Kåseri nummer två, som faktiskt är ett nerkortat blogginlägg. Och rimmet i slutet är oavsiktligt, jag lovar. Tack till Hallands Nyheter som publicerar mitt dravel.
Sist jag gick längs den här gatan var det sommar. Nu blåser det snålt kring husen och de regnvåta gatorna ligger öde under en jämngrå himmel. Jag drar upp dragkedjan till näsan och ångrar att jag lämnade vantarna hemma.
Hemma. Ja, kanske det.
Femtiotre dagar. Ungefär sju veckor. Från shorts och t-shirt till jacka och mössa. På den tiden har rummet i korridoren gått från att bara vara ett rum till att vara en plats jag kallar hemma.
Sju veckor kan kännas som ett helt liv.
Jag minns vilsenheten, hur vi tittade på Västtrafiks kortmaskiner och samfälligt bestämde oss för att spela dumma om det skulle komma någon kontrollant. Det gjorde det inte, någon gång ska man ha tur. Vi gick längs samma gata som jag går nu. Upprymda, småskraja inför allt som låg framför oss. Ingen visste riktigt vad vi kunde vänta oss, vart vi var på väg. Vi var inte vi än.
Delar av det som skulle bli vi gick till Systemet för att handla till en långlivad fredagstradition. Sedan åkte vi tillbaka till skolan, ut på gräsmattan, in i gemenskapen. Via korridorsfotboll, svampjakt, filmkvällar, tevespel, skrattanfall och en och annan krigsdans hände någonting.
Nu går jag här ensam, utkastad i verkligheten. Jag är reporter, jag ska skriva. På riktigt. När hände det?
De senaste månaderna har jag tvingats trotsa mina rädslor gång på gång – telefonfobin ger mig fortfarande kalla kårar men jag gör det, jag tar upp luren, sväljer hårt och ringer. Jag deltar i nya sporter på fritiden fast jag är rädd för att göra fel, har en åsikt om allt på lektionerna fast jag bara väntar på att någon ska skratta åt mig. Vilket händer, men jag överlever ändå.
Att börja plugga är att hoppa. Att varje dag kasta sig utför ett stup. Ibland anar jag en mjuk landning långt därnere, andra dagar faller jag handlöst och utan kontroll. Men jag klarar mig, jag reser mig varje gång. Lite modigare, lite klokare, mycket starkare.
Plugga är också att våga hoppas. Att gå in i nåt med allt jag kan ge och tro att jag kommer klara det. Jag vågar hoppas på ett jobb jag drömt om, jag vägrar nöja mig förrän jag åtminstone försökt.
Och jag tror att trots dagens individcentrerade samhälle finns det ingenting så lärorikt och samtidigt så tryggt som att vara en del av ett vi när man lär sig något skrämmande och nytt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar