Att städa andras oreda

Eftersom jag numera skriver kåserier åt min förträffliga lokaltidning tenderar en del av mina betraktelser att dyka upp i tryckt form istället för på min svårt negligerade blogg.
Och eftersom ovan nämnda tidning inte lägger ut kåserierna ifråga på nätet har jag beslutat att jag väl får göra det själv då, så att de fem personer som läser här inte ska gå miste om någonting.
(Efter papperspublicering, såklart.)
Så här kommer det första av dem, en liten reflektion över mitt kära internatliv.
Puss.
HB


Jag vill gärna tro att mina år utomlands har putsat bort några av mina typiska svenskheter. Jag ler förtjust inombords varje gång jag likt en fransos hälsar på en främling på stan. Trodde verkligen att jag hade förändrats. Men, nej.
Just nu bor jag i korridor, en vanlig boendeform bland studerande, särskilt de i den fantastiska åldern "tjugonånting". Jag och åtta andra delar ett kök, en soffa och en tjockteve med fyra kanaler. Tevesituationen måste vara en konspiration - i brist på underhållning ser vi på knastertorra dokumentärer om mumier på Kunskapskanalen och blir ofrivilligt allmänbildade.
Nåväl.


Korridorslivet är fint, bortsett från en sak. Köket. Med en pedant far och en smulallergiker till mor är min bild av ett kök ren, ordnad och glänsande. De stackare som bott med mig förut har tvingats utstå både maniska städsessioner och veckor av ilsket muttrande - allt beroende på den sanitära situationen.
Jag slits mellan två sidor av mig själv. Å ena sidan den förstående, som med en suck accepterar att alla inte ser en kladdig spis som jordens undergång och själv lämnar disk ibland. Då kan jag i stunder av snällhet diska berget som mystiskt uppenbarar sig ett par gånger i veckan. Å andra sidan kan jag vara en muttrande, passiv-aggressiv surpuppa som demonstrativt tar omvägar kring all oreda jag själv inte skapat. Mitt valspråk är "om jag tar skiten en gång så kommer folk vänja sig och då får jag plocka undan förevigt".


Tyvärr händer det ofta att köket ser ut som om någon sprängt en bomb av mat och porslin och sedan helt sonika lämnat förödelsen. Och det är då svenskheten gör sig påmind. Eftersom korridorens invånare har många olika dygnsrytmer kan jag inte lita på att träffa de skyldiga i verkliga livet.
Vad göra? Jo, såhär:
Ta ett papper av storlek A4, och en penna med ilsken färg.
Komponera en Arg Lapp där du utan att vara för förolämpande och utpekande klagar över det rådande sanitära läget.
Fäst nämnda lapp på dörren in till korridoren.
Gå på lektioner.
Kom tillbaka två timmar senare till ett skinande rent kök med en svag doft av diskmedel och dåligt samvete.
Det är inte fint att vara passiv-aggressiv, och att skriva lappar är så typiskt svenskt att jag skäms bara jag tänker på det. Men, jag har ett rent kök.. i tio minuter till.