Vägen till våren

Veckans uppgift #1

– Har du gått vilse?

Pelle, LSK's vaktmästare plirar mot mig. Jag skruvar upp leendet ett snäpp och förklarar att jag letar efter vårtecken.

– Jahaja, svarar Pelle, kliar sig i skäggstubben och rättar till kepsen med klubbmärket.

Backen upp till Skarsjövallen är smygjobbig och krokar sig precis så mycket att man aldrig ser långt fram. Det blåser kallt från havet, och hade det inte varit för ett gäng överenergiska småfåglar som har sångövning i ett av träden vid vägen hade det känts som oktober.
Allt är mulet och i vägrenen ligger kladdiga fjolårslöv.

Ungefär halvvägs uppe ligger ridhuset. Jag vet att det är där redan innan jag ser det – en skarp och lite dammig lukt ligger i luften och det är svårt att inte nysa. Det knäpper från elstängslen.

Hästarna går ute, men ser sorgsna ut i det gråa ljuset. Hagarna är mer geggamoja än gräs och leran når djuren över hovarna.

Två vägkrökar senare skymtar jag fotbollsarenan bakom några träd. Det är en märklig syn med en jättestor sponsorskylt och strålkastare mitt ute i skogen. Grindarna på framsidan är låsta, men bakom läktaren är det öppet.

Området är öde, så när som på vaktmästar-Pelle. Han har varit nere och röjt på rastplatsen vid motorvägen på morgonen men nu ska han och några andra fixa till entréerna inför seriestarten.

– De har inget körkort, så jag ska hämta dem nu. Det är ju en bit att gå upp, säger han och ger mig ett granskande ögonkast.

– Har du körkort?

Jag nickar, men fyller på med att jag inte har någon bil.

Pelle hummar förstående.

Ute på A-planen vankar två medelålders män fram och tillbaka. Jag trotsar den arga skylten på staketet som hotar med böter och går bort till dem.

Den ena mannen har satt sig på huk och lyft den vita duken som ligger över delar av gräsmattan.

– Du måste lyfta den här idag, det är dagg under och det kan skada planen, säger han på bred skånska, varpå han reser sig upp.

Bosse, som bland annat har hand om fotbollsplanen åt LSK, nickar och de båda försvinner in i en detaljerad diskussion om exakt hur högt gräset får klippas. 30 mm är den tillåtna maxhöjden, men för att vara skonsam mot stråna kan det klippas ner i omgångar, först till 32 mm och sedan ännu en gång till omkring 27.

– Och så låter du inte grabbarna träna på A-planen innan seriepremiären, påminner skåningen bestämt. Han är från Svenska Fotbollsförbundet och jobbar med att kontrollera alla arenor i Superettan, och trots att solen har tittat fram nu ser Skarsjövallen oroväckande brun ut. Seriepremiären är om drygt två veckor och innan jag knatar vidare lovar jag Bosse att hålla tummarna för Ljungskile.

– Vi behöver alla tummar vi kan få, säger han med oro i rösten.

Jag står kvar i hörnet av planen en stund. Det enda som hörs är olika nyanser av sus – det dova från motorvägen, rasslet av vind i kala grenar och bäcken som porlar en bit bort i skogen. Härifrån får de tveksamt gröna grässtråna mer lyster och med lite fantasi hörs jublet från ståplatsläktaren – fast enligt god gubbsed ska man sitta ner, förutom när någon nätat såklart.

Även om vinden ligger rakt emot på nervägen känns det lättare. Molnen är nästan helt bortblåsta och i vägrenen sticker några krokusar upp bland allt det vissna.

På ridskolans gårdsplan är det mer liv nu. Gunilla och Kristin är i full färd med att skyffla hästspillning.

– Du ska se vilka hallon det blir här på sensommaren, säger Gunilla och gestikulerar med skyffeln mot diket där de slänger gödslet.

Okunnig som jag är passar jag på att fråga om vissa hästar fryser lättare än andra, eftersom ungefär hälften av hästarna bakom oss i hagen går utan täcke. Tjejerna skrattar åt mig, och Gunilla säger att hästar inte fryser.

Jag ser nog förvånad ut för hon skrattar igen.

– Egentligen är täckena mest för att hästarna inte ska bli leriga. Såhär års tappar de vinterpälsen, och det kliar och hästarna rullar sig. Om sanden sedan sitter kvar kan de få skav av sadeln, så man kan säga att hästar med täcke faktiskt är ett vårtecken, förklarar Gunilla.

Ju närmare byn kommer desto starkare blir känslan. En kvinna som läser tidningen på sin altan med dörren öppen. P4 strömmar ut från en osynlig radio och snödroppar kämpar sig upp ur jorden. Skolan skymtar mellan ännu kala trädstammar och ljudet av barn som leker studsar över taken.