Vissa saker verkar vara konstanta.
Som exempel kan vi ta min oförmåga att minnas att det alltid, ofelbart och oundvikligen blåser åt Uddevallahållet till.
Oftast är det en ganska irrelevant företeelse, men om man ger sig ut på cykelrundor med en kondition som är sämre än usel kan det vara bra att komma ihåg om man inte vill tillbringa de sista en och en halv milen hem i rak motvind. Hrmpff.
Och på samma tema - första biten är alltid varför gör jag det här hur jävla dum är jag det är plågsamt jobbigt och inte alls kul jag tror att jag vänder vid nästa korsning jag skiter i det här med träning och självdisciplin men det ändras nästan alltid efter nån mil. Andra andningen är ett magiskt fenomen. Helt plötsligt är det bara skönt, och fascinerande, och iPodden spelar något jag faktiskt vill lyssna på, och eftermiddagssolen håller sakta på att parkera över nån glittrande skärgårdsvik på det där sättet som gör tyskar nästan lika lyckliga som om de just skådat en livs levande älg. Och jag blir lite lycklig jag med.
Dock är jag lite olycklig över att jag mest cyklar väg just nu. Det är väl ett trygghetssyndrom - om jag råkar välta eller punka på vägen kan jag alltid ta bussen eller i värsta fall promenera hem, och jag är relativt lätthittad. Om jag skulle råka tappa bort mig eller slå mig någonstans i skogen mellan Skarsjön och Lilla Edet känns förutsättningarna rätt mycket sämre.
Får nog ta och reka lite mer till fots innan jag ger mig in i skogarna igen. Och försöka göra något åt växlarna på cykeln. Just nu totalstrejkar hela drivlinan känns det som.. växla ner på framklingorna går bra men att växla upp från mellan till stora går bara om bakväxeln ligger på femman eller sexan och det är fullmåne och max tre dagar sedan Halleys komet passerade jorden. Ungefär så.
(Halleys kompet passerar jorden en gång vart 76 år om jag inte minns fel.)
Opraktiskt nog använder jag i princip bara mellan och stora fram, även i skogen - jag förstår helt varför vissa väljer att plocka bort lilla framklingan faktiskt, när man behöver så långa växlar ska man vara gruvligt stressad och/eller teknisk för att det inte ska gå fortare att hoppa av och gå, och jag, jag är inte teknisk. Eller stressad. Min tävlingsinstinkt existerar, men den hör inte till mina mer framträdande personlighetsdrag om man säger så.
(Det här blogginlägget innehåller flera väldigt, väldigt långa meningar.)
Men, ordbajsande åsido - det var skönt att komma ut och röra lite på sig efter en förmiddag i tevesoffan. Visserligen kan mängden snor jag snutit ut den här helgen antagligen mätas i liter, jag är irriterad på min hoj och min kondition är mer än under all kritik. Den är så långt under kritiken att den är mer lätthittad på Nya Zeeland än här i Ljungskile.
Det är något med skärgårdsvikar och glittrande älgar, eller hur var det nu?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar