Går ut från Västkust ner mot Hakegården. Frosten i gräset är borta nu men kylan i luften hänger kvar.
Det, i kombination med att himlen är genomskinligt blå och att solen värmer överallt där den träffar kroppen får mig att vilja skrika rakt ut.
Det är såhär. Det är såhär det ska kännas i lungorna.
Kristallklart. Rent. Som hösten i Sverige eller alperna på vintern.
Jag skriker inte rakt ut. Unnar mig att springa några steg i backen ner mot trappen, motstår lusten att veva med armarna och ta hoppsasteg.
Man kan ju inte bete sig precis hur som helst ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar