Parselspråk

Häromdagen fick jag reda på att ormen som Harry släpper fri av misstag i första Harry Potter-boken senare blir Nagini – Voldemorts sista Horkrux.

Jag skäms lite över att jag inte funderat över den möjligheten på egen hand.
Lite som att jag på något vis legat under en sten ett tag och missat en massa väsentliga saker. Med den skillnaden att den stora massan nog inte tycker att en fiktiv orms ursprung är väsentligt, typ alls.

Det är väl tur att jag inte är den stora massan.

Nu tändas tusen juleljus och jorden den är rund

Efter en drygt nio timmar lång skoldag med sammanlagt 20 minuters rast är jag åter i mitt tio kvadratmeter stora paradis.

Och jag förundras av mig själv.
Ni förstår, idag var dagen då Ljungskile Nyheters tidningsredaktion provade glögg. Och jag var även redigeraren som hade den stora äran att redigera uppslaget med glöggtema. Det måste i sin tur ha slagit hål på mitt undermedvetna för det första jag gjorde när jag väl kom tillbaka till korridoren var att värma en kopp glögg och dra på julmusik.

Håhå jaja. Bättre att vara glöggindoktrinerad än att ha en hangup på Kyotoavtalet (vilket jag i och för sig också har.. typ).

Och som inte det vore nog har jag fått tillgång till de första tre avsnitten av Greveholm II. Ibland är det trevligt att vara journalist må jag säga.

(Och jag kanske, kanske äntligen har en lägenhet i Stockholm på g.. men det är långt ifrån säkert än. Håller tummarna.)

Punkt a till punkt b

Försöker packa för 48 timmar i Den Knugliga Hufvudstaden. Går sådär. Novemberväder är svårpackat, och jag blir inte klok på om det är varmt eller kallt inne på Friends Arena heller. Det enda jag har kommit fram till är att öronproppar nog är att föredra.

I-landsproblem.

Nostalgi

Once upon a för länge sedan innan Glee spårade ur, blev orealistiskt och fick hela Tumblr att aktivt avsky Finn Hudson. Jag menar, kolla på dom. Så söta. #d-aaaaw

Pälsfail, eller ursäkta det kliar.

Egentligen var det mest på grund av lathet som jag inte hade rakat benen på typ fyra veckor. Efter ett tag tänkte jag dock att det vore kul att se hur långt håret egentligen växer sig, det är trots allt nästan ett decennium sedan jag lät det växa hur det ville.
Gick sådär dock, för det kliade.
Massor.

Seriöst, hur kan det klia så mycket? Je ne comprends pas.
Så jag rakade bort det igen. Ologiskt kan tyckas – det är uppskattningsvis ett halvår till nästa anfall av shortsväder, men å andra sidan betonar det bara en sak som jag alltid hävdar när kära gamla hårdebatten dyker upp: det är mitt hår.

Det är mitt och jag får göra vad jag vill det, och ha hur mycket eller lite som helst. Då och då blir hår en snackis, senast var det väl i och med Mellofinalen i våras, och varje gång det är på tapeten måste jag antränga mig för att inte himla sönder senorna som håller ögonen på plats.

Kanske är det för att jag aldrig "rakat benen för någon killes skull", jag vet inte, men är det någonting jag inte förstår är det hur folk som inte känner mig, som inte har en aning om vem jag är eller hur jag ser på mig själv kan tycka att jag faller offer för ideal för att jag rakar benen?

Jag började göra det när jag cyklade. Tävlingscyklister rakar benen. Så är det med det. Om sanningen ska fram tyckte jag nästan att det var skämmigare att raka benen än att låta bli.
Sen fortsatte jag av gammal vana. Stubb är alldeles för irriterande för att orka vänta tills det slutar vara stubb.
Upptäckte även att hårt sittande pjäxor var betydligt snällare mot smalbenen om det inte fanns hårstrån och i förlängningen hårsäckar att rycka i och irritera.
Nu tänkte jag odla ut det i ren nyfikenhet eftersom att skidsäsongen ändå är långt borta, men det gick ju sådär. Egentligen borde jag sparat en pytteliten fläck någonstans men det tänkte jag inte på. Får ta det en annan gång.

Grejen är att det enda hår jag bryr mig om är mitt eget. Jag ger blanka fan i om någon annan väljer att behålla eller ta bort, precis som jag ger blanka fan i om någon har dreads, tuppkam eller krullpermanent. Eller för all del vanligt halvplatt, mörkblont, lagomhår, som jag. Skitsamma var på kroppen det sitter, det är bara hår.

Det enda som gör mig förbannad är folk som tror att jag inte står upp för mina rättigheter och att jag är förtryckt för att jag väljer att raka benen.

Ursäkta att jag stör din kvinnokamp, det kliar.

Visdomsord, farmor-style

Strunt är strunt och snus är snus, om än i gyllne dosor,
men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor.

Logi

Jag har inte tänkt på det innan men idag insåg jag att min korridor på många sätt är mitt själsliga skyddsnät.
Det är inte likt någonting annat.
Aldrig ensam, aldrig helt ifred, alltid någon att banka på dörren hos och diskutera all oreda i huvudet med.

Så länge jag har en dörr att stänga är det en livsform som passar mig väldigt bra.
Kanske för att jag är så våldsamt dålig på att prata i telefon.

Fotbollsdravel

Egentligen håller jag ju på Göteborg. Och Umeå. Det har liksom bara blivit så.
KGFC av geografiska skäl – hur skulle jag inte kunna heja på det enda laget som har falkenbergare i truppen.
Umeå för att det är Umeå. För de där magiska åren i början av 00-talet när halva landslaget pratade norrländska och kallades "Ljungan", "Mosan", "Sjöa" och inte minst "Köttar-Frida".

Men Tyresö?
Nästan-nollåttor som ägnat sig åt raketfärd upp till allsvenskan, värvat ungefär en tredjedel av landslaget och strösslat sitt lagbygge med utländska stjärnor.
Näh. På sin höjd tyckt att det är kul att någon klubb kan och vågar satsa så. Kanske att jag lidit lite med dem också. Nu vet vi ju hur det gick, Real Tyresö stod på ett novemberljummet Malmö IP framför en tapper skara tillresta fans, gula konfettiband låg som ett trassel på konstgräset. De vann. Med åtta minuter kvar av fotbollsåret nickade Madde Edlund in den perfekta bollen från Seger. Så var det med det.

(Skidåkarhjärnan i mig kan inte låta bli att tänka på när Anja vann totalcupen före Kostelic med tre poäng. Sista chansen, minsta möjliga marginal. Så väldigt typiskt idrott.)

Jag knatade in på Malmö IP när matchklockan stod på 1:17. Pappa i hasorna mumlade någonting om stämningen. Jag höll med.
Min underdoghjärna hade redan i förväg bestämt sig för att hålla på Tyresö. Det kändes liksom inte möjligt att önska Malmö ännu ett guld. Allsvenskan behöver rivalitet och stora känslor. Ett tredje guld till LdB var så väntat så länge. Enligt jantelagen den moraliska segraren – jag menar, visst har Malmö stjärnor, men de har ersatt andra som lämnat. Tyresö har samlat på sig fler och fler, Real Tyresö som förhoppningsvis sänder mer än en tacksam tanke till Umeå.

För ärligt talat, när Malin Levenstad intervjuades i TV4 Sport efter matchen förra lördagen, då tänkte jag att nu tar Tyresö hem det. Det bara kändes så.

Men att gå från att lugnt konstatera någonting hemma i tevesoffan till att stå och hoppa och vråla KÄMPA TYRESÖ på en vecka, det är ändå ganska drastiskt.

Fast vilka var alternativen? Sätta sig i en hyfsat neutral del av Malmöpubliken? Nääh. Hellre joina de gulröda och sakta men säkert låta mig ryckas med. Det gick som inte att låta bli.
Egentligen är det ju bara tjugotvå personer som jagar en boll, men gemenskap är häftigt. På nittio minuter hann jag gå från ah men kan inte Göteborg vinna så hellre Tyresö än Malmö till kan hon inte bara blåsa av nu det här är så nervigt jag tror att jag döööör KÄMPA TYRESÖÖÖ.
Jag hade nog inte reagerat riktigt så om jag valt att sätta mig tio meter till vänster.

Dessutom var det, rent objektivt, en riktigt riktigt bra match.

Och för att återknyta till det där om att jag lidit lite med Tyresö:
Förväntningar. Suger.
Särskilt när det ihopvärvade superlaget tippas som vinnare av i stort sett alla, men sedan likförbaskat ligger tvåa i tabellen, ständigt jagandes konkurrenten som också har ett superlag. Bara ett lite mer lagomt superlag. Med lite fler spelare som vuxit in i sin stjärnstatus istället för att ha med sig den redan när de kom till laget. Ett lag som det är lite mer okej att gilla helt enkelt.

(Thomas Pettersson på Expressen skrev en bra krönika om den saken.)

Därför har jag lidit lite med Tyresö. För att det haft en jäkla massa ögon på sig.
Därför är jag glada att de vann tillslut.
Lite som Anja och Åre-VM 2007, typ.

Färdigsvamlat om fotboll för ikväll. Pusshej.

Jag ska aldrig ignorera dig igen

ibland glömmer jag bort vilken fantastisk platta Hagnesta Hill är.
då skäms jag lite och sedan lyssnar jag på Cowboys på repeat tills allt känns bra igen.

det är så Lunarstorm.
röda ord mot svart bakgrund, grundkurs i html-kod.
vi är en smal generation, vi som kodade våra krypin själva innan profunktionen.
och för guds skull spara allting i ett .doc-dokument innan du trycker på verkställ.
ostadigt modem eller adsl kan äta upp allt innan du hinner säga navelludd.

andra nyckelord:

• klapaucius/rosebud + !;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!;!...
• tomrummet mellan Håkans första och andra platta
• de tre bra (och efter ett tag sönderspelade) låtarna på valfri Absolute Music
• snake
• datasalar
• crockerjeans med bootcut
• Fanta Vilda Bär
• sträckläsa Sagan om Ringen efter att ha sett första filmen på bio i Varberg

även den chockerande vändpunkten när alla började gilla te.
fast det kanske bara var Moa när jag tänker efter. men det kändes som alla för mig.
tedrickandet kändes som en mur mellan mig och verkligheten.

jag gillade min overklighet. den var lätthanterlig. orcher och Rollercoaster Tycoon. det var väl också den jag befann mig i första dagen på gymnasiet när jag fortfarande var naiv nog att berätta att jag försökte lära mig alviska. som jag fick höra det sedan.

satt hemma hos Lisa i måndags och bläddrade i skolkataloger från då.
det är inte så konstigt att jag inte saknar dem. att skoltiden inte var åren jag alltid kommer mäta allting med.
skoltiden var som uppförsbacken i en berg-och-dalbana. det är ju nu allting är euforiskt tyngdlöst kittlande fritt. då satt jag bara fastspänd och samlade kraft för att kunna få upp farten.

nattbloggar jag eller vad?

Men ja, Kent - Cowboys. Lyssna.
Det är en fin låt.