23

På sistone har jag funderat rätt mycket på om jag har svårt att skilja på personligt och privat. Kanske är det hela folkhögskole-sitta-i-ring-och-applådera-mentaliteten som fått grepp om mig, fast samtidigt inte, för har jag påvisat samma syndrom tidigare också.
Det är som om min insida börjar studsa av lycka vid varje möjlighet att berätta saker om mig själv, och utsidan har svårt att bedöma var gränserna ska dras. Nu är ju inte det univärldshistoriens största problem, långt ifrån, men det är en sak jag ändå tänkt en del på.

Om 56 minuter slår klockan 00:00, och då är det slutgiltigt - då kommer jag inte undan med att vara 22 längre.
Om jag känner mig gammal? Ja. Ibland. Tiden går fort. Första gången jag kände mig gammal var jag väl elva. Gick i femman, äldst på skolan. Fast egentligen var jag fortfarande skitliten. Mager, med pannlugg och ett enerverande Hermione-beteende. Men treorna tyckte att jag var stor, så då var jag väl det också.

Nu blir det här förskräckligt osammanhängande (skäms på mig) men det jag egentligen ville säga var att det finns en låt som heter 23. Jimmy Eat World har gjort den, såklart. Och den är väldigt fin.
Den är på Futures-plattan, den med svart omslag och en telefonkiosk på.
Jag kan se mig själv sitta i mattesalen på plan två med utsikt över Visningshallen och parkeringsplatsen. En av många mixskivor i cd-freestylen. Det är hösten 2004, jag har precis fyllt sexton och har snubblat över det där fantastiska bandet med det fåniga namnet. Klassrummet är iskallt, jag hatar ekvationer och ogillar platsen jag befinner mig på i största allmänhet. Och jag tänker, det känns så surrealistiskt avlägset ogreppbart. 23. Kommer jag bli 23 någon gång? Vem kommer bli 23? Ekvationerna får vänta. Jag går in i grubbel-mode. Det är en fantastisk låt. Och det känns som i ett annat liv att det var så länge sedan jag hörde den för första gången.

Det var egentligen mest det jag ville säga. Jimmy Eat World - 23.
Det är en fantastisk låt.



Födelsedag på mig.