Inte förrän jag gled in under den gigantiska Ödsmålsbron med Welcome To The Black Parade-introt i öronen kändes det begripligt. Två mil i motvind, uppförsbacke och kyla - jag lyckades inte förmå mig att tycka att det var kul. Men det är det heller aldrig, att snitta precis över 20 km/h är snarare definitionen av inte roligt.
Så fort jag fick vinden och solen i ryggen kom känslan tillbaks. Ansträngningslös framfart jämte böljande åkrar, trähus, blandskog som brann i alla höstens färger och granskog som förde tankarna till John Bauer-målningar.
Yep, cykling är en ambivalent sport. Motvind kan sabba så jävla mycket ibland. För att inte tala om kassa vägskyltar. Jag missade ett avtag strax efter Svenshögen och fick en nätt liten extrarunda på sisådär 16 kilometer. Yahoo! Två mil blev tre och en halv, och mina fötter hann tappa all tillstymmelse till känsel, men med tanke på de goa nerförsbackarna i slutet av rundan var det nästan värt det. Nästan.
Ikväll blir det fest hemma hos en av de externa tvåorna i Götlaborg - jag har egentligen inte råd men hänger på ändå, man lever bara en gång, right. Just nu känns en öl eller två extremt välförtjänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar