För det mesta blir resultatet en studie i amerikansk rock skapad mellan 1995 och 2007, vilket inte är så konstigt då flera av mina favoritband hade sin storhetstid mellan de åren.
Just idag tänkte jag snacka om Taking Back Sunday, vilket känns väldigt passande då jag brukar se alla lediga dagar som lördagar och söndagar oavsett vilken veckodag det egentligen är.
Likt många andra band som poppade upp i början av 00-talet brukar Taking Back Sunday slängas rakt ner i den ack så utskällda emo-lådan och sedan inte ägnas vidare uppmärksamhet. För enkelhetens skull går jag med på att ja, de platsar där - om det finns en sådan plats som en emo-låda, vilkens existens aldrig riktigt kunnat säkerställas.
Vad man däremot kan säga säkert är att deras debutalbum från 2002, Tell All Your Friends, fortfarande är deras bästa. Ett knappt år senare lämnade gitarristen John Nolan och basisten Shaun Cooper bandet, och även om resterande killar fortsatt göra riktigt bra musik är det något som saknas på de senare plattorna. Kombinationen Nolan + sångaren Adam Lazzara är en match made in heaven. Och jag säger är för att efter sju sorger, ett annat band och lite till är Nolan och Cooper tillbaka i TBS.
En ny självbetitlad platta är ute, och även om hela grejen med självbetitlade skivor gör mig nervös hoppas jag att någon del av det som gör Tell All Your Friends så fantastisk finns kvar. Jag har inte vågat lyssna än, jag är väl rädd att bli besviken. Nio år är länge, och precis som jag inte är 16 längre (jag hittade TBS 2004, av en slump) är de inte heller nyss fyllda 20. Att exponera ett krossat hjärta i nästan skrattretande svartvita låttexter kommer man bara undan med i en viss del av livet.
Å andra sidan är smart uppbyggda meningar och bra musik något man gärna får åstadkomma, närsomhelst.
Nu lämnar jag bloggen för Spotify. Vi hörs.
Rekommenderas:
- You Know How I Do
- Cute Without The E (Cut From The Team)
- There's No "I" In Team
- Great Romances Of The 20th Century
- You're So Last Summer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar