De mest genialiska pausnumren någonsin (förutom medleyt från Göteborg 2000).
Jag har väntat i evigheter på att någon ska lägga upp dessa på nätet.
Egentligen har jag lust att knappra osammanhängande på tangentbordet i caps lock, men jag låter bli. Fantastiskt är det hur som helst.
Det finns få fiktiva personer jag identifierar mig med så mycket som Seth Cohen, den ljuvligt sarkastiska nörden i OC.
Varje gång jag snubblar över Seth-citat eller -giffar tänker jag att jag ska kolla om säsong ett. Tyvärr är mina dvd:er i Falkenberg just nu så nostalgimaratonet får vänta.
Men kolla här.
En av tevehistoriens bästa och modigaste kärleksförklaringar. Punkt.
Jag vill verkligen inte gilla Glee.
Jag har aldrig varit med om ett teveprogram som är så oförmöget att komma ihåg sina karaktärers personlighetsutveckling, så fullt av klyschor och samtidigt så politiskt inkorrekt att det inte går att skratta åt.
Men samtidigt.
Jag kan inte inte gilla det.
Kom igen, det är puttinuttigt och musikal och sjunga-med-musik och ja..
Samtidigt fullkomligt hjärtekrossande och börjar man analysera de sociopolitiska undertonerna i det.. ja, då har man att göra.
Och det är väl därför jag inte kan släppa det. För jag gillar den fluffiga, glansiga ytan, och stunderna när Glee är mer öppensinnat än något annat program som sänds på primetime i USA. Och jag älskar att det finns tusentals människor på internet som inte nöjer sig med fluffet utan analyserar och kritiserar och väger minoriteter mot varandra och kräver ännu mer rättvisa.
Det är svårt att förklara för en som inte är insatt, men hur en så tillsynes harmlös och dåligt skriven komediserie kan väcka så mycket känslor, det är faktiskt ganska skumt. Och det är precis det som är så fantastiskt med Glee.
Och när de träffar rätt med musiken, då är det rakt upp i krysset, hole-in-one, inga bom.
Jag undrar hur många människor i min ålder som automatiskt tänker på Fucking Åmål när de hör Foreigners "I Wanna Know What Love Is"?
För jag gör det varenda gång.
Jag kommer nog heller aldrig sluta ha den ambivalenta genialisk/skämskuddekänslan av att se den.
Och aldrig sluta undra hur tjejen i rullstol når upp till ringklockan.
Mysterier. "Du är ju inte klok!" "Är jag visst det, jag är visst klok!"
Ibland känns det som om jag tar i livet med stickade tumvantar.
Så fumligt känns det.
Snällt och försiktigt, javisst, men fumligt.
Jag tappar inte saker med mening men får kämpa med så enkla saker ändå.
Avd. bilder som får mig att helt plötsligt bli tårögd. Som om det inte räckte att UPP är en av de snyftigaste filmerna i världshistorien – helt plötsligt snavar jag över den här bilden, med rubriken som bildtext och jag bara *snirf*.
Och att han har kvar kapsylknappen.
*Kollapsar i en hög av känslor*
