En barnslig nostalgiker

Kåseri nummer fyra, publicerat i Hallands Nyheter 12/12. Jepp, idag. Vilket betyder att jag bara har ett färdigt kvar. Måste gnugga kreativitetsknölarna nu. Hupp.

Ikväll sätter jag väckarklockan på fem över sju. Första lektionen imorgon börjar kvart över nio, ingen går till frukosten före 8:30 och jag behöver verkligen varenda minuts sömn jag kan få. Med tanke på att mobildisplayen just nu visar 23:58 och att jag sov i en fåtölj i skolbiblioteket hela förmiddagsrasten idag är mitt beteende allt annat än logiskt.

Det enda rätta vore att gå upp vid åtta, som jag brukar.

Skulle till och med kunna sträcka mig till halv nio om jag duschar fort. Men nej.

Imorgon är det nämligen den första december, och för första gången på fyra år ska jag kolla på julkalendern. Fjorton minuter över sju ska jag ta plats framför korridorens flimriga tjockteve med en kopp varm choklad och ett tänt ljus, andäktig i mina mjukisbyxor. Minnas den analoga klockan som tickade ner i rutan när jag var liten. Hur jag och lillebrorsan satt och räknade ner, baklänges, och fick öppna kalenderrutorna varannan dag. Varannan dag radiokalendern, varannan dag teven.

Jag vet inte om jag får något sällskap imorgon, vi snackade om det i korridoren innan, och jag är inte ensam nostalgiker vad det verkar. Men man vet aldrig, behovet av sömn är stort så här års. Det är något med mörkret tror jag.

Jag är ju i och för sig nostalgiker jämt. Få saker gör mig så barnsligt lycklig som att botanisera bland böcker jag läst för längesedan, som om blotta synen av pärmen kastar mig tillbaka till en tyst vrå i skolan eller på biblioteket. En bortglömd dörr till mitt eget Narnia.

När jag hämtar saker i källaren fastnar jag alltid, blåser dammet från något gammalt legobygge, rotar i lådorna med minnen.
Höstens vardagssociala höjdpunkt kan vara att jag tog med ett gammalt tevespel till internatet. Kontrollerna glappar, grafiken är dålig och färgerna skrikiga. Ändå sitter vi där, kväll efter kväll när ingen orkar vara vuxen längre. När teveserier, hockeykväll och nyheter blir för mycket, när vi tröttnat på reklamen och bara vill slappna av. Ett gäng ”tjugonåntingmänniskor”, unga ambitiösa vuxna. Vi borde inte blir så till oss över barndomens tevespel och en julkalender som omöjligt kommer leva upp till dem vi minns från nittiotalets mitt.

Eller så är det precis det vi borde.
Jag tror nämligen att det är nyttigt att fortsätta vara barn ibland.