Vårtecken

Idag mötte jag grusborttagarbilen när jag var ute och cyklade.
Om dimman har lättat imorgonbitti tänker jag dra och skejta.
Det är ju vår.

Hungerspelen

Varför har ingen berättat om Hungerspelen för mig tidigare?

VavavavaVAVAVA??!!?!?

Jag som börjat ge upp hoppet om vettig ungdomslitteratur av blockbustertyp. Jag menar, efter att ha utstått år av Twaaaajlajt och patetiska, fördummande tjejhuvudroller (jag ogillar inte Twilight, jag hatar det med en hetta som från tusen solar) kan man inte vänta sig så mycket.
Och så snavar jag över en filmtrailer och inser att jag nog har missat något.

Helluu, fantasy/scifi-kombo med politiska och samhällskritiska undertoner men ändå ungdomsböcker, vilket borde betyda att jag fattar dem.

Bara en fråga: har någon dem, helst på engelska? Jag vill låna!

Vägen till våren

Veckans uppgift #1

– Har du gått vilse?

Pelle, LSK's vaktmästare plirar mot mig. Jag skruvar upp leendet ett snäpp och förklarar att jag letar efter vårtecken.

– Jahaja, svarar Pelle, kliar sig i skäggstubben och rättar till kepsen med klubbmärket.

Backen upp till Skarsjövallen är smygjobbig och krokar sig precis så mycket att man aldrig ser långt fram. Det blåser kallt från havet, och hade det inte varit för ett gäng överenergiska småfåglar som har sångövning i ett av träden vid vägen hade det känts som oktober.
Allt är mulet och i vägrenen ligger kladdiga fjolårslöv.

Ungefär halvvägs uppe ligger ridhuset. Jag vet att det är där redan innan jag ser det – en skarp och lite dammig lukt ligger i luften och det är svårt att inte nysa. Det knäpper från elstängslen.

Hästarna går ute, men ser sorgsna ut i det gråa ljuset. Hagarna är mer geggamoja än gräs och leran når djuren över hovarna.

Två vägkrökar senare skymtar jag fotbollsarenan bakom några träd. Det är en märklig syn med en jättestor sponsorskylt och strålkastare mitt ute i skogen. Grindarna på framsidan är låsta, men bakom läktaren är det öppet.

Området är öde, så när som på vaktmästar-Pelle. Han har varit nere och röjt på rastplatsen vid motorvägen på morgonen men nu ska han och några andra fixa till entréerna inför seriestarten.

– De har inget körkort, så jag ska hämta dem nu. Det är ju en bit att gå upp, säger han och ger mig ett granskande ögonkast.

– Har du körkort?

Jag nickar, men fyller på med att jag inte har någon bil.

Pelle hummar förstående.

Ute på A-planen vankar två medelålders män fram och tillbaka. Jag trotsar den arga skylten på staketet som hotar med böter och går bort till dem.

Den ena mannen har satt sig på huk och lyft den vita duken som ligger över delar av gräsmattan.

– Du måste lyfta den här idag, det är dagg under och det kan skada planen, säger han på bred skånska, varpå han reser sig upp.

Bosse, som bland annat har hand om fotbollsplanen åt LSK, nickar och de båda försvinner in i en detaljerad diskussion om exakt hur högt gräset får klippas. 30 mm är den tillåtna maxhöjden, men för att vara skonsam mot stråna kan det klippas ner i omgångar, först till 32 mm och sedan ännu en gång till omkring 27.

– Och så låter du inte grabbarna träna på A-planen innan seriepremiären, påminner skåningen bestämt. Han är från Svenska Fotbollsförbundet och jobbar med att kontrollera alla arenor i Superettan, och trots att solen har tittat fram nu ser Skarsjövallen oroväckande brun ut. Seriepremiären är om drygt två veckor och innan jag knatar vidare lovar jag Bosse att hålla tummarna för Ljungskile.

– Vi behöver alla tummar vi kan få, säger han med oro i rösten.

Jag står kvar i hörnet av planen en stund. Det enda som hörs är olika nyanser av sus – det dova från motorvägen, rasslet av vind i kala grenar och bäcken som porlar en bit bort i skogen. Härifrån får de tveksamt gröna grässtråna mer lyster och med lite fantasi hörs jublet från ståplatsläktaren – fast enligt god gubbsed ska man sitta ner, förutom när någon nätat såklart.

Även om vinden ligger rakt emot på nervägen känns det lättare. Molnen är nästan helt bortblåsta och i vägrenen sticker några krokusar upp bland allt det vissna.

På ridskolans gårdsplan är det mer liv nu. Gunilla och Kristin är i full färd med att skyffla hästspillning.

– Du ska se vilka hallon det blir här på sensommaren, säger Gunilla och gestikulerar med skyffeln mot diket där de slänger gödslet.

Okunnig som jag är passar jag på att fråga om vissa hästar fryser lättare än andra, eftersom ungefär hälften av hästarna bakom oss i hagen går utan täcke. Tjejerna skrattar åt mig, och Gunilla säger att hästar inte fryser.

Jag ser nog förvånad ut för hon skrattar igen.

– Egentligen är täckena mest för att hästarna inte ska bli leriga. Såhär års tappar de vinterpälsen, och det kliar och hästarna rullar sig. Om sanden sedan sitter kvar kan de få skav av sadeln, så man kan säga att hästar med täcke faktiskt är ett vårtecken, förklarar Gunilla.

Ju närmare byn kommer desto starkare blir känslan. En kvinna som läser tidningen på sin altan med dörren öppen. P4 strömmar ut från en osynlig radio och snödroppar kämpar sig upp ur jorden. Skolan skymtar mellan ännu kala trädstammar och ljudet av barn som leker studsar över taken.

Mixskiva #4 - Rullbrädenostalgi

Ännu en vecka, ännu en mixskiva. Håhå jaja.
Denhär gången är temat skateboard, och för att avgränsa det hela en smula har jag begränsat mig till låtar från 2004 och tidigare. Sån från skatehallsdagarna alltså. En hel del collegepunk, nästan hela soundtracket från Almost: Round Three och tja..

1. Millencolin - Fingers Crossed. Enligt mig den allra bästa och peppigaste låten från Home From Home. 
2. Blink 182 - Dammit. Tycka vad man vill om Blink nuförtiden, men de hör till. En säregen kombination av hjärndött och genialiskt.
3. Bowling For Soup - Punk Rock 101. Ett plojband som fick sitt genombrott i Blinks kölvatten. Hej, vi tar en stereotyp och gör en låt av den!
4. Placebo - Every You Every Me. Låten till Mark Appleyards del i Flip Really Sorry. Vad jag minns från den filmen? Den här låten, och när Arto Saari slår skalle i en trappa, spyr och däckar.
5. The Cure - Why Can't I Be You. Ryan Sheckler var ungefär tre äpplen hög och hoppade nerför hustak till tonerna av The Cure. Vad det förde med sig? Tja, han är superkändis och jag introducerades till ett fenomenalt band. Win win situation.
6. Green Day - Basket Case. Jag lånade Dookie på bokbussen, brände den, skrev ut ett omslag själv och spelade sönder den i stereon på Åkarevägen 20.
7. Flogging Molly - What's Left Of The Flag. Om det var för att dragspelskillen i bandet var ett f.d. skateproffs eller för att musiken är medryckande vet jag inte, men den här mixen är inte komplett utan Flogging Molly.
8. AFI - Girl's Not Grey. Jag har fortfarande aldrig lyssnat ordentligt på texten, men därmed inte sagt att jag inte tokälskade AFI, för det gjorde jag. Snubbe som ser ut som Draculas brorsa + catchy refräng = ja tack.
9. American Hi-Fi - Art of Losing. Hur man lyckas vara arg, emo, sjunga nasalt och slänga in en Ramones-quote i refrängen. Allt på drygt tre minuter.
10. Red Hot Chili Peppers - Soul To Squeeze. Är med av ett skäl: den är chill.
11. Sum 41 - Still Waiting. Rättframma texter är alltid trevligt. Särskilt om de kommer i paket med distade gitarrer, svettband och Converse All Stars.
12. The Clash - Train In Vain. Rodney Mullen åker inte skateboard som alla andra, men han verkar gilla The Clash.
13. Reel Big Fish - Good Thing. Hähä. Introt får mig att flina. Och jag gillar positiv skapop. Ja, så är det (som Ranelid hade sagt).
14. Nirvana - Smells Like Teen Spirit. Jag har ingen aning om hur jag började gilla Nirvana. Däremot vet jag att jag har säkert tio blandskivor under min säng hemma med bara Nirvana, Millencolin och Green Day på.
15. The Offspring - The Kids Aren't Alright. Arg? Check. Catchy? Check. Vettigt budskap? Check. Fult skivomslag? Check.
16. The Get Up Kids - Close To Me. Förutom att vara en mycket trevlig cover på en mycket bra låt var den med i två skatefilmer inom loppet av.. hmm.. det var inte långt emellan dom i alla fall.
17. The Cardigans - My Favourite Game. Bra låt. Bra band överlag. Bra användning av bra låt i bra skatefilm. För vidare bevis - youtuba "Chris Haslam Almost Round Three".
18. Bad Religion - Sorrow. Ni trodde väl inte att jag skulle glömma Bad Religion?!
19. Jimmy Eat World - The Middle. Konsten att göra en låt som på mindre än tre minuter får en dyster tonåring att känna att jo, det ordnar sig nog ändå. Undiscutablement.
20. Rooney - I'm Shakin'. Ett av alla band som fick ett break genom OC. Kanske inte så coolt, men det gör det inte mindre poppigt.
21. Goldfinger - Superman. Lite mer skapop åt folket, ja?!
22. The Killers - All These Things I've Done. Daewon Song åkandes skateboard i motljus och solnedgång. Det finns sämre sätt att introduceras till ett av sina absoluta favoritband än så. Genialiskt, på så många plan.

Avslutningsvis:

Domedagskänslor

Igårkväll fick jag ett fantastiskt korkat infall. Jag började kolla på Armageddon vid halv elva. Efter två timmar var jag tvungen att pausa en stund, och efter att filmen var slut kollade jag på En Värsting Till Syster i ett tappert försök att sluta tro att jorden kommer gå under i nån Hollywoodkatastrof.

Somnade till slut halv fyra. Inte pigg idag. Uppskattade sömnpausen mellan herrarnas storslalom och damernas andraåk. Man kan väl säga såhär - jag vaknade en åkare innan första svenska skulle köra. Det är inte likt mig.

/Pigg tjej

Supersäl

Jag är väl inte den som brukar hålla mig med idoler, men det finns undantag.
Och säsongsbästa i sista tävlingen är tämligen snyggt ändå.

Ett steg tillbaka

Jag som hade gått runt och glatt mig åt att inte behöva göra mer radio..
Ha-ha. Nu visar det sig att vi ska göra ett radio- och ett tidningsreportage var nästa vecka eftersom alla inte är klara med sina grenval.
Varför, varför kan inte de som vet att de får den grenen de vill ha (läs: jag) få ägna all tid åt det som är relevant, va va va?!

Slå handflatan i pannan alltså.

Suck.

Det är bara så inte min grej, radioreportage.
Nåväl, det är åtminstone bara ett, och snart.
Sedan slipper jag trycka upp fler mickar i fejset på ovilliga förbipasserande.
Ser fram emot Sen Kväll I Radiobunkern. Meh.

Tack Anja!

Om tre dagar är det exakt fjorton år sedan Anja Pärson för första gången ställde sig i startkuren i ett världscuprace. Sexton år gammal, storslalom i Crans-Montana. En tjugofemteplats.

Om tre dagar kör Anja Pärson sin sista världscuptävling.

Däremellan har Anja kört 379 andra världscuptävlingar. 95 gånger har hon varit på pallen, 42 av dem har hon stått högst upp.

Lägg till det nitton OS- och VM-medaljer.

Det är ogreppbart. Det är siffror på ett papper, javisst, men det är framförallt en oerhörd idrottslig prestation. En särskild kombination av vinnarskalle och talang som för evigt skrivit in tjejen från Tärnaby i historieböckerna.

Vi har följt henne från tevesoffor och läktare, från den första världscupsegern i Mammoth Mountain 1998 till vad som troligen blev den sista, i italienska Tarvisio förra våren. Via mästerskapsmedaljer, materialstrul, skador och revanscher.

Från slalomlöfte till totalcupsvinnande mästerskapsspecialist.

Att plocka ut höjdpunkter ur en karriär som Anjas är inte lätt. Till exempel förtjänar tävlingen i Maribor 2003 ett hedersomnämnande. Kampen mellan Anja och ärkerivalen Janica Kostelic var så hård att de kroatiska fansen vid sidan av banan bestämde sig för att hjälpa Janica på traven, genom att kasta snöbollar på Anja under pågående åk.

Och stundtals var det omöjligt tajt. 2005 vann Anja totalen före Kostelic med den minsta marginalen i världscupens historia – tre poäng.

Ibland kräver prestationer att man har lite tur med sig. Ibland handlar det bara om jävlaranamma. Alltid om förmåga.

Stunder jag åtminstone aldrig glömmer:

5: Supersäsongen 2003/2004. Med Kostelic skadad var Anja onåbar. Götschl dominerade i fartgrenarna men räckte inte till mot Anja som plockade hem otroliga tolv segrar i slalom och storslalom. Vann därigenom sin första totala världscup.

4: VM-Guld i Super-G, Bormio 2005. Den där tävlingen när allt gick Anjas väg. Med sju topprankade åkare kvar kom hon ner i ledning, och sedan fick förvånade svenskar se medaljhopp efter medaljhopp åka ur. Dorfmeister, Meissnitzer, Ertl och Montillet for all världens väg, och när Renate Götschl med nummer 30 tappade staven inte ens halvvägs ner var saken klar. Anja, som aldrig vunnit en Super-G i världscupen, tog VM-guld.

3: Slalomguldet i Turin-OS 2006. Efter att ha knäckt ena staven i besvikelse över en bronsmedalj i kombinationen var det inget snack om vilken valör på metallen som räknades. Sista grenen, sista medaljchansen, sista åkare ut i andra åket. Det var Anja mot klockan och dimman i Sestriere, och det gick vägen.

2: Medaljregnet i Åre-VM. Hon kom till VM på hemmaplan med en med Anja-mått mätt usel säsong bakom sig. Det filades på pjäxor i en hemlig bod någonstans i Norrland och alla Sveriges sportjournalister stod med fiaskovinkeln vässad och färdig att användas. Vad gör Anja då? Låter bli att darra när alla andra får mästerskapsnerver och åker från Åre två veckor senare med tre guld, ett brons och ett lagsilver. Hon blir därmed även den första någonsin med VM-guld i alla discipliner.

1: Kombinationsbronset i Vancouver-OS 2010. Att hon reste sig upp. Bara att hon stod på benen var ett mirakel. Att hon då reste sig upp efter den kraschen, bet ihop och tog brons i kombinationen, det är ogreppbart. I Turin var medaljen av guld, men det går inte att jämföra. Vissa bragder handlar inte om att vinna över alla andra, utan att bita ihop och köra när det enda förnuftiga vore att låta bli. Man kan inte få Bragdguldet för ett brons, men det behövdes liksom inte heller. Hon reste sig upp. Det var stort nog.

Det finns inte mycket mer att säga, mer än tack till en av Sveriges största idrottare genom tiderna.

Söndag

Hej bloggen.

Idag har jag haft en synnerligen trevlig söndag.
Första tecknet på att en bra dag var på gång var att jag vaknade av mig själv, pigg som ett nybadat marsvin, klockan halv nio av solsken och fågelkvitter. Det låter äckelstereotypt med Disney som glasyr, men jodå, så är det - som Ranelid hade sagt.

Sedan åt jag frukost till tonerna av första åket i Kranjska Gora, som ju som vi alla vet var en trevlig tillställning för oss svenskar. Fortsatte med att se Björgen och kompani halka runt i den fluffiga snön på Holmenkollen, och därefter njuta när Myhrer knäppte diverse sydeuropéer på näsan.
Tjoho!

Jag har även hunnit med årets första sväng på longboarden, eller vad man nu ska kalla den - ner till Kallbadhuset och tillbaka. Därefter parkerade jag mig på en stubbe i slänten utanför mitt hus och spelade gitarr tills det blev för kallt om händerna.

Pappa har varit förbi och druckit te, och vi pratade i expressfart, sådär som man gör när man träffas sällan och har mycket att säga. Listan på filmer jag borde se blir bara längre och längre.
Därefter sa jag välkommen och hej till finaste tvåorna som är tillbaka på snabbvisit mellan praktiken och exjobbet. Jag har saknat dem. Ljudvolymen i Hakekorridoren är numera tillbaka på normalnivå.
Som pricken över i:et har jag haft duschdejt med Vikkan - vilket inte innebär att vi duschar ihop, utan att vi duschar samtidigt i varsitt duschbås och pratar en massa under tiden.

Mycket bra dag.

Mixskiva #3 - Longboardmix

Mixskiva #2 - Mellomix

Ganska så självförklarande. Blandar högt och låt, om man säger så..
Nätet bråkar, men jag ska göra en Spotifylista av det när jag har tid/lust/ork/osv.

Livet är en schlager

Är det någonting man inte kan lita på så är det vädret. Ena året är det Fimbulvinter från oktober till slutet av april och nästa hittar man yrvakna tussilagos i sydslänterna innan det ens är dags att slänga ut julgranen. Vårtecken, pfft. Jag har suttit i t-shirt vid havet i februari och haft snöbollskrig i april. I Sverige, bör väl tilläggas.

Det enda vårtecknet jag litar på är Melodifestivalen. Likt en explosion av glitter och tonartshöjningar anfaller den mitt i värsta vintermörkret, och när vi genomlidit deltävlingarna och det är dags för final har dagarna faktiskt blivit ljusare. Och om allt annat felar går ju europafinalen av stapeln när det nästan (nåja) är sommar.

Det kanske är därför jag mot min vilja faktiskt uppskattar Mello? När jag var liten gick den då ensamma finalen ofta vid den olycksaliga tidpunkten när jag satt i ett baksäte på väg hem från en sportlovsvecka i fjällen. Från snön i Jämtland till ett tvekande men ändå vårlik Hallandskust med Melodifestivalen på radion. Vårtecken, som sagt.

Eller så försöker jag bara hitta svepskäl för att slippa erkänna att jag faktiskt gillar spektaklet. För innerst inne gör jag ändå det. På riktigt. Det är så kravlöst. Visst tjatas det sönder och vrängs ut och in, fel låt vinner, telefonröstningen krånglar, pausnumren svajar mellan briljans och katastrof och vi matas med Christer Björkmans nöjda leende vart vi än vänder oss. Även ett mer stollefritt år än i år dyker det upp ett svart får som får de etablerade schlagerrävarna att gemensamt sätta nödrimmen i halsen, om än inte med Ranelidska proportioner.

Men sanningen är att jag inte kan låta bli. Att fascineras, att ryckas med. Det är så enkelt att det borde komma med en varningsskylt. Ett gäng treminuterslåtar på bästa sändningstid som avhandlar allt från olycklig kärlek till lycklig kärlek och någon enstaka gång något annat. Livet komprimerat, koncentrerat och paketerat med guldsnören eller sorgband. Några låtar är specialskrivna för svensktoppen, några för barn och några är dansgolvsplågor tio sekunder efter att telefonslussarna stängts. Det är ett listigt nät, och jag fastnar i det vartenda år.

För livet är en schlager, livet är en romantisk komedi – åtminstone vill jag att det ska vara det, och därför faller jag som en töntig liten pannkaka varje vår.

Jag låter mig ryckas med av tre refränger, två verser, en tonartshöjning och kanske ett stick för att det är så mysigt och enkelt. Och glatt, som våren.

Publicerat i Hallands Nyheter 7/3 2012

Stör inte min källsortering!

Vi nordbor dricker mer mjölk än människor i andra länder. Kortfattat beror det på att mjölken innehåller en massa nyttiga ämnen, och i alla tider fått kompensera våran historiskt sett grönsaksfattiga kost.

Jag är en stereotyp nordbo på många sätt, men kanske framförallt genom min mjölkkonsumtion. En knapp liter om dagen brukar det bli, som måltidsdryck, till frukostgröten och bara för att. Med andra ord är det sällan jag köper mjölk i enliterspaket. En-och-en-halvlitersförpackningen är lika med guds gåva till mjölktokiga skandinaver. Praktisk är den också, särskilt om man bor i en korridor med sju olika källsorteringspåsar. Kartong går liksom inte att missuppfatta.

Men ibland måste man köpa enliterspaket, som idag. Om två dagar åker jag hem, och eftersom vi får frukost och lunch på skolan inser jag att jag inte kommer konsumera ett stort paket på två kvällar. Och köpa för mycket och slänga vill jag inte, det är skämsigt.

Onsdag kväll och jag står vid mejerikylarna i mataffären och blänger.

Plastkork. Enliterspaketen har plastkork. Ridå.

Jag brukar inte konfronteras med denna källsorteringskatastrof särskilt ofta, och jag förstår den inte. Den är obegriplig. Mjölk är rinnigt nog för att ta sig ur ett paket med vanlig viköppning, och om vi pratar om trögflytande saker som fil och yoghurt borde de gamla paketen med en flik som man river bort vara allra bäst. De är lättast att platta ut, och lämnar minst mängd fil kvar i paketet.

Jag antar att det är någon trevlig liten utvecklare på mjölkpaketsföretagen som kommit valsande med en skiss och bara ”Titta här! Modernisering! Rundade former! Fler steg i produktionen!”. Jag hoppas att denna någon får dåligt samvete varje gång han eller hon går och handlar.

För ärligt talat, handen på hjärtat och vinda med ögonen – hur ofta plockar du loss plastkorken från kartongförpackningen och sorterar den separat? Nä, just det.

Egentligen borde jag väl göra research och ta reda på exakt vilka plastmaterial korkarna är gjorda av innan jag skriver arga kåserier om saken, men jag orkar inte. Vissa saker, vissa små petitesser som öppningarna på mjölkpaketen, kan man väl bara låta vara? Efter att de uppfunnit en kartong som gick att både öppna och stänga kunde de väl bara satt sig ner och varit nöjda med sig själva? Vissa saker är bra som de är.

Inte minst för källsorteringens skull.

Publicerat i Hallands Nyheter februari 2012

Alltså det här med att Sverige - Tyskland imorgon

1. Sänds på Eurosport
2. Går 16:30

[fyll det här utrymmet med diverse upprörda utrop och en och annan snyftning]

Det är ju "bara" Algarve Cup. Bara lilla VM. Liksom. Bara Sverige - Tyskland. Vad fan?! SVT! Hjälp mig! Det är inte snällt att visa viktiga saker på kanaler som folkhögskoleelever med ena foten i stenåldern inte kan se.

Huslighet a'la Hedda

Mina främsta anledningar till att jag vattnar mina växter, i nummerordning:

1. Jag har lite, lite vatten som jag inte vill dricka upp kvar i ett vattenglas.
2. Jag har vatten i en vattenflaska som stått några dagar och blivit unket.
3. De har börjat sloka och släpper ifrån sig blad.

Jag är så huslig.

Reflektioner kring en cykeltur

Vissa saker verkar vara konstanta.

Som exempel kan vi ta min oförmåga att minnas att det alltid, ofelbart och oundvikligen blåser åt Uddevallahållet till.
Oftast är det en ganska irrelevant företeelse, men om man ger sig ut på cykelrundor med en kondition som är sämre än usel kan det vara bra att komma ihåg om man inte vill tillbringa de sista en och en halv milen hem i rak motvind. Hrmpff.

Och på samma tema - första biten är alltid varför gör jag det här hur jävla dum är jag det är plågsamt jobbigt och inte alls kul jag tror att jag vänder vid nästa korsning jag skiter i det här med träning och självdisciplin men det ändras nästan alltid efter nån mil. Andra andningen är ett magiskt fenomen. Helt plötsligt är det bara skönt, och fascinerande, och iPodden spelar något jag faktiskt vill lyssna på, och eftermiddagssolen håller sakta på att parkera över nån glittrande skärgårdsvik på det där sättet som gör tyskar nästan lika lyckliga som om de just skådat en livs levande älg. Och jag blir lite lycklig jag med.

Dock är jag lite olycklig över att jag mest cyklar väg just nu. Det är väl ett trygghetssyndrom - om jag råkar välta eller punka på vägen kan jag alltid ta bussen eller i värsta fall promenera hem, och jag är relativt lätthittad. Om jag skulle råka tappa bort mig eller slå mig någonstans i skogen mellan Skarsjön och Lilla Edet känns förutsättningarna rätt mycket sämre.
Får nog ta och reka lite mer till fots innan jag ger mig in i skogarna igen. Och försöka göra något åt växlarna på cykeln. Just nu totalstrejkar hela drivlinan känns det som.. växla ner på framklingorna går bra men att växla upp från mellan till stora går bara om bakväxeln ligger på femman eller sexan och det är fullmåne och max tre dagar sedan Halleys komet passerade jorden. Ungefär så.

(Halleys kompet passerar jorden en gång vart 76 år om jag inte minns fel.)

Opraktiskt nog använder jag i princip bara mellan och stora fram, även i skogen - jag förstår helt varför vissa väljer att plocka bort lilla framklingan faktiskt, när man behöver så långa växlar ska man vara gruvligt stressad och/eller teknisk för att det inte ska gå fortare att hoppa av och gå, och jag, jag är inte teknisk. Eller stressad. Min tävlingsinstinkt existerar, men den hör inte till mina mer framträdande personlighetsdrag om man säger så.

(Det här blogginlägget innehåller flera väldigt, väldigt långa meningar.)

Men, ordbajsande åsido - det var skönt att komma ut och röra lite på sig efter en förmiddag i tevesoffan. Visserligen kan mängden snor jag snutit ut den här helgen antagligen mätas i liter, jag är irriterad på min hoj och min kondition är mer än under all kritik. Den är så långt under kritiken att den är mer lätthittad på Nya Zeeland än här i Ljungskile.

Det är något med skärgårdsvikar och glittrande älgar, eller hur var det nu?

Jag är så smart ibland.

Att inte kunna gå och lägga sig för att jag spontanmålat naglarna och måste vänta på att lacket ska torka, det kan fan vara definitionen av dötid.
Måste sova snart ju, imorgon ska jag ha min första Vasaloppsfrulle i soffan på fem år. Senast var 2006. Herre.

Idag har jag tid

Tror det blir ännu en cykeltur med riktning Ulvön. Frågan är hur mycket kläder man behöver ha på sig, och om jag ska orka ta ryggan så jag kan handla på hemvägen. Jag är ett stort fan av att massmörda flugor, vet ni.

PS. Gissa vem som är programledare för Ljungskile Nyheters Mellospecial nästa fredag?
Just det. Visserligen har vi väl inte tagit något demokratiskt beslut om själva temat än, men eftersom jag är chef så är det jag som bestäääämmer här *pratar som Simba*.

Och vi sände igår, och ska sända tisdag-fredag nästa vecka.
Gå in på ljungskilenyheter.se så kan du lyssna på den senaste sändningen. (Just nu är det en där jag är talande tekniker, wohoo.)

Olika nivåer av onödighet

Jag har en stark förkärlek för onödigt vetande - det är ett allmänt vedertaget faktum.
Idag har jag insett att det finns olika nivåer av onödiga kunskaper. Till exempel kan min förmåga att bära saker på huvudet vara användbar vid sällsynta men ändå förekommande tillfällen. Däremot tvivlar jag starkt på att jag någonsin kommer ha användning av hela (ja, hela *begraver huvudet i händerna av skam*) texten till Eric Saades Manboy.

Jag skyller allt på P3, bufférummet och sommaren 2010.

Andra låtar jag kan texten till och inte riktigt begriper hur eller varför:

• Spice Girls - Wannabe
• Olsen Brothers - Smuk Som Et Stjerneskud (så mycket bättre på danska!)
• Hanna Hedlund - Anropar Försvunnen
• Bert och Heman Hunters - Är Det Så Här När Man Är Kär När Man Är Liten?

Tänk om jag fyllde skallen med användbara saker istället, då skulle makthavarna få huka sig.

You gave me the best mixtape I've had

Jag bloggar dåligt numera. Kanske inte så konstigt med tanke på att jag flängt fram och tillbaka mellan västkusten, fjällen och alperna som en annan furie de senaste månaderna. Men för min egen skull ska jag nog försöka ta mig tillbaka till mina glansdagar.
Som ett led i detta tänkte jag inleda ett projekt, nämligen Veckans Mixskiva.

Reglerna är lätta:

• Minst en blandning i veckan.
• Inte flera låtar från en och samma artist (om det inte finns väldigt, väldigt bra anledningar).
• Får max vara 80 minuter lång, dvs få plats på en vanlig cd-skiva.
• Måste ha ett tema - det får gärna vara långsökt, men det ska finnas och vid behov kunna förklaras.

Får se hur länge jag lyckas hålla igång det här, men det är värt ett försök i alla fall. Och det är ett kul sätt att fördjupa mitt musikintresse.
Sådär. Nu kör jag.
Först ut är en skiva med vårtema, bara för att det var sånt gött senvinterväder idag, och för att jag inte tillbringade riktigt hela dagen i redigeringsbunkern.

Tyvärr är jag ju Spotifyvägrare,

Nämen kolla här, hon la visst upp listan på Spotify ändå!

så jag kan inte bidra med några länkar till onlinelistor. Men jag pysslar mest för min egen skull så strunt samma. Det är ett bra sätt att underhålla mig, vila hjärnan och bli bättre på InDesign. Och Best Coast - Crazy For You är en löjligt söt låt. Ni bör googla den.

Puss hej.