Senaste gången jag gick längs Silentzvägen i Uddevalla var det sommar. Nu blåser det snålt kring husen och de regnvåta gatorna ligger öde under en jämngrå himmel. Jag drar upp dragkedjan till näsan och ångrar att jag lämnade vantarna hemma.
Hemma. Ja, kanske det.
Femtiotre dagar. Ungefär sju veckor. Från shorts och t-shirt till skaljacka och min gamla gröna mössa. På femtiotre dagar har rummet näst längst bort i Hakekorridoren i Ljungskile gått från att bara vara ett rum till att vara en plats jag kallar hemma.
Sju veckor kan kännas som ett helt liv.
Jag minns vilsenheten, hur vi tittade oförstående på Västtrafiks kortmaskiner och samfälligt bestämde oss för att spela dumma om det skulle komma någon kontrollant. Det gjorde det nu inte, någon gång ska man ha tur. Vi gick längs samma gata som jag går nu, upprymda, lite småskraja inför allt som låg framför oss. Ingen visste nog riktigt vad vi kunde vänta oss, vart vi var på väg. Vi var inte vi än.
Delar av det som skulle bli vi var på väg till Systembolaget för att inleda en långlivad fredagstradition. Vinboxar, starksprit och öl följde med tillbaka till Ljungan, ut på gräsmattan, in i gemenskapen. Via korridorsfotboll, opponeringar, svampjakt, filmkvällar, tevespel, skrattanfall och en och annan krigsdans hände någonting.
Många Murvelfredagar senare tänker jag tillbaka och förundras. Nu går jag här ensam, utkastad i någonting som nästan kan kallas verkligheten. Jag är reporter, jag ska skriva. Nästan på riktigt. När hände det?
De senaste månaderna har jag tvingats trotsa mina rädslor gång på gång – telefonfobin ger mig fortfarande kalla kårar men jag gör det, jag tar upp luren, sväljer hårt och ringer. Jag deltar i lagsporter på fritiden fast jag ständigt är rädd för att göra fel, har en åsikt om allting på lektionerna fast jag hela tiden väntar på att någon ska skratta åt mig. Vilket händer, men jag överlever ändå.
Att börja plugga är för mig att hoppa. Att varje dag kasta sig utför ett stup. Vissa dagar kan jag ana en mjuk landning långt därnere, andra dagar faller jag handlöst och utan kontroll. Men jag klarar mig, jag reser mig varje gång. Lite modigare, lite klokare, mycket starkare.
Med tanke på vad jag läser vill jag också säga att plugga är att våga hoppas. Att gå in i det här med allt jag kan ge och lita på att jag kommer klara det. Trots ett iskallt klimat på arbetsmarknaden, nedskärningar och ständiga utlasningar. Jag vågar hoppas på ett jobb jag drömt om, jag vägrar nöja mig med mindre förrän jag åtminstone försökt.
Och jag tror - som den envisa dopaminjunkie jag är – att trots dagens individcentrerade samhälle finns det ingenting så lärorikt och samtidigt så tryggt som att vara en del av ett vi när man håller på och lär sig något skrämmande och nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar