Från en liten by vid havet till en liten stad vid havet

Nu sitter jag 17 mil söder om min vanliga plats, fast på precis samma sätt. Datorn i knäet, väggen som ryggstöd. Utanför fönstret är det platt, och en blandning av mörker, "höghus", tegliga villatak och ett och annat träd. Och gatlampor. Inget utsiktsmördande träd så långt ögat kan nå. Ingen Ljungskilevik heller. Som jag förresten badade i igår.
Vi hade mysmurvel. Den inleddes med att Jessica och Elina lagade fantastisk mat, och att vi lyckades med bedriften att sitta tio personer runt bordet i blåa köket.

Förrätt: Stekt halloumi med grönsallad, chevrèost och honungsrostade valnötter
Huvudrätt: Trattkantarellsoppa med vitlöksbröd
Dessert: Citroncheesecake med hallon ovanpå

Mätt och lycklig? Jodå. Och emellan huvudrätten och desserten drog halva tjejgänget plus Patrik och Bjarne bort till Ulvön och bastade. På bortsidan av ön finns nämligen en liten flytande bastu som kvällen till ära hade säsongsavslutning och därför dessutom var gratis. Hur mysigt som helst, och ett halvt äventyr att snava sig nerför hällarna till bryggan. Jag ska väl inte påstå att själva badandet var skönt, men uppfriskande. Och välbehövligt, för min bastutolerans är ganska låg.
När vi kom tillbaka satt vi och spelade gitarr i köket hur länge som helst. Men bara om min älskade väntar kan vara en av världens finaste låtar. Bara så ni vet.


Men nu är jag hemma. Har lov, eller ja, praktik.
Två långa, långa veckor.
Förhoppningsvis kommer min diet att vara lite mindre grytbaserad i det närmaste. Och jag slipper elefanterna på övervåningen, och den vidriga uppförsbacken till skolan. Och jag ska ha praktik. Skräckblandad förtjusning är en passande beskrivning inför det.
Men visst, det finns mycket (läs: många) att sakna. Och idrotten. Boxningen, fotbollen, basketen.

Ska komma ihåg att ta med mig vinterkläder upp när jag åker tillbaka, jag känner att det nog kan vara på sin plats med ännu en cykeltur till platsen med det fantastiska namnet.
Åh!
Jag blir skrattig varenda gång.
Åh!

Nu tänker jag ägna resten av kvällen åt att kolla skräpfilm på fyran, njuta av att sitta i en soffa som inte skulle få hälsovårdsmyndigheten att slå bakut och käka apelsinchoklad.
Salut!

/HB

Höst i Fjollträsk

Helgens mesta snapshot blev helgens bästa bild.

- Meeeh, stannarå!!
- *mummel*
- Neeej, inte så! Vänd på dig!
- *mummel*
- Alltså, såhär.
- Jaha, ljuset..?
- (lättad) JA!

Pyttebror <3

Finn två rätt!

Yay! Frost överallt imorse, Orust inbäddad i ett molntäcke värdigt vilken alpdal som helst och imorgon bitti står nervösa landslagsåkare från halva världen uppe på Rettenbachglaciären och huttrar.
Ingenting säger senhöst som den första lördagsmorgonen med alpina världscupen och även om det är några år sedan Anja ägde allt och alla i storslalom (ja, jag förnekar att det existerat någon på damsidan med efternamnet Kostelic) är jag fortfarande exalterad.

Det är ju trots allt första vintern på en hel trave år som jag kommer kunna följa spektaklet hela vintern. France 2 och jag blev ju som bekant aldrig goda vänner.
Och ska jag önska lite och hoppas lite och sådär så tror jag att:

• Maria Riesch tar totalen. Mest för att jag har otroligt svårt för Lindsey Vonn. (Tycker dock att det är himla kul att hon behöll kon hon vann i Valdi för ett gäng år sedan, istället för att sälja den. Kon bor f.ö. på Maria Rieschs föräldrars gård nu. Oh the irony.)
• Anja hamnar på pallen i 3 Super-G och 2 störtlopp. Minst. Lyckas trots minimalt med slalomträning även vinna kombinationen i Val d'Isère.
• Jon Olsson tar sina första världscuppoäng framför ögonen på en ganska stressad Byggmark.
• Slalomkillarna samlar ihop sig och slår till med en trippelpall - förslagsvis i Kitzbühl, eller Schladming. Hargin på topp följd av Myhrer och Byggis. Hargin firar med att skrapa ihop en helt egen del i nästa års Free Radicals-rulle.
• Maria PH vinner Åres storslalom och kommer på pallen i åtminstone en till. Plus pallplats i några slalomrace.
• Bode Miller skaffar nytt medborgarskap och tävlar från och med februari för - hör och häpna - Mars. Hans nya hemmabacke blir den 22 000 meter höga vulkanen Olympus Mons.
• Jag har ingen aning om vad jag snackar om.

Nähäpp, nu ska jag packa lite snabbt och käka lunch. Sedan blir det Uppsala + Fjollträsk för mig hela helgen.
Puss och hej!

Just Watch The Fireworks

Jag kastade mig på cykeln för det såg ut som om himlen skulle brinna upp.
Det här är vad jag fann.
Och jag letar efter låten som passar till, men jag kan som inte riktigt hitta nån.
Är musiken rätt så är texten fel eller tvärtom. Det är så många låtar som handlar om kärlek och så få som handlar om att stå på en brygga när havet är spegelblankt och långsamt brinner upp.

Men för sakens skull, om någon bryr sig etcetera: Jimmy Eat World - My Sundown.
För titeln passar, och låten är freakin genialisk.

Jävla Ljungan, ibland är här så vackert att syret inte räcker till.

Jag hoppade och blev en del av ett vi

Senaste gången jag gick längs Silentzvägen i Uddevalla var det sommar. Nu blåser det snålt kring husen och de regnvåta gatorna ligger öde under en jämngrå himmel. Jag drar upp dragkedjan till näsan och ångrar att jag lämnade vantarna hemma.

Hemma. Ja, kanske det.

Femtiotre dagar. Ungefär sju veckor. Från shorts och t-shirt till skaljacka och min gamla gröna mössa. På femtiotre dagar har rummet näst längst bort i Hakekorridoren i Ljungskile gått från att bara vara ett rum till att vara en plats jag kallar hemma.

Sju veckor kan kännas som ett helt liv.

Jag minns vilsenheten, hur vi tittade oförstående på Västtrafiks kortmaskiner och samfälligt bestämde oss för att spela dumma om det skulle komma någon kontrollant. Det gjorde det nu inte, någon gång ska man ha tur. Vi gick längs samma gata som jag går nu, upprymda, lite småskraja inför allt som låg framför oss. Ingen visste nog riktigt vad vi kunde vänta oss, vart vi var på väg. Vi var inte vi än.

Delar av det som skulle bli vi var på väg till Systembolaget för att inleda en långlivad fredagstradition. Vinboxar, starksprit och öl följde med tillbaka till Ljungan, ut på gräsmattan, in i gemenskapen. Via korridorsfotboll, opponeringar, svampjakt, filmkvällar, tevespel, skrattanfall och en och annan krigsdans hände någonting.

Många Murvelfredagar senare tänker jag tillbaka och förundras. Nu går jag här ensam, utkastad i någonting som nästan kan kallas verkligheten. Jag är reporter, jag ska skriva. Nästan på riktigt. När hände det?

De senaste månaderna har jag tvingats trotsa mina rädslor gång på gång – telefonfobin ger mig fortfarande kalla kårar men jag gör det, jag tar upp luren, sväljer hårt och ringer. Jag deltar i lagsporter på fritiden fast jag ständigt är rädd för att göra fel, har en åsikt om allting på lektionerna fast jag hela tiden väntar på att någon ska skratta åt mig. Vilket händer, men jag överlever ändå.

Att börja plugga är för mig att hoppa. Att varje dag kasta sig utför ett stup. Vissa dagar kan jag ana en mjuk landning långt därnere, andra dagar faller jag handlöst och utan kontroll. Men jag klarar mig, jag reser mig varje gång. Lite modigare, lite klokare, mycket starkare.

Med tanke på vad jag läser vill jag också säga att plugga är att våga hoppas. Att gå in i det här med allt jag kan ge och lita på att jag kommer klara det. Trots ett iskallt klimat på arbetsmarknaden, nedskärningar och ständiga utlasningar. Jag vågar hoppas på ett jobb jag drömt om, jag vägrar nöja mig med mindre förrän jag åtminstone försökt.

Och jag tror - som den envisa dopaminjunkie jag är – att trots dagens individcentrerade samhälle finns det ingenting så lärorikt och samtidigt så tryggt som att vara en del av ett vi när man håller på och lär sig något skrämmande och nytt.

Hjärnan. Funkar. Bäst. I. Korta. Fraser. ?.

Jag har tänkt lite på det här med att tänka i rubriker. Jag är fullkomligt usel på det, vilket antagligen indikerar att jag inte bara borde tänka på det utan även öva på det.
Kan meddela att det går sådär bra.

Däremot har jag blivit en jäkel på att häva ur mig små betraktelser på max 140 tecken som ingen förutom jag själv tycker är extremt fyndiga. Twitter alltså. Förstör mitt liv och min uttrycksförmåga.

Ikväll har jag tre alternativ.

1. Jag kan gå och se Jägarna 2 i Grundtvigsalen (universums obekvämaste stolar - dåligt på bio, bra för att inte somna på Gemsam) med Vickan och Elina. Tveksam till detta eftersom jag inte har sett ettan och stolarna som sagt är extremt obekväma.
2. Jag kan vara duktig och lusläsa alla texter till opponeringen redan ikväll. Kanske skriva den där krönikan jag har i bakhuvudet.
3. Jag kan chilla på internatet och hetsläsa texterna inatt/imorgonbitti.

Oavsett vilket jag väljer så måste jag inleda med att kliva upp ur sängen, ta på mig något varmt och gå och diska efter kladdkakan.
Känns extremt icke-lockande om nån undrade.

Tajming är livsnödvändigt

Tanken var att jag skulle gå upp vid halv åtta. Inte för att jag egentligen behövde, men för att jag är en person som går upp på morgnarna.
Lustigt nog höll inte mitt undermedvetna med mig om den saken. Jag sov genom fyra alarm och en väckarklocka, och vaknade fem över nio - utsövd men förvirrad.

Det går åtminstone inte att klaga på min tajming - jag har ingenting viktigt inplanerat förrän tjugo i två när jag ska hoppa på tåget till Uddevalla. Bra dag för en sovmorgon med andra ord.
Plus att måndagsfrullen är sämre än de andra dagarna - det finns ingen gröt på måndagar, något som stör mig nästan lika mycket som Arkimedes blev störd om man petade på hans cirklar.

Hade nån sorts plan på att gå upp och rosta mackor för en stund sedan, men precis när jag skulle ta i dörrhandtaget kom jag på att helvete, det är korridorsmöte nu, något som journalisterna i egenskap av "upptagna med reportagearbete" fått slippa just idag. Inte läge att komma inramlandes för frukostskapande just då, känns som om smitningsmöjigheterna hade landat på below zero om jag hade gjort det. För att inte tala om hur mycket jag behöver duscha innan jag kan vistas bland folk.

Därför flyttas duschandet upp till plats ett på priolistan från och med nu. Frulle känns sekundärt halv elva och jag orkar inte skriva frågor förrän jag fått på mig rena kläder.

Hav en bra dag,
det tjugotreåriga sunkmonstret.

23

På sistone har jag funderat rätt mycket på om jag har svårt att skilja på personligt och privat. Kanske är det hela folkhögskole-sitta-i-ring-och-applådera-mentaliteten som fått grepp om mig, fast samtidigt inte, för har jag påvisat samma syndrom tidigare också.
Det är som om min insida börjar studsa av lycka vid varje möjlighet att berätta saker om mig själv, och utsidan har svårt att bedöma var gränserna ska dras. Nu är ju inte det univärldshistoriens största problem, långt ifrån, men det är en sak jag ändå tänkt en del på.

Om 56 minuter slår klockan 00:00, och då är det slutgiltigt - då kommer jag inte undan med att vara 22 längre.
Om jag känner mig gammal? Ja. Ibland. Tiden går fort. Första gången jag kände mig gammal var jag väl elva. Gick i femman, äldst på skolan. Fast egentligen var jag fortfarande skitliten. Mager, med pannlugg och ett enerverande Hermione-beteende. Men treorna tyckte att jag var stor, så då var jag väl det också.

Nu blir det här förskräckligt osammanhängande (skäms på mig) men det jag egentligen ville säga var att det finns en låt som heter 23. Jimmy Eat World har gjort den, såklart. Och den är väldigt fin.
Den är på Futures-plattan, den med svart omslag och en telefonkiosk på.
Jag kan se mig själv sitta i mattesalen på plan två med utsikt över Visningshallen och parkeringsplatsen. En av många mixskivor i cd-freestylen. Det är hösten 2004, jag har precis fyllt sexton och har snubblat över det där fantastiska bandet med det fåniga namnet. Klassrummet är iskallt, jag hatar ekvationer och ogillar platsen jag befinner mig på i största allmänhet. Och jag tänker, det känns så surrealistiskt avlägset ogreppbart. 23. Kommer jag bli 23 någon gång? Vem kommer bli 23? Ekvationerna får vänta. Jag går in i grubbel-mode. Det är en fantastisk låt. Och det känns som i ett annat liv att det var så länge sedan jag hörde den för första gången.

Det var egentligen mest det jag ville säga. Jimmy Eat World - 23.
Det är en fantastisk låt.



Födelsedag på mig.

En utdragen process med illaluktande konsekvenser

En av de många vardagliga spänningshöjarna här på Hakegården är den otroligt varierande synen på sophantering.
I sann folkhögskoleanda är korridorhalvans nio invånare egenhändigt uppskrivna på ansvarsveckor. Två personer varje vecka ska se till att alla fulla soppåsar blir utburna till rätt container och så vidare. Det är inte jättesvårt, även om vi har sju olika sopkorgar eftersom vi i sann folkhögskoleanda källsorterar allt utom navelludd och avklippta naglar. Och papper. Extremt ologiskt. Nåväl.

Nämnda sopveckor sköts med varierande entusiasm och engagemang. Ett lågvattenmärke var när Elina i måndags sa till förra veckans sopansvarige att det inte var helt okej att skita i sin vecka och lämna ett berg till de som har veckan efter. Vad hon fick för svar?

"Ööööh, oj förlåt.. alltså, jag har ingen aning om vilken vecka det är, är det redan vecka 41?!"

Goddag, yxskaft.

I fredags var det så ett gäng som skulle äta räkor. Jessica sa till dem direkt att de måste ta ut soporna efteråt för att förhindra att korridoren skulle börja lukta gammal fiskbil. Tyvärr verkar det som att "ta ut soporna" kan ha många olika betydelser.
En civiliserad individ av arten Homo Sapiens Sapiens skulle definiera det som ett skeende där en soppåse tas från sin ursprungliga plats och förpassas till en annan plats, företrädesvis en som är belägen utomhus, ofta i form av en container, tillräckligt långt från folks huvudsakliga vistelseplats för att de inte ska störas av eventuella odörer som tenderar att uppkomma.

En mindre civiliserad individ av samma art kan bevisligen definiera det som ett skeende där soppåsen tas från sin ursprungliga plats, knyts ihop och ställs i korridoren och.. eh.. äsch jag tar den senare. Senare kan i detta fall handla om ett tidsspann på 48 timmar.

Med andra ord: Det luktar gamla räkskal i korridoren. Soppåsen står där den står, nonchalant hopsjunken strax vänster om dörren till allrummet. Ingen tar ansvar. Jag blir trött och går ut med stinkbomben till soppåse. Möts av solnedgång av det vansinnigare slaget. Tappar på mystiskt vis all förmåga att vara arg.

Det var allt om sophantering för den här gången.
Lev väl,
Eder HB

Åh!

Strax innan Ödsmålsbron finns det en busskur (och då antar jag även att husklungan strax bredvid delar samma namn) med namnet Åh.
Det tycker jag är fantastiskt roligt.

Ville bara säga det.

Uppdatering: På Eniro heter det inte ens Åh. Bara Å. Lite oklart, som huruvida man stavar te med h ibland. Fortfarande kul, dock.

Utsikter

Jag gillar min hemstad. Oftast. Men på en del plan bankar Ljungan skiten ur Falkenberg så lätt att det nästan är löjligt.

Småbåtsbryggorna till exempel. Tio promenadminuter nerför backen, över motorvägen till en tankeplats som heter duga. Och bara det här med att bo högst upp och att varje morgon kunna blicka ut över Ljungskileviken, Ulvön och Lyckorna, en utsikt som försöker överträffa sig själv så gott som varje dag.
Här är vackert, helt enkelt. Precis på fläcken är det vackert.

Huslängorna på Vindilen har liksom ingenting att sätta emot.

En av veckans uppgifter

Hurtbullerapport

Inte förrän jag gled in under den gigantiska Ödsmålsbron med Welcome To The Black Parade-introt i öronen kändes det begripligt. Två mil i motvind, uppförsbacke och kyla - jag lyckades inte förmå mig att tycka att det var kul. Men det är det heller aldrig, att snitta precis över 20 km/h är snarare definitionen av inte roligt.
Så fort jag fick vinden och solen i ryggen kom känslan tillbaks. Ansträngningslös framfart jämte böljande åkrar, trähus, blandskog som brann i alla höstens färger och granskog som förde tankarna till John Bauer-målningar.
Yep, cykling är en ambivalent sport. Motvind kan sabba så jävla mycket ibland. För att inte tala om kassa vägskyltar. Jag missade ett avtag strax efter Svenshögen och fick en nätt liten extrarunda på sisådär 16 kilometer. Yahoo! Två mil blev tre och en halv, och mina fötter hann tappa all tillstymmelse till känsel, men med tanke på de goa nerförsbackarna i slutet av rundan var det nästan värt det. Nästan.

Ikväll blir det fest hemma hos en av de externa tvåorna i Götlaborg - jag har egentligen inte råd men hänger på ändå, man lever bara en gång, right. Just nu känns en öl eller två extremt välförtjänt.

Andas, bara andas.

Går ut från Västkust ner mot Hakegården. Frosten i gräset är borta nu men kylan i luften hänger kvar.
Det, i kombination med att himlen är genomskinligt blå och att solen värmer överallt där den träffar kroppen får mig att vilja skrika rakt ut.

Det är såhär. Det är såhär det ska kännas i lungorna.
Kristallklart. Rent. Som hösten i Sverige eller alperna på vintern.

Jag skriker inte rakt ut. Unnar mig att springa några steg i backen ner mot trappen, motstår lusten att veva med armarna och ta hoppsasteg.
Man kan ju inte bete sig precis hur som helst ändå.

Ett inlägg om vad jag äter. Och inte så mycket mer.

Igår under chipsfrossan aka landskampen sa min vän Cajsa följande:

"Hedda, du äter precis hela tiden men går aldrig upp i vikt.."

Jag protesterade ivrigt och började prata om små portioner och att jag inte alls äter fyra 200-grams Marabou i veckan (oftast gör jag inte det).

Men, idag är jag faktiskt beredd att ändra mig lite.
Den senaste timmen har jag hunnit med att äta följande:

• Lunch bestående av "kött sås och potatis" och ytterst lite pliktskyldig sallad. Oklart exakt vilket kött men det var i alla fall grönpepparsås och stekt kulpotatis.
• Efterrätt (eftersom det är onsdag) bestående av nån sorts spansk creme brulée som var obehagligt söt och hade noll sammanhållningsförmåga. Inte så mycket av den med andra ord.
• Ett halvt rör gröna Pringles.
• Ett stort glas Proviva Hallon/Granatäpple. Vet inte om det klassas om måltidsdryck, ovanligt tjock saft eller juice så jag låter det vara osagt. Flytande, men tämligen onyttigt är det i vart fall.

Och hade jag inte drabbats av en reflektion över mitt ätande hade jag ätit hela Pringlesröret, med kartong och allt (nåja).
Så Cajsa, jag erkänner - jag äter hela tiden, ofta onyttiga saker, och jag går typ inte upp i vikt.
Det enda som fått mig att gå upp i vikt på senare år är ohämmade mängder öl och pasta.
Mystiskt.

Jag vet inte vad jag ville säga med det här mer än att jag har självdisciplin nog att bara äta halva chipsröret.
Nu: Reportageinläsning.

PS. Jag överlevde ännu en opponering. Väntar fortfarande på Det Stora Misslyckandet. Någon dag kommer det, och tills dess kommer jag anta att allt jag gör är katastrofalt. Bara för att helgardera mig, liksom.

Life just playing away

Idag är himlen genomskinligt blå. Det blåser, såklart, men solen skiner och jag är klar med referatuppgiften femtio minuter innan deadline. Måste vara nytt personligt rekord. Inte ens FirstClass lyckades sätta käppar i hjulet för mig.
Jag har i princip fått min ledighet vecka fyra beviljad, och kan se fram emot fem dagars galenskaper och fotograferande i Vemdalen. Underbart är bara förnamnet!

Efter lunch tror jag att jag ska ta med mig några trevliga människor och en kamera ut på höstpromenad, för just nu känns det som om den här dagen bara kommer fortsätta att vara bra.

Fibes! Oh Fibes! på det.
Om ni ursäktar, nu ska jag dansa fem varv på min luddiga IKEA-matta. Bara för att.

The självporträtt

Jepp, härere. Förra skolveckans stora pysselprojekt.
Tack [insert valfri religiös dude eller varför inte Carola här] för externa blixtar, självutlösare och Photoshop säger jag bara.
Nu ska jag kolla klart på Titanic som jag somnade till igår, undvika att städa mitt rum (vilket inte kommer gå) och kanske, om jag orkar göra pannkakor och kolla på slutet av morgonteve.

Som sagt - det finns fördelar med att förlägga festandet till fredagarna.

I've got a party to go to

Det var pannkakor till efterrätt igår. Vi får alltid efterrätt på onsdagar och fredagar, fast i onsdags orkade jag inte äta nån för jag hade käkat så mycket tacos att det kändes som om jag skulle spy.

Tanken var väl att det skulle vara en lugn fredag, men efter lite tjat från Vickan med flera beslutade jag mig för att jaja, en liten sväng till Casa de Janlind och det stående evenemanget Murvelfredag kan väl inte skada. Sagt och gjort, 16:24 klev vi samt två av grabbarna i tvåan på tåget till Götlaborg. Planen var att glo på landskampen, dricka en öl eller två och se vart kvällen tog vägen.
Någonstans mellan konstaterandet "det hade fan vart roligare att titta på en inspelning av våran fotboll i måndags" och midnatt infann sig så feststämningen.
Det var märkligt, för det var så många som verkat halvt opepp, och många som inte ens skulle vara med från början, men helt plötsligt står de sista festbangarna i dörren, musiken vrids upp, balkongdörren får stå öppen och kylskåpet går från proppfullt till tomt.
En dubbelsäng som aldrig lär bli sig själv igen, alla kommer alltid till köket tillslut, dansgolv i sovrummet, riktigt tråkiga vakter på Yaki-da, vi hamnade på en båt med dålig DJ men bra drag och helt emot planen så skiter jag i sista bussen hem och jävlar vad kul vi hade.
Min kamera är full av sudd, röj och glädje. Jag är galet trött men vem bryr sig?

Det är något charmigt med att ligga i en trött sällskaplig hög och sjunga Stad i Ljus för full hals en lördagsförmiddag.
Och det bästa med att festa på fredagar kan ju vara att man har hela söndagen till att vara pigg.

Fotomåndag

Ett inlägg som mest kom att handla om min relation till svamp.

Att komma hem till två korridorskompisar och tio kilo trattkantareller. Mmmhm. Jo. Hem, alltså.
På sätt och vis är det hem. Jag trivs här. Inte för att jag är mindre förvirrad idag än i fredags - jag känner mig fortfarande fotfästeslös och vimlig - men när det känns som om man kommer hem, då är det bra.

Special och Challa har fått göra Simon sällskap på väggen mittemot min säng, så det som möter mig varje morgon när jag vaknar är en backflip i motljus och mmmmaaaaaaaa-se-hemm-yaa!!! i Courchevelsk vårsol. Hade kunnat ha det sämre, om man säger så.

Jag spelade tre rundor Chicago åt Mårten. Filosofiskt uttryckt så var jag bättre på att vara Mårten än vad han var - dvs jag fick poäng. Trendbrott, trendbrott.
Patrik vann osannolikt nog genom att först faila en Chicago och sedan ta en näve poäng och lyckas med Chicago. Allt inom loppet av fem minuter.
Patrik gör även bäst äppelpaj (hittills) av alla de boende på våning två.
Det är ändå väldigt ekonomiskt - skolgården är full av äppelträd med tillhörande äpplen, och skogen är full med svamp. Ja, vi äter mycket äppelpaj och ja, vi kommer vara less på trattkantareller snart. Eller jag kommer vara det. Man ska undvika man har jag lärt mig. Men man (jag) glömmer sig lätt.
Och för alla som har den fantastiska vanan att minnas alla saker jag helst inte äter så ja, jag hyser stor aversion mot svamp, eller hös kanske jag ska säga. Den senaste tiden har jag ändrat jag äter inte svamp till jag äter inte champinjoner.
Och det står jag fast vid. Skyll på Serveras tvåkilosburkar med konservchampinjoner, eller Spirou eller vadsomhelst. Burksvamp äter jag inte.

Nog om det.
Sen satte jag mig med gitarren och återupplivade muskelminnet. Autumn Leaves, jazzigt värre. Den låten kommer jag nog aldrig glömma - den sitter i ryggmärgen som Good Riddance och Stairway To Heaven-introt. Fast ännu mer.
Passar så fint just ikväll. The autumn leaves drift by my window, the falling leaves of red and gold, eller nåt sånt. Åh.

Godnatt, vi hörs.
Eder, HB

Murvlar

..världens finaste murvlar.

när vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen
kan vi vakna med tiden och sansas i sömnen
för vi lever alla med känslan att falla
och vid tomhetens botten står vi på toppen

Tillhörighet

Jag lämnade kameran i Ljungskile och sällan har väl Falkenberg varit så fotovänligt som det var idag. Dimman är konstig, men fin.

48 internatfria timmar är bra för själen, men nu vill jag bara tillbaka igen.
Och det måste ju vara bra.
Imorgon ska jag träffa pappa och sedan tar jag tåget antingen 13:19 eller 15:19. Går väl förbi Coop i Ljungan och köper mjölk. Den jag har gick ut i förrgår.
Det är lite lunk över livet nu. Bara en känsla. Det lunkar på.