Att komma hem till två korridorskompisar och tio kilo trattkantareller. Mmmhm. Jo. Hem, alltså.
På sätt och vis är det hem. Jag trivs här. Inte för att jag är mindre förvirrad idag än i fredags - jag känner mig fortfarande fotfästeslös och vimlig - men när det känns som om man kommer hem, då är det bra.
Special och Challa har fått göra Simon sällskap på väggen mittemot min säng, så det som möter mig varje morgon när jag vaknar är en backflip i motljus och mmmmaaaaaaaa-se-hemm-yaa!!! i Courchevelsk vårsol. Hade kunnat ha det sämre, om man säger så.
Jag spelade tre rundor Chicago åt Mårten. Filosofiskt uttryckt så var jag bättre på att vara Mårten än vad han var - dvs jag fick poäng. Trendbrott, trendbrott.
Patrik vann osannolikt nog genom att först faila en Chicago och sedan ta en näve poäng och lyckas med Chicago. Allt inom loppet av fem minuter.
Patrik gör även bäst äppelpaj (hittills) av alla de boende på våning två.
Det är ändå väldigt ekonomiskt - skolgården är full av äppelträd med tillhörande äpplen, och skogen är full med svamp. Ja, vi äter mycket äppelpaj och ja, vi kommer vara less på trattkantareller snart. Eller jag kommer vara det. Man ska undvika man har jag lärt mig. Men man (jag) glömmer sig lätt.
Och för alla som har den fantastiska vanan att minnas alla saker jag helst inte äter så ja, jag hyser stor aversion mot svamp, eller hös kanske jag ska säga. Den senaste tiden har jag ändrat jag äter inte svamp till jag äter inte champinjoner.
Och det står jag fast vid. Skyll på Serveras tvåkilosburkar med konservchampinjoner, eller Spirou eller vadsomhelst. Burksvamp äter jag inte.
Nog om det.
Sen satte jag mig med gitarren och återupplivade muskelminnet. Autumn Leaves, jazzigt värre. Den låten kommer jag nog aldrig glömma - den sitter i ryggmärgen som Good Riddance och Stairway To Heaven-introt. Fast ännu mer.
Passar så fint just ikväll. The autumn leaves drift by my window, the falling leaves of red and gold, eller nåt sånt. Åh.
Godnatt, vi hörs.
Eder, HB
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar