- Ät frukost
- Duscha
- Ta ner tvätten som har hängt sedan i söndagskväll
- Beställ kurslitteratur
- Gör något åt de spridda högarna av kläder/prylar/tidningar/sladdar i mitt rum
- Försök at inte utsätta mammas växter för fler nära-döden-upplevelser
- Ta in pappas soptunna. Kan med fördel kombineras med promenad
- Gå på jakt efter färgglada strumpor
- Hämta min kamera hos Mois
- Handla mat
- Kolla på fotboll
Enda följden av det agerandet är att punkterna 2 till och med 10 måste avverkas på dryga tre timmar, annars får jag inte se USA mot Frankrike. Någon måtta på självdisciplinen (bristen) får det vara.
Och när vi ändå nämner fotbollen. Jag i all min oupplysta förvirring kan verkligen inte sia om hur det kommer gå. Förnuftet säger att jänkarna manglar ner Frankrike, mest för att Wambach & co verkar ha marginalerna nästan löjligt mycket på sin sida när det kniper. Jag menar, vem fasen gör mål i 122 minuten med en man mindre på plan? Hallå?!
Att jag sedan väldigt gärna hade sett Frankrike i final är en annan sak. Hjärnan tror på USA. Deras självförtroende och förmåga att vara bäst när det verkligen gäller är som en extra, tolfte spelare.
Och förnuftet säger ännu mer att om Lotta Schelin är frisk och med i startelvan ikväll så har Sverige en ärlig chans att förstöra det japanska kortpassningsspelet, men om hon inte är med blir det så oändligt mycket mer än tufft. Tufft är utgångsläget - det här kommer bli nervdarr.
Men, är det något jag har lärt mig på sistone är det att ingenting är omöjligt, för hade det varit det hade Sverige möjligtvis mött England i semi nu, men kunde lika gärna blivit bortdribblade i en kvartsfinal mot Marta. Hade allting gått som det enligt ordningen för några veckor sedan borde ha gjort, hade USA stått under taket på arenan i Frankfurt ikväll med Tyskland mittemot.
Nu har vi facit. Så blev det inte.
Den inofficiella tävlingen i "bygg upp förhoppningarna men verka inte allt för säker" har redan börjat bland de stora tidningarnas krönikörer. Det är dags för hjältar nu, som Simon Bank så fint uttrycker det. Och det är det. Ikväll är kvällen då jag vill se ett nytt mirakel, liknande det där målet mot Kanada, tidigt en oktobermorgon 2003. En ny - eller varför inte samma - Josefine Öqvist som är på rätt plats, vid rätt tillfälle för att sedan rusa rakt in i historieböckerna.
För det är det jag minns.
Att Nia Künzer sedan krossade den sista biten av drömmen några dagar senare i ett soldränkt Kalifornien spelar liksom ingen roll. Landslaget 2003 var redan hjältar, och alla landslag sedan dess har försökt, men inte lyckats nå upp till samma nivå. De där sista detaljerna som gör det magiskt, som får en att hoppa i tevesoffan, bita på naglarna och intressera sig för något som man 48 veckor om året knappt engagerar sig i har fattats. Tills nu.
Media brukar kalla handbollstjejerna för det leende landslaget. Nu är fotbollsdito det dansande landslaget. Hade jag vart Japan är det nog det som hade skrämt mig mest. Inte Lotta Schelins snabba löpningar eller Lisa Dahlkvists förmåga att stirra ner en målvakt vid straffläggning, utan att de dansar.
Japanskorna spelar för ett land, ett folk som drabbats av en naturkatastrof. För någon vecka sedan kunde man säga att svenskorna spelade mot sina egna spöken. Jobbiga scenarion, båda två.
Men spöken?
Sverige kan inte vinna öppningsmatcher i mästerskap. - Väck!
Sverige kan inte slå USA, allra minst i mästerskap. - Väck!
Sverige klarar inte av att vinna när de är favoriter. - Väck!
Lotta Schelin skapar chanser men gör inga mål. - Väck!
Att de eviga antagonisterna Tyskland dessutom försvann redan i kvarten gör inte utgångsläget sämre. I och för sig tror jag att Sverige väldigt gärna hade velat piska Die Nationalelf på deras egen hemmaplan, men en final mot USA på söndag kom så mycket närmre när japsarna skickade Tyskland ur turneringen. Inte för att finalen är nära, inte på långa vägar, men närmre. Lite närmre. Kanske bara 90 minuter plus tilläggstid bort.
Men, för att avsluta, och för att komma till poängen:
Landslaget dansar och ler. Klyschigt så det förslår, men är det någonstans de har ett övertag så är det i det. Att de dansar och ler.
För i grund och botten är det vad det handlar om, oavsett vilken sport man utövar, eller på vilken nivå.
Att man har roligt.
PS. Hjärnan tippar 1-1 och att matchen går till straffar. Efter det väljer jag att inte gissa. Vi får se. Hjärtat tror däremot på 3-1 till Sverige efter förlängning, där någon från bänken - mest troligt Sofia Jakobsson - gör första förlängningsmålet. Ja, jag är lite nostalgisk. Och Japan gör sitt mål tidigt i första halvlek, innan Sverige gjort nåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar