldrig fattat grejen med svamp, varken som livsmedel eller fritidsysselsättning. Jag hör faktiskt till den kategorin människor som till mina föräldrars skam petar bort svampen ur maten och gör en fin liten hög på kanten av tallriken när jag äter. Jag är tjugotre. Skam, alltså.

I höstas flyttade jag till Bohuslän och började på ett nytt kapitel i boken om mitt liv. För det första började jag plugga, och för det andra ändrades min syn på svamp. Bakom skolan som jag numera kallar hemma ligger nämligen en skog. Den innehåller många saker - en grotta, en fotbollsarena, en stor och en liten Skarsjö, ett vattenfall och ibland även svamp.
Som de nyblivna bybor vi var gav jag och Jessica oss ut på svampjakt en dag i september. Solen värmde mellan träden och trattkantarellerna var lika lättfunna som sånghäften på Vallarnas allsång. På en dryg timme hann vi fylla en konsumkasse med de brungula filurerna, varpå vi traskade hemåt genom kohagen.
Sedan kom bakslaget. Jag hade aldrig gått med på svamputflykten om jag vetat att skräpet skulle rensas. Sitta och borsta svamp. I mängder. Trams! Jag blir arg bara jag tänker på det!
Det tog två timmar och jag har nog aldrig varit så uttråkad. Det enda spännande som hände var att jag räddade en spindel från att bli mördad, Jessica delar nämligen inte min fridfulla syn på småkryp.

När jag så var övertygad om att jag faktiskt skulle dö av tristess tittade jag ner på det tidningsklädda köksbordet och såg ingenting. Inga svampar kvar! En ohejdbar lättnad spred sig genom kroppen.
Återstod bara en sak - att tillaga svampen. Hungern var efter allt rensande tämligen stor. Mina egna matlagningskunskaper är små, men är man två kan man fördela arbetet - jag blev alltså diskare och Jessica tog på sig rollen som kock. Pasta med trattkantarellsås stod på menyn. Tydligen var det viktigt att ha i lite vitvinsvinäger eller jag vet inte.
Däremot vet jag att jag gav svamparna en Mycket Skeptisk Blick och övervägde att peta bort dom, men nej. Efter all ansträngning så skulle jag baske mig äta eländet.
Och det gick. Om det var på grund av hunger, envishet eller en kombination av båda vet jag inte, men det var faktiskt gott.
Så numera kallar jag mig svampätare, med vissa förbehåll. Champinjoner på burk kommer jag aldrig, någonsin, ever att äta.
Någon måtta får det ändå vara.

Vi hoppar och hoppas

Kåseri nummer två, som faktiskt är ett nerkortat blogginlägg. Och rimmet i slutet är oavsiktligt, jag lovar. Tack till Hallands Nyheter som publicerar mitt dravel.

Sist jag gick längs den här gatan var det sommar. Nu blåser det snålt kring husen och de regnvåta gatorna ligger öde under en jämngrå himmel. Jag drar upp dragkedjan till näsan och ångrar att jag lämnade vantarna hemma.
Hemma. Ja, kanske det.

Femtiotre dagar. Ungefär sju veckor. Från shorts och t-shirt till jacka och mössa. På den tiden har rummet i korridoren gått från att bara vara ett rum till att vara en plats jag kallar hemma.
Sju veckor kan kännas som ett helt liv.

Jag minns vilsenheten, hur vi tittade på Västtrafiks kortmaskiner och samfälligt bestämde oss för att spela dumma om det skulle komma någon kontrollant. Det gjorde det inte, någon gång ska man ha tur. Vi gick längs samma gata som jag går nu. Upprymda, småskraja inför allt som låg framför oss. Ingen visste riktigt vad vi kunde vänta oss, vart vi var på väg. Vi var inte vi än.

Delar av det som skulle bli vi gick till Systemet för att handla till en långlivad fredagstradition. Sedan åkte vi tillbaka till skolan, ut på gräsmattan, in i gemenskapen. Via korridorsfotboll, svampjakt, filmkvällar, tevespel, skrattanfall och en och annan krigsdans hände någonting.

Nu går jag här ensam, utkastad i verkligheten. Jag är reporter, jag ska skriva. På riktigt. När hände det?
De senaste månaderna har jag tvingats trotsa mina rädslor gång på gång – telefonfobin ger mig fortfarande kalla kårar men jag gör det, jag tar upp luren, sväljer hårt och ringer. Jag deltar i nya sporter på fritiden fast jag är rädd för att göra fel, har en åsikt om allt på lektionerna fast jag bara väntar på att någon ska skratta åt mig. Vilket händer, men jag överlever ändå.

Att börja plugga är att hoppa. Att varje dag kasta sig utför ett stup. Ibland anar jag en mjuk landning långt därnere, andra dagar faller jag handlöst och utan kontroll. Men jag klarar mig, jag reser mig varje gång. Lite modigare, lite klokare, mycket starkare.
Plugga är också att våga hoppas. Att gå in i nåt med allt jag kan ge och tro att jag kommer klara det. Jag vågar hoppas på ett jobb jag drömt om, jag vägrar nöja mig förrän jag åtminstone försökt.

Och jag tror att trots dagens individcentrerade samhälle finns det ingenting så lärorikt och samtidigt så tryggt som att vara en del av ett vi när man lär sig något skrämmande och nytt.

Att städa andras oreda

Eftersom jag numera skriver kåserier åt min förträffliga lokaltidning tenderar en del av mina betraktelser att dyka upp i tryckt form istället för på min svårt negligerade blogg.
Och eftersom ovan nämnda tidning inte lägger ut kåserierna ifråga på nätet har jag beslutat att jag väl får göra det själv då, så att de fem personer som läser här inte ska gå miste om någonting.
(Efter papperspublicering, såklart.)
Så här kommer det första av dem, en liten reflektion över mitt kära internatliv.
Puss.
HB


Jag vill gärna tro att mina år utomlands har putsat bort några av mina typiska svenskheter. Jag ler förtjust inombords varje gång jag likt en fransos hälsar på en främling på stan. Trodde verkligen att jag hade förändrats. Men, nej.
Just nu bor jag i korridor, en vanlig boendeform bland studerande, särskilt de i den fantastiska åldern "tjugonånting". Jag och åtta andra delar ett kök, en soffa och en tjockteve med fyra kanaler. Tevesituationen måste vara en konspiration - i brist på underhållning ser vi på knastertorra dokumentärer om mumier på Kunskapskanalen och blir ofrivilligt allmänbildade.
Nåväl.


Korridorslivet är fint, bortsett från en sak. Köket. Med en pedant far och en smulallergiker till mor är min bild av ett kök ren, ordnad och glänsande. De stackare som bott med mig förut har tvingats utstå både maniska städsessioner och veckor av ilsket muttrande - allt beroende på den sanitära situationen.
Jag slits mellan två sidor av mig själv. Å ena sidan den förstående, som med en suck accepterar att alla inte ser en kladdig spis som jordens undergång och själv lämnar disk ibland. Då kan jag i stunder av snällhet diska berget som mystiskt uppenbarar sig ett par gånger i veckan. Å andra sidan kan jag vara en muttrande, passiv-aggressiv surpuppa som demonstrativt tar omvägar kring all oreda jag själv inte skapat. Mitt valspråk är "om jag tar skiten en gång så kommer folk vänja sig och då får jag plocka undan förevigt".


Tyvärr händer det ofta att köket ser ut som om någon sprängt en bomb av mat och porslin och sedan helt sonika lämnat förödelsen. Och det är då svenskheten gör sig påmind. Eftersom korridorens invånare har många olika dygnsrytmer kan jag inte lita på att träffa de skyldiga i verkliga livet.
Vad göra? Jo, såhär:
Ta ett papper av storlek A4, och en penna med ilsken färg.
Komponera en Arg Lapp där du utan att vara för förolämpande och utpekande klagar över det rådande sanitära läget.
Fäst nämnda lapp på dörren in till korridoren.
Gå på lektioner.
Kom tillbaka två timmar senare till ett skinande rent kök med en svag doft av diskmedel och dåligt samvete.
Det är inte fint att vara passiv-aggressiv, och att skriva lappar är så typiskt svenskt att jag skäms bara jag tänker på det. Men, jag har ett rent kök.. i tio minuter till.

Jag ugglar, alltså finns jag till

Igår var ett gäng av oss internatare och bowlade inne i Uddevalla. Senast jag bowlade innan igår var på B&B, en personalfest hösten 2007.
Det var The Emolugg Days, dvs väldigt väldigt längesedan.

Jag var inte speciellt bra på det då, och det var jag inte nu heller. Tur att min tävlingsinstinkt är ganska nära nollstrecket då. Elina, Kay-Jay och Bjarneforce var desto bättre - många strikes i rad, jag vart imponerad.
Efter bowlingen drack vi några välförtjänta öl på Höga C innan vi hoppade på bussen hem till Ljungan och Stina blev bästis med busschauffören.
Spelade lite gitarr och drack lite vin (tack för boxen mamma) och gick och la mig vid den modesta tidpunkten 03:15.
Satte inte ens något larm men vaknade ändå av mig själv halv nio. Sedan låg jag kvar i sängen till efter tolv ändå, korsord och slösurf är perfekt sysselsättning ruggiga decemberdagar.

Jag har gått in i något obehagligt stadie av inaktivitet, misstänker att det till stor del beror på bristen på dagsljus, men det är fortfarande inte okej. Alla här lider av olika stadier av samma åkomma, så det är inte det att man turas om att vara pigg och dra med varandra ut heller. Blir mycket sittande. Korsord. Har än så länge undvikit att återuppta mitt Pokemonspelande, men det är väl bara en tidsfråga.

I torsdags var det Tony Hawk 2 för hela slanten. Jag är överlägset bäst, vilket är en trevlig omväxling, men samtidigt föga förvånande med tanke på hur många timmar jag spelat det spelet sammanlagt i mitt liv.

Ärligt talat händer det inte mycket just nu. Alla börjar förbereda sig för att vara lediga och åka hem. Vissa lämnar för gott, vilket är brutalt trist och sorgligt. Det var inte kul att säga hejdå till Bex i torsdags, och det kommer inte bli roligare att säga hejdå till de andra tvåorna. Visst, dom kommer tillbaka men det blir inte samma sak.
Kommer sakna dem. Det är så skönt att ha dem här, de är kloka. Gött att Matte och Bjarne är kvar.

Nu ska jag fortsätta på min super-mega-awesome-spellista som jag håller på med.
Kanske vara social en sväng också, jag vet inte riktigt vad jag känner för.
Har en ugglig dag idag.

It feels bad now but it's gonna get better

Det dumpar.
Inte här, men det dumpar.

Och det är lite mer än tre veckor och sedan kan jag bara lägga allting åt sidan för ett tag.
Släppa taget och vara sådär 110% odödlig igen.

Jag vill inte att denna terminen ska vara slut, jag vill att den ska fortsätta för det är så himla kul (okej, kanske inte kartläggning, men överlag) och jag mår bra och det känns liksom inte som att jag pluggar för det är chill.
Men jag skulle behöva den 31 december nu.
Rulla över Tignesdammen, genom lavintunnlarna och kliva ur en buss någonstans där man kan käka gigantiska amerikanare och fulåka i ravinen. Jag skulle behöva det nu.

You know it feels bad now but it's gonna get better.
Tack för skivan, lillebror.
Wakey!Wakey!