Jag har aldrig fattat grejen med svamp, varken som livsmedel eller fritidsysselsättning. Jag hör faktiskt till den kategorin människor som till mina föräldrars skam petar bort svampen ur maten och gör en fin liten hög på kanten av tallriken när jag äter. Jag är tjugotre. Skam, alltså.
I höstas flyttade jag till Bohuslän och började på ett nytt kapitel i boken om mitt liv. För det första började jag plugga, och för det andra ändrades min syn på svamp. Bakom skolan som jag numera kallar hemma ligger nämligen en skog. Den innehåller många saker - en grotta, en fotbollsarena, en stor och en liten Skarsjö, ett vattenfall och ibland även svamp.
Som de nyblivna bybor vi var gav jag och Jessica oss ut på svampjakt en dag i september. Solen värmde mellan träden och trattkantarellerna var lika lättfunna som sånghäften på Vallarnas allsång. På en dryg timme hann vi fylla en konsumkasse med de brungula filurerna, varpå vi traskade hemåt genom kohagen.
Sedan kom bakslaget. Jag hade aldrig gått med på svamputflykten om jag vetat att skräpet skulle rensas. Sitta och borsta svamp. I mängder. Trams! Jag blir arg bara jag tänker på det!
Det tog två timmar och jag har nog aldrig varit så uttråkad. Det enda spännande som hände var att jag räddade en spindel från att bli mördad, Jessica delar nämligen inte min fridfulla syn på småkryp.
När jag så var övertygad om att jag faktiskt skulle dö av tristess tittade jag ner på det tidningsklädda köksbordet och såg ingenting. Inga svampar kvar! En ohejdbar lättnad spred sig genom kroppen.
Återstod bara en sak - att tillaga svampen. Hungern var efter allt rensande tämligen stor. Mina egna matlagningskunskaper är små, men är man två kan man fördela arbetet - jag blev alltså diskare och Jessica tog på sig rollen som kock. Pasta med trattkantarellsås stod på menyn. Tydligen var det viktigt att ha i lite vitvinsvinäger eller jag vet inte.
Däremot vet jag att jag gav svamparna en Mycket Skeptisk Blick och övervägde att peta bort dom, men nej. Efter all ansträngning så skulle jag baske mig äta eländet.
Och det gick. Om det var på grund av hunger, envishet eller en kombination av båda vet jag inte, men det var faktiskt gott.
Så numera kallar jag mig svampätare, med vissa förbehåll. Champinjoner på burk kommer jag aldrig, någonsin, ever att äta.
Någon måtta får det ändå vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar