Livet är en schlager

Är det någonting man inte kan lita på så är det vädret. Ena året är det Fimbulvinter från oktober till slutet av april och nästa hittar man yrvakna tussilagos i sydslänterna innan det ens är dags att slänga ut julgranen. Vårtecken, pfft. Jag har suttit i t-shirt vid havet i februari och haft snöbollskrig i april. I Sverige, bör väl tilläggas.

Det enda vårtecknet jag litar på är Melodifestivalen. Likt en explosion av glitter och tonartshöjningar anfaller den mitt i värsta vintermörkret, och när vi genomlidit deltävlingarna och det är dags för final har dagarna faktiskt blivit ljusare. Och om allt annat felar går ju europafinalen av stapeln när det nästan (nåja) är sommar.

Det kanske är därför jag mot min vilja faktiskt uppskattar Mello? När jag var liten gick den då ensamma finalen ofta vid den olycksaliga tidpunkten när jag satt i ett baksäte på väg hem från en sportlovsvecka i fjällen. Från snön i Jämtland till ett tvekande men ändå vårlik Hallandskust med Melodifestivalen på radion. Vårtecken, som sagt.

Eller så försöker jag bara hitta svepskäl för att slippa erkänna att jag faktiskt gillar spektaklet. För innerst inne gör jag ändå det. På riktigt. Det är så kravlöst. Visst tjatas det sönder och vrängs ut och in, fel låt vinner, telefonröstningen krånglar, pausnumren svajar mellan briljans och katastrof och vi matas med Christer Björkmans nöjda leende vart vi än vänder oss. Även ett mer stollefritt år än i år dyker det upp ett svart får som får de etablerade schlagerrävarna att gemensamt sätta nödrimmen i halsen, om än inte med Ranelidska proportioner.

Men sanningen är att jag inte kan låta bli. Att fascineras, att ryckas med. Det är så enkelt att det borde komma med en varningsskylt. Ett gäng treminuterslåtar på bästa sändningstid som avhandlar allt från olycklig kärlek till lycklig kärlek och någon enstaka gång något annat. Livet komprimerat, koncentrerat och paketerat med guldsnören eller sorgband. Några låtar är specialskrivna för svensktoppen, några för barn och några är dansgolvsplågor tio sekunder efter att telefonslussarna stängts. Det är ett listigt nät, och jag fastnar i det vartenda år.

För livet är en schlager, livet är en romantisk komedi – åtminstone vill jag att det ska vara det, och därför faller jag som en töntig liten pannkaka varje vår.

Jag låter mig ryckas med av tre refränger, två verser, en tonartshöjning och kanske ett stick för att det är så mysigt och enkelt. Och glatt, som våren.

Publicerat i Hallands Nyheter 7/3 2012