Fotbollsdravel

Egentligen håller jag ju på Göteborg. Och Umeå. Det har liksom bara blivit så.
KGFC av geografiska skäl – hur skulle jag inte kunna heja på det enda laget som har falkenbergare i truppen.
Umeå för att det är Umeå. För de där magiska åren i början av 00-talet när halva landslaget pratade norrländska och kallades "Ljungan", "Mosan", "Sjöa" och inte minst "Köttar-Frida".

Men Tyresö?
Nästan-nollåttor som ägnat sig åt raketfärd upp till allsvenskan, värvat ungefär en tredjedel av landslaget och strösslat sitt lagbygge med utländska stjärnor.
Näh. På sin höjd tyckt att det är kul att någon klubb kan och vågar satsa så. Kanske att jag lidit lite med dem också. Nu vet vi ju hur det gick, Real Tyresö stod på ett novemberljummet Malmö IP framför en tapper skara tillresta fans, gula konfettiband låg som ett trassel på konstgräset. De vann. Med åtta minuter kvar av fotbollsåret nickade Madde Edlund in den perfekta bollen från Seger. Så var det med det.

(Skidåkarhjärnan i mig kan inte låta bli att tänka på när Anja vann totalcupen före Kostelic med tre poäng. Sista chansen, minsta möjliga marginal. Så väldigt typiskt idrott.)

Jag knatade in på Malmö IP när matchklockan stod på 1:17. Pappa i hasorna mumlade någonting om stämningen. Jag höll med.
Min underdoghjärna hade redan i förväg bestämt sig för att hålla på Tyresö. Det kändes liksom inte möjligt att önska Malmö ännu ett guld. Allsvenskan behöver rivalitet och stora känslor. Ett tredje guld till LdB var så väntat så länge. Enligt jantelagen den moraliska segraren – jag menar, visst har Malmö stjärnor, men de har ersatt andra som lämnat. Tyresö har samlat på sig fler och fler, Real Tyresö som förhoppningsvis sänder mer än en tacksam tanke till Umeå.

För ärligt talat, när Malin Levenstad intervjuades i TV4 Sport efter matchen förra lördagen, då tänkte jag att nu tar Tyresö hem det. Det bara kändes så.

Men att gå från att lugnt konstatera någonting hemma i tevesoffan till att stå och hoppa och vråla KÄMPA TYRESÖ på en vecka, det är ändå ganska drastiskt.

Fast vilka var alternativen? Sätta sig i en hyfsat neutral del av Malmöpubliken? Nääh. Hellre joina de gulröda och sakta men säkert låta mig ryckas med. Det gick som inte att låta bli.
Egentligen är det ju bara tjugotvå personer som jagar en boll, men gemenskap är häftigt. På nittio minuter hann jag gå från ah men kan inte Göteborg vinna så hellre Tyresö än Malmö till kan hon inte bara blåsa av nu det här är så nervigt jag tror att jag döööör KÄMPA TYRESÖÖÖ.
Jag hade nog inte reagerat riktigt så om jag valt att sätta mig tio meter till vänster.

Dessutom var det, rent objektivt, en riktigt riktigt bra match.

Och för att återknyta till det där om att jag lidit lite med Tyresö:
Förväntningar. Suger.
Särskilt när det ihopvärvade superlaget tippas som vinnare av i stort sett alla, men sedan likförbaskat ligger tvåa i tabellen, ständigt jagandes konkurrenten som också har ett superlag. Bara ett lite mer lagomt superlag. Med lite fler spelare som vuxit in i sin stjärnstatus istället för att ha med sig den redan när de kom till laget. Ett lag som det är lite mer okej att gilla helt enkelt.

(Thomas Pettersson på Expressen skrev en bra krönika om den saken.)

Därför har jag lidit lite med Tyresö. För att det haft en jäkla massa ögon på sig.
Därför är jag glada att de vann tillslut.
Lite som Anja och Åre-VM 2007, typ.

Färdigsvamlat om fotboll för ikväll. Pusshej.