Vi nordbor dricker mer mjölk än människor i andra länder. Kortfattat beror det på att mjölken innehåller en massa nyttiga ämnen, och i alla tider fått kompensera våran historiskt sett grönsaksfattiga kost.
Jag är en stereotyp nordbo på många sätt, men kanske framförallt genom min mjölkkonsumtion. En knapp liter om dagen brukar det bli, som måltidsdryck, till frukostgröten och bara för att. Med andra ord är det sällan jag köper mjölk i enliterspaket. En-och-en-halvlitersförpackningen är lika med guds gåva till mjölktokiga skandinaver. Praktisk är den också, särskilt om man bor i en korridor med sju olika källsorteringspåsar. Kartong går liksom inte att missuppfatta.
Men ibland måste man köpa enliterspaket, som idag. Om två dagar åker jag hem, och eftersom vi får frukost och lunch på skolan inser jag att jag inte kommer konsumera ett stort paket på två kvällar. Och köpa för mycket och slänga vill jag inte, det är skämsigt.
Onsdag kväll och jag står vid mejerikylarna i mataffären och blänger.
Plastkork. Enliterspaketen har plastkork. Ridå.
Jag brukar inte konfronteras med denna källsorteringskatastrof särskilt ofta, och jag förstår den inte. Den är obegriplig. Mjölk är rinnigt nog för att ta sig ur ett paket med vanlig viköppning, och om vi pratar om trögflytande saker som fil och yoghurt borde de gamla paketen med en flik som man river bort vara allra bäst. De är lättast att platta ut, och lämnar minst mängd fil kvar i paketet.
Jag antar att det är någon trevlig liten utvecklare på mjölkpaketsföretagen som kommit valsande med en skiss och bara ”Titta här! Modernisering! Rundade former! Fler steg i produktionen!”. Jag hoppas att denna någon får dåligt samvete varje gång han eller hon går och handlar.
För ärligt talat, handen på hjärtat och vinda med ögonen – hur ofta plockar du loss plastkorken från kartongförpackningen och sorterar den separat? Nä, just det.
Egentligen borde jag väl göra research och ta reda på exakt vilka plastmaterial korkarna är gjorda av innan jag skriver arga kåserier om saken, men jag orkar inte. Vissa saker, vissa små petitesser som öppningarna på mjölkpaketen, kan man väl bara låta vara? Efter att de uppfunnit en kartong som gick att både öppna och stänga kunde de väl bara satt sig ner och varit nöjda med sig själva? Vissa saker är bra som de är.
Inte minst för källsorteringens skull.
Publicerat i Hallands Nyheter februari 2012
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar