Den här bloggen är pausad tillsvidare.
Jag kanske kommer tillbaka någon gång.. men inte just nu.
lördag 20 april 2013
måndag 8 april 2013
Om språk
Tallkotte heter pinecone på engelska.
Det är fullständigt logiskt, men känns samtidigt väldigt underligt.
Förresten så är kotte ett av mina absoluta favoritord.
Det är fullständigt logiskt, men känns samtidigt väldigt underligt.
Förresten så är kotte ett av mina absoluta favoritord.
Koncentrationsförmåga var det ja
Saker jag är bra på:
Detta jävla exjobb alltså.
- äta M&M's
- göra det jag borde
Detta jävla exjobb alltså.
söndag 7 april 2013
Förmågan att måste
Igår skrev jag klart ett kapitel på en fanfic jag håller på med.
Sen läste jag ut boken jag håller på och läser till exjobbet.
Sen bråkade jag med min ritplatta - jag har fortfarande inte hittat några bra penslar i photoshop, eller rättare sagt – jag orkade inte leta. Det är kul att rita iallafall, helt plötsligt har flera timmar gått och även om jag inte är någon Van Gogh eller Monet så är det ett trevligt tidsfördriv.
Efter det fick jag ännu ett inspirationsryck och skrev en drygt sextusen ord lång oneshot. Trettiosextusen tecken. Bara sådär. Visst, det tog några timmar, men ändå. Det var inte jobbigt, det var bara en tanke som fastnade i huvudet, ord som ville ut.
Jag är ju så jävla bra på att få gjort allt jag inte borde.
Och jag blir kluven.
Jag menar – det är ju skriva jag vill göra, och jag gillar verkligen, verkligen den journalistiska delen av skrivandet, tro inget annat.
Men det är så himla mycket svårare. Även när jag inte har några osynliga staket att förhålla mig till tänker jag hela tiden på vad som behöver stå med. Det viktiga är inte resan, det är målet.
vem
vad
varför
var
när
hur
Snap-snap, färdigt.
Herregud, jag håller på med exjobb nu, jag ska skriva minst 28 000 tecken, och rösten i mitt huvud försöker hela tiden sammanfatta alltihop på fem meningar.
Det är som om kopplingarna i min hjärna har slutat funka.
Jag kan inte få till mixen av att skriva journalistiskt och berätta en historia. Det blir aningen eller. Och det suger.
Det är ju resan som är grejen. Det sorgligaste jag vet (inom litteraturen) är att läsa ut en bok, eller när någon postar det sista kapitlet av en riktigt bra historia, fan jag har till och med medvetet sparat de sista kapitlena ibland för att jag inte vill att det ska ta slut.
Och jag vet att det inte är forskning, jag måste inte komma fram till någonting, men sedan jag började plugga har det hänt saker med mitt skrivande som jag inte tycker om.
Typ att jag inte bara låter orden komma – nu läser jag om, kollar så att jag har något att säga och inte bara asdfghjklöadkfsadfjhjhfd.
Jag har börjat behöva anledningar, och det är inte bra. Det ska inte vara så.
Det är själva resan som är grejen för tusan.
Funderar även på om inte vissa former av journalistik, typ porträtt och en del reportage, är lite som fanfiction? Man tar ju en historia och berättar den med sina egna ord. Äsch, jag vet inte.
Jag vet bara att jag har skrivit hundratusen tecken den senaste dryga veckan, som inte har haft ett piss att göra med någonting jag "måste", och inte har uttryckt någon åsikt, ingenting.
Bara för att jag gillar ord, och historier.
Trist att det ska kännas som att det inte är nog.
(Jag antar att det kallas att växa upp.)
Sen läste jag ut boken jag håller på och läser till exjobbet.
Sen bråkade jag med min ritplatta - jag har fortfarande inte hittat några bra penslar i photoshop, eller rättare sagt – jag orkade inte leta. Det är kul att rita iallafall, helt plötsligt har flera timmar gått och även om jag inte är någon Van Gogh eller Monet så är det ett trevligt tidsfördriv.
Efter det fick jag ännu ett inspirationsryck och skrev en drygt sextusen ord lång oneshot. Trettiosextusen tecken. Bara sådär. Visst, det tog några timmar, men ändå. Det var inte jobbigt, det var bara en tanke som fastnade i huvudet, ord som ville ut.
Jag är ju så jävla bra på att få gjort allt jag inte borde.
Och jag blir kluven.
Jag menar – det är ju skriva jag vill göra, och jag gillar verkligen, verkligen den journalistiska delen av skrivandet, tro inget annat.
Men det är så himla mycket svårare. Även när jag inte har några osynliga staket att förhålla mig till tänker jag hela tiden på vad som behöver stå med. Det viktiga är inte resan, det är målet.
vem
vad
varför
var
när
hur
Snap-snap, färdigt.
Herregud, jag håller på med exjobb nu, jag ska skriva minst 28 000 tecken, och rösten i mitt huvud försöker hela tiden sammanfatta alltihop på fem meningar.
Det är som om kopplingarna i min hjärna har slutat funka.
Jag kan inte få till mixen av att skriva journalistiskt och berätta en historia. Det blir aningen eller. Och det suger.
Det är ju resan som är grejen. Det sorgligaste jag vet (inom litteraturen) är att läsa ut en bok, eller när någon postar det sista kapitlet av en riktigt bra historia, fan jag har till och med medvetet sparat de sista kapitlena ibland för att jag inte vill att det ska ta slut.
Och jag vet att det inte är forskning, jag måste inte komma fram till någonting, men sedan jag började plugga har det hänt saker med mitt skrivande som jag inte tycker om.
Typ att jag inte bara låter orden komma – nu läser jag om, kollar så att jag har något att säga och inte bara asdfghjklöadkfsadfjhjhfd.
Jag har börjat behöva anledningar, och det är inte bra. Det ska inte vara så.
Det är själva resan som är grejen för tusan.
Funderar även på om inte vissa former av journalistik, typ porträtt och en del reportage, är lite som fanfiction? Man tar ju en historia och berättar den med sina egna ord. Äsch, jag vet inte.
Jag vet bara att jag har skrivit hundratusen tecken den senaste dryga veckan, som inte har haft ett piss att göra med någonting jag "måste", och inte har uttryckt någon åsikt, ingenting.
Bara för att jag gillar ord, och historier.
Trist att det ska kännas som att det inte är nog.
(Jag antar att det kallas att växa upp.)
lördag 6 april 2013
onsdag 20 mars 2013
Om Lotta Schelin och Zlatan
Lyon fullständigt manglade Malmö i Champions League tidigare ikväll. Är någon förvånad?
Inte ens duon Bachmann/Melis spelar någon roll när backlinjen inte räcker till och man möter franska landslaget plus Lotta Schelin och Megan Rapinoe. Sorgligt men sant.
Lyon kommer ta sin 110:de raka seger eller vad det nu blir, på Malmö IP nästa vecka. Allt annat är Bragden i Berlin-aktigt.
Iallafall.
Lotta Schelin gjorde två av fem mål för Lyon, och har gjort tjugo mål på de tretton senaste ligamatcherna. Målspottare, eller vad? Jupp. Men inte i blågult. Inte tillräckligt mycket.
Lotta har kallats "en kvinnlig Zlatan" sedan hon knappt ens var med i landslaget. Lång, målfarlig forward som fullkomligen öser in mål i klubblaget. Inte konstigt.
Jag var anti Zlatan väldigt länge, i landslagssammanhang blandade han, precis som Lotta Schelin, högt och lågt, och kom inte riktigt till sin rätt när han inte hade ett av världens bästa klubblag med sig på planen som servade honom bra bollar på löpande band.
Det är det som är problemet med Schelin i landslaget just nu, fast på ett lite mindre allvarligt sätt. Det är mindre klasskillnad mellan landslaget och Lyon än vad det stundtals varit mellan Zlatans klubblag och landslaget. Men faktum kvarstår – både Asllani och Jakobsson (och Göransson om vi inte bara pratar rena forwards) levde mer upp till förväntningarna än Schelin i Algarve Cup. En del av det handlar om att motståndarna med största sannolikhet håller extra koll på Lotta, men ändå. Ska tjejerna ta sig till den där EM-finalen mot (gissningsvis) Tyskland eller Frankrike i sommar så måste Lotta börja göra mål.
Och landslaget måste komma på ett smartare sätt att spela än att skotta långa bollar på en helt ensam Schelin (som de gjorde alldeles för mycket förra sommaren).
Förhoppningsvis händer det grejer till matchen mot Island om några veckor men usch.
Sverige är bra, de hade inte kunnat stå upp som de gjorde mot USA annars, men lägstanivån är skrämmande låg ibland, och det måste gå att spela ihop fixstjärnan och laget.
Annars röstar jag för att spela Jakobsson jämte Asllani, lite som jag alltid tyckte att Allbäck skulle spela istället för Zlatan.
Men att Pia skulle bänka Schelin är lika troligt som att Malmö skulle slå Lyon.
Det händer inte.
Vet inte exakt vart jag ville komma med det här.. osammanhängande fotbollsdravel 2.0.
Någon som vill med på Göteborg - Juvisy på Valhalla nästa onsdag förresten?
Nu ska jag äta jordgubbsfil och kolla på Buffy the Vampire Slayer.
Godnatt.
Inte ens duon Bachmann/Melis spelar någon roll när backlinjen inte räcker till och man möter franska landslaget plus Lotta Schelin och Megan Rapinoe. Sorgligt men sant.
Lyon kommer ta sin 110:de raka seger eller vad det nu blir, på Malmö IP nästa vecka. Allt annat är Bragden i Berlin-aktigt.
Iallafall.
Lotta Schelin gjorde två av fem mål för Lyon, och har gjort tjugo mål på de tretton senaste ligamatcherna. Målspottare, eller vad? Jupp. Men inte i blågult. Inte tillräckligt mycket.
Lotta har kallats "en kvinnlig Zlatan" sedan hon knappt ens var med i landslaget. Lång, målfarlig forward som fullkomligen öser in mål i klubblaget. Inte konstigt.
Jag var anti Zlatan väldigt länge, i landslagssammanhang blandade han, precis som Lotta Schelin, högt och lågt, och kom inte riktigt till sin rätt när han inte hade ett av världens bästa klubblag med sig på planen som servade honom bra bollar på löpande band.
Det är det som är problemet med Schelin i landslaget just nu, fast på ett lite mindre allvarligt sätt. Det är mindre klasskillnad mellan landslaget och Lyon än vad det stundtals varit mellan Zlatans klubblag och landslaget. Men faktum kvarstår – både Asllani och Jakobsson (och Göransson om vi inte bara pratar rena forwards) levde mer upp till förväntningarna än Schelin i Algarve Cup. En del av det handlar om att motståndarna med största sannolikhet håller extra koll på Lotta, men ändå. Ska tjejerna ta sig till den där EM-finalen mot (gissningsvis) Tyskland eller Frankrike i sommar så måste Lotta börja göra mål.
Och landslaget måste komma på ett smartare sätt att spela än att skotta långa bollar på en helt ensam Schelin (som de gjorde alldeles för mycket förra sommaren).
Förhoppningsvis händer det grejer till matchen mot Island om några veckor men usch.
Sverige är bra, de hade inte kunnat stå upp som de gjorde mot USA annars, men lägstanivån är skrämmande låg ibland, och det måste gå att spela ihop fixstjärnan och laget.
Annars röstar jag för att spela Jakobsson jämte Asllani, lite som jag alltid tyckte att Allbäck skulle spela istället för Zlatan.
Men att Pia skulle bänka Schelin är lika troligt som att Malmö skulle slå Lyon.
Det händer inte.
Vet inte exakt vart jag ville komma med det här.. osammanhängande fotbollsdravel 2.0.
Någon som vill med på Göteborg - Juvisy på Valhalla nästa onsdag förresten?
Nu ska jag äta jordgubbsfil och kolla på Buffy the Vampire Slayer.
Godnatt.
lördag 16 mars 2013
Tid och pengar
Varje gång jag passerar Skövde och Falköping tänker jag på när jag körde U6-dagars. Osäker på om det var 2003, men iallafall.
Varenda gång jag åker igenom tänker jag att när jag har tid och pengar, då ska jag skaffa en racer igen.
Ibland undrar jag om det någonsin kommer hända, men jag hoppas iallafall det.
Det läskiga är att det inte är pengarna som är det största problemet.
Varenda gång jag åker igenom tänker jag att när jag har tid och pengar, då ska jag skaffa en racer igen.
Ibland undrar jag om det någonsin kommer hända, men jag hoppas iallafall det.
Det läskiga är att det inte är pengarna som är det största problemet.
onsdag 13 mars 2013
Riskerna med att bli äldre #34928
insikten om att mammakatten i Aristocats inte stavar sitt namn Dattches.
Duchess.
Duchess.
livet blir aldrig sig likt.
Duchess.
Duchess.
livet blir aldrig sig likt.
fredag 1 mars 2013
Nördnivå 110 (Glee)
Okej, okej, jag fattar.
Större delen av universum delar faktiskt inte min ambivalenta kärlek till tidernas mest inkonsekventa korsning av såpopera, high school film och musikal.
Vissa gånger vill jag bara slita kepsen av Ryan Murphy och mula honom med surströmming för att han hanterar sina karaktärer så ologiskt och ibland rent ut sagt dumt.
Kontinuitet, någon?
Det mest kontinuerliga med Glee är musiken, och inte ens den håller jämn nivå alla gånger. Så bara för att det är torsdag, och för att jag åt en halv burk Ben&Jerry's HalfBaked innan och har lite för mycket socker i blodomloppet för att kunna somna än ska ni få en lista, komplett med Youtubeklipp.
10.
True Colors - Tina Cohen-Chang (Jenna Ushkowitz)
Säsong 1, avsnitt 11 "Hairography"
Orginalartist: Cyndi Lauper
Tina är en karaktär som ofta hamnar i skymundan, vilket är synd för det innebär i förlängningen färre låtar som den här. Snyggt arrad med resten av gänget som kör.
9.
Without You - Rachel Berry (Lea Michele)
Säsong 3, avsnitt 10 "Yes/No"
Orginalartist: David Guetta & Usher
Jag avskyr ursprungsversionen av Without You. Den känns generisk och uttjatad efter tre lyssningar. Men eftersom jag är en sucker för musikaler är det nästan givet att jag gillar Glee-versionen. Lea Michele är en mycket liten människa med väldigt stor röst. Jag slutar aldrig att imponeras.
8.
Shake It Out - Mercedes, Tina och Santana (Amber Riley, Jenna Ushkowitz och Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 18 "Choke"
Orginalartist: Florence + The Machine
En redan riktigt bra låt blir nästan ännu bättre. Räcker så.
7.
Survivor/I Will Survive - Mercedes Jones & Santana Lopez (Amber Riley & Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 8 "Hold on to Sixteen"
Orginalartist: Destinys Child/Gloria Gaynor
En av de bästa grejerna med Glee är när de mosar ihop låtar. Ibland blir det katastrof, och då får man skratta. Ibland blir det bra, och då får man en sömlös övergång mellan två riktiga pepplåtar. Yep.
6.
I Wanna Dance With Somebody - Brittany Pierce & Santana Lopez (Heather Morris & Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 17 "Dance With Somebody"
Orginalartist: Whitney Houston
Det råder delade meningar om den här låten. Vissa tycker att den är för autotunad och sönderpoppad. Det gör inte jag. Jag tycker att det är en uppiggad version som ändå inte vanhedrar orginalet. Plus att de ändrar man till woman. Kanske ingen big deal för en svensk, men i USA, i ett teveprogram som sänds på superkonservativa Fox? Tumme upp.
5.
Songbird - Santana Lopez (Naya Rivera)
Säsong 2, avsnitt 19 "Rumours"
Orginalartist: Fleetwood Mac
De flesta har hört Eva Cassidy's cover av Songbird. Om inte, kolla Love Actually, genast.
Jag tycker att den här versionen är ännu bättre. En tjej som kan sjunga, ett piano. Inte svårare än så.
(Om man sätter in den i seriens handling blir den dessutom en gråtfest utan dess like så.. ja.)
4.
Defying Gravity - Rachel Berry & Kurt Hummel (Lea Michele & Chris Colfer)
Säsong 1, avsnitt 9 "Wheels"
Orginalartist: Idina Menzel & Kristin Chenoweth
Ah, musikal. Lea Michele kommer från Broadway så ingen större grej med det, men Chris Colfer! Jag har aldrig varit något fan av killar som sjunger i falsett, men det här är så jävulusiskt snyggt att jag bara kapitulerar. Bom.
3.
The Scientist - Finn, Blaine, Kurt, Santana, Brittany, Will, Emma & Rachel
Säsong 4, avsnitt 4 "The Break-Up"
Orginalartist: Coldplay
Jupp, det gick att göra Coldplays snyftare ännu lite värre. Släng på en stor dos körsång och lite schyssta synthstråkar och poff – hjärtat krossat. Ouch. Fint. Glee när Glee gör musik riktigt, riktigt bra.
2.
Rumour Has It/Someone Like You - Mercedes Jones & Santana Lopez (Amber Riley & Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 6 "Mash Off"
Orginalartist: Adele
Jag har lyssnat på den här låten så många gånger att jag tycker att det låter fel när jag hör ursprungslåtarna. Återigen ett exempel på att ibland när Glee mosar ihop låtar gör dom det på allra bästa sätt. Plus att nerven när Naya kommer in på första biten från Someone Like You. Dör. Varje gång.
1.
Don't Stop Believin' - New Directions
Säsong 1, avsnitt 1 "Pilot"
Orginalartist: Journey
Första gången jag hörde talas om Glee var när lillebror sa att "de ska göra High School Musical, fast en teveserie". Jag tyckte att det lät råtöntigt och glömde det lika fort.
Lite senare fick jag höra ett fullständigt lyckopiller till cover på en låt jag redan gillade. Resten är om inte historia så en osammanhängande ramsa av hatkärlek som till slut ledde fram till acceptans. Jag gillar Glee. Det går inte att komma ifrån det. Och Glee kommer alltid att vara ett hopeplock tonåringar som har röda t-shirts och sjunger Journey tills de nästan brister. Det var så det började, det är så det är.
Slänger in liveversionen från X-factor också, bara för att Amber Riley fullständigt krossar i den.
Toxic, ursprungligen av Britney Spears, för att det är ett schysst arr på en låt som är riktigt jobbig att lyssna på i orginal.
Teenage Dream, av Katy Perry, för att om man tar en uttjatad pophit och låter ett gäng sammetsögda acapellapojkar sjunga den blir den om inte annat väldigt charmig. (Och går upp på iTuneslistorna, igen.)
This Is The New Year, av A Great Big World, för att det var första gången i säsong fyra som ett nummer med alla de nya skådisarna fick mig att känna Don't Stop Believin-vibbar på riktigt. Den är söt.
Start Me Up/Livin' On A Prayer, mashup av Rolling Stones och Bon Jovi, för att det är två av de bästa afterskilåtarna som finns och något geni kom på att de gick att kombinera. Och för att de uppenbarligen hade en Carolafläkt när de spelade in.
Smooth Criminal, ursprungligen av Michael Jackson, för att två bra sångare och två cellos är allt som behövs ibland.
Större delen av universum delar faktiskt inte min ambivalenta kärlek till tidernas mest inkonsekventa korsning av såpopera, high school film och musikal.
Vissa gånger vill jag bara slita kepsen av Ryan Murphy och mula honom med surströmming för att han hanterar sina karaktärer så ologiskt och ibland rent ut sagt dumt.
Kontinuitet, någon?
Det mest kontinuerliga med Glee är musiken, och inte ens den håller jämn nivå alla gånger. Så bara för att det är torsdag, och för att jag åt en halv burk Ben&Jerry's HalfBaked innan och har lite för mycket socker i blodomloppet för att kunna somna än ska ni få en lista, komplett med Youtubeklipp.
De tio bästa låtarna i Glee (i någorlunda rangordning):
Observera att denna listan bara är baserad på musiken, och inte låtarnas betydelse för karaktärernas utveckling etcetera. Musik som jag inte shufflar förbi på iPoden helt enkelt. Hade jag tagit med handlingen hade listan sett lite annorlunda ut.10.
True Colors - Tina Cohen-Chang (Jenna Ushkowitz)
Säsong 1, avsnitt 11 "Hairography"
Orginalartist: Cyndi Lauper
Tina är en karaktär som ofta hamnar i skymundan, vilket är synd för det innebär i förlängningen färre låtar som den här. Snyggt arrad med resten av gänget som kör.
9.
Without You - Rachel Berry (Lea Michele)
Säsong 3, avsnitt 10 "Yes/No"
Orginalartist: David Guetta & Usher
Jag avskyr ursprungsversionen av Without You. Den känns generisk och uttjatad efter tre lyssningar. Men eftersom jag är en sucker för musikaler är det nästan givet att jag gillar Glee-versionen. Lea Michele är en mycket liten människa med väldigt stor röst. Jag slutar aldrig att imponeras.
8.
Shake It Out - Mercedes, Tina och Santana (Amber Riley, Jenna Ushkowitz och Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 18 "Choke"
Orginalartist: Florence + The Machine
En redan riktigt bra låt blir nästan ännu bättre. Räcker så.
7.
Survivor/I Will Survive - Mercedes Jones & Santana Lopez (Amber Riley & Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 8 "Hold on to Sixteen"
Orginalartist: Destinys Child/Gloria Gaynor
En av de bästa grejerna med Glee är när de mosar ihop låtar. Ibland blir det katastrof, och då får man skratta. Ibland blir det bra, och då får man en sömlös övergång mellan två riktiga pepplåtar. Yep.
6.
I Wanna Dance With Somebody - Brittany Pierce & Santana Lopez (Heather Morris & Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 17 "Dance With Somebody"
Orginalartist: Whitney Houston
Det råder delade meningar om den här låten. Vissa tycker att den är för autotunad och sönderpoppad. Det gör inte jag. Jag tycker att det är en uppiggad version som ändå inte vanhedrar orginalet. Plus att de ändrar man till woman. Kanske ingen big deal för en svensk, men i USA, i ett teveprogram som sänds på superkonservativa Fox? Tumme upp.
5.
Songbird - Santana Lopez (Naya Rivera)
Säsong 2, avsnitt 19 "Rumours"
Orginalartist: Fleetwood Mac
De flesta har hört Eva Cassidy's cover av Songbird. Om inte, kolla Love Actually, genast.
Jag tycker att den här versionen är ännu bättre. En tjej som kan sjunga, ett piano. Inte svårare än så.
(Om man sätter in den i seriens handling blir den dessutom en gråtfest utan dess like så.. ja.)
4.
Defying Gravity - Rachel Berry & Kurt Hummel (Lea Michele & Chris Colfer)
Säsong 1, avsnitt 9 "Wheels"
Orginalartist: Idina Menzel & Kristin Chenoweth
Ah, musikal. Lea Michele kommer från Broadway så ingen större grej med det, men Chris Colfer! Jag har aldrig varit något fan av killar som sjunger i falsett, men det här är så jävulusiskt snyggt att jag bara kapitulerar. Bom.
3.
The Scientist - Finn, Blaine, Kurt, Santana, Brittany, Will, Emma & Rachel
Säsong 4, avsnitt 4 "The Break-Up"
Orginalartist: Coldplay
Jupp, det gick att göra Coldplays snyftare ännu lite värre. Släng på en stor dos körsång och lite schyssta synthstråkar och poff – hjärtat krossat. Ouch. Fint. Glee när Glee gör musik riktigt, riktigt bra.
2.
Rumour Has It/Someone Like You - Mercedes Jones & Santana Lopez (Amber Riley & Naya Rivera)
Säsong 3, avsnitt 6 "Mash Off"
Orginalartist: Adele
Jag har lyssnat på den här låten så många gånger att jag tycker att det låter fel när jag hör ursprungslåtarna. Återigen ett exempel på att ibland när Glee mosar ihop låtar gör dom det på allra bästa sätt. Plus att nerven när Naya kommer in på första biten från Someone Like You. Dör. Varje gång.
1.
Don't Stop Believin' - New Directions
Säsong 1, avsnitt 1 "Pilot"
Orginalartist: Journey
Första gången jag hörde talas om Glee var när lillebror sa att "de ska göra High School Musical, fast en teveserie". Jag tyckte att det lät råtöntigt och glömde det lika fort.
Lite senare fick jag höra ett fullständigt lyckopiller till cover på en låt jag redan gillade. Resten är om inte historia så en osammanhängande ramsa av hatkärlek som till slut ledde fram till acceptans. Jag gillar Glee. Det går inte att komma ifrån det. Och Glee kommer alltid att vara ett hopeplock tonåringar som har röda t-shirts och sjunger Journey tills de nästan brister. Det var så det började, det är så det är.
Slänger in liveversionen från X-factor också, bara för att Amber Riley fullständigt krossar i den.
Och några bubblare:
Toxic, ursprungligen av Britney Spears, för att det är ett schysst arr på en låt som är riktigt jobbig att lyssna på i orginal.
Teenage Dream, av Katy Perry, för att om man tar en uttjatad pophit och låter ett gäng sammetsögda acapellapojkar sjunga den blir den om inte annat väldigt charmig. (Och går upp på iTuneslistorna, igen.)
This Is The New Year, av A Great Big World, för att det var första gången i säsong fyra som ett nummer med alla de nya skådisarna fick mig att känna Don't Stop Believin-vibbar på riktigt. Den är söt.
Start Me Up/Livin' On A Prayer, mashup av Rolling Stones och Bon Jovi, för att det är två av de bästa afterskilåtarna som finns och något geni kom på att de gick att kombinera. Och för att de uppenbarligen hade en Carolafläkt när de spelade in.
Smooth Criminal, ursprungligen av Michael Jackson, för att två bra sångare och två cellos är allt som behövs ibland.
lördag 23 februari 2013
MITT LIV ÄR FULLÄNDAT!!
De mest genialiska pausnumren någonsin (förutom medleyt från Göteborg 2000).
Jag har väntat i evigheter på att någon ska lägga upp dessa på nätet.
Egentligen har jag lust att knappra osammanhängande på tangentbordet i caps lock, men jag låter bli. Fantastiskt är det hur som helst.
*fånig slutgest*
tisdag 19 februari 2013
Syskonkärlek på 2010-talet..
..är att bomba lillebrors Twitterfeed med citat från 10 Orsaker Att Hata Dig, som jag nog vågar påstå är lite av en gemensam favoritfilm.
Filmer både jag och lillebror kan mängdcitera:
Filmer både jag och lillebror kan mängdcitera:
- 10 Orsaker Att Hata Dig
- Notting Hill
- Love Actually
måndag 18 februari 2013
..'cause that would be embarassing.
Det finns få fiktiva personer jag identifierar mig med så mycket som Seth Cohen, den ljuvligt sarkastiska nörden i OC.
Varje gång jag snubblar över Seth-citat eller -giffar tänker jag att jag ska kolla om säsong ett. Tyvärr är mina dvd:er i Falkenberg just nu så nostalgimaratonet får vänta.
Men kolla här.
En av tevehistoriens bästa och modigaste kärleksförklaringar. Punkt.
Bonus:
Varje gång jag snubblar över Seth-citat eller -giffar tänker jag att jag ska kolla om säsong ett. Tyvärr är mina dvd:er i Falkenberg just nu så nostalgimaratonet får vänta.
Men kolla här.
En av tevehistoriens bästa och modigaste kärleksförklaringar. Punkt.
Bonus:
...
L'esprit de'l escalier:
Känslan du får när du tänker tillbaka på en konversation och kommer på allting du borde ha sagt.
(Om någon undrar varför jag ofta skickar sms efter att ha pratat klart i telefon. Tillexempel.)
Känslan du får när du tänker tillbaka på en konversation och kommer på allting du borde ha sagt.
(Om någon undrar varför jag ofta skickar sms efter att ha pratat klart i telefon. Tillexempel.)
söndag 17 februari 2013
Bakom kulisserna
Jag vill verkligen inte gilla Glee.
Jag har aldrig varit med om ett teveprogram som är så oförmöget att komma ihåg sina karaktärers personlighetsutveckling, så fullt av klyschor och samtidigt så politiskt inkorrekt att det inte går att skratta åt.
Men samtidigt.
Jag kan inte inte gilla det.
Kom igen, det är puttinuttigt och musikal och sjunga-med-musik och ja..
Samtidigt fullkomligt hjärtekrossande och börjar man analysera de sociopolitiska undertonerna i det.. ja, då har man att göra.
Och det är väl därför jag inte kan släppa det. För jag gillar den fluffiga, glansiga ytan, och stunderna när Glee är mer öppensinnat än något annat program som sänds på primetime i USA. Och jag älskar att det finns tusentals människor på internet som inte nöjer sig med fluffet utan analyserar och kritiserar och väger minoriteter mot varandra och kräver ännu mer rättvisa.
Det är svårt att förklara för en som inte är insatt, men hur en så tillsynes harmlös och dåligt skriven komediserie kan väcka så mycket känslor, det är faktiskt ganska skumt. Och det är precis det som är så fantastiskt med Glee.
Och när de träffar rätt med musiken, då är det rakt upp i krysset, hole-in-one, inga bom.
Suck.. jag och mitt nördande.
Jag har aldrig varit med om ett teveprogram som är så oförmöget att komma ihåg sina karaktärers personlighetsutveckling, så fullt av klyschor och samtidigt så politiskt inkorrekt att det inte går att skratta åt.
Men samtidigt.
Jag kan inte inte gilla det.
Kom igen, det är puttinuttigt och musikal och sjunga-med-musik och ja..
Samtidigt fullkomligt hjärtekrossande och börjar man analysera de sociopolitiska undertonerna i det.. ja, då har man att göra.
Och det är väl därför jag inte kan släppa det. För jag gillar den fluffiga, glansiga ytan, och stunderna när Glee är mer öppensinnat än något annat program som sänds på primetime i USA. Och jag älskar att det finns tusentals människor på internet som inte nöjer sig med fluffet utan analyserar och kritiserar och väger minoriteter mot varandra och kräver ännu mer rättvisa.
Det är svårt att förklara för en som inte är insatt, men hur en så tillsynes harmlös och dåligt skriven komediserie kan väcka så mycket känslor, det är faktiskt ganska skumt. Och det är precis det som är så fantastiskt med Glee.
Och när de träffar rätt med musiken, då är det rakt upp i krysset, hole-in-one, inga bom.
Suck.. jag och mitt nördande.
Associationer
Jag undrar hur många människor i min ålder som automatiskt tänker på Fucking Åmål när de hör Foreigners "I Wanna Know What Love Is"?
För jag gör det varenda gång.
Jag kommer nog heller aldrig sluta ha den ambivalenta genialisk/skämskuddekänslan av att se den.
Och aldrig sluta undra hur tjejen i rullstol når upp till ringklockan.
Mysterier.
"Du är ju inte klok!"
"Är jag visst det, jag är visst klok!"
För jag gör det varenda gång.
Jag kommer nog heller aldrig sluta ha den ambivalenta genialisk/skämskuddekänslan av att se den.
Och aldrig sluta undra hur tjejen i rullstol når upp till ringklockan.
Mysterier.
"Du är ju inte klok!"
"Är jag visst det, jag är visst klok!"
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)