Mitt eget Narnia

Förra hösten intervjuade jag en sjukhuspräst som en del av en skoluppgift. Det var väldigt intressant på många sätt, och han var den första präst jag pratat med som jag kände att han verkligen inte dömde mig för att jag inte tror på gud.
Det som har etsat mig fast i skallen är hans svar på frågan om hur man kan förhålla sig till sin tro i ett yrke där man dels jobbar så tätt inpå elände och jävelskap (det var inte mitt ordval just då) och dels jobbar i en miljö där vetenskap är så centralt. Hur går det ihop?

Svaret jag fick kanske är enkelt och självklart för de flesta, men jag hade aldrig fått det förklarat för mig på ett så konkret sätt förut, så jag blev nästan lite överväldigad.

Vetenskapen förklarar hur, men inte varför.

Fysik, biologi, kemi, psykologi, medicin och vanligt jäkla bondförnuft kan ge oss de pragmatiska detaljerna kring ett skeende, men ärligt talat – livet är så mycket mer än det. Det finns garanterat någon svårbegriplig avhandling någonstans som vet exakt varför vi tycker att det luktar gott när det regnar på varm asfalt (jag vet att jag har läst förklaringen - det är något doftämne som frigörs) eller varför jag gillar vissa människor men inte andra.

På ett sätt förklarar vetenskapen varför, men samtidigt är den otillräcklig, för för att förstå "varför" så krävs inte sällan specialisering eller utbildning, och jag tror inte att det finns någon människa som kan veta allt. Så på något plan har vi alla det där känslomässiga, ovetenskapliga "varför" i större eller mindre utsträckning.

Nu känner jag helt ärligt att jag håller på att tappa tråden i min vanliga iver att alltid ha åtminstone lite faktabas bakom mina uttalanden.
Fast, nu sa jag precis emot mig själv.
Jag har inte alls alltid fakta bakom det jag säger. Faktum är att jag i många fall är precis tvärt om.

Tidigare i höstas hade vi en typiskt folkisflummig dag med olika workshops. På en av dem jag deltog i gjorde vi en slags heta stolen-övning. Man skulle säga vilket djur man skulle vilja återfödas som. Jag satt nästan först i ringen, och jag sa drake.
Det är alltid någon som fnissar eller himlar med ögonen när jag säger sånt.. så är det bara.
Men det fina var att när turen kom till en kille som satt en bit efter mig sa han "om du säger drake gör jag också det".
Inte på ett skämtsamt sätt, han verkade ganska allvarlig. Men också lite förvånad över att jag sagt det från första början. Lite glad att jag sagt det, att det på något vis gjorde det hela mer okej.

Nu kommer vi till grejen.

Grejen är att jag vet. Jag vet att allting egentligen talar emot hur jag väljer att se på världen.
När jag säger att jag tror på hustomtar, spöken, drakar eller mucklor (de små varelserna som gör saker i marginalerna i Pettson & Findus-böckerna, Sven Nordqvist är ett geni) så vet jag att det alltid kommer finnas folk som himlar med ögonen, och att det om jag bara hade velat ta reda på det finns vetenskap någonstans som kan ge mig tämligen övertygande bevis på att jag antagligen har fel.
Men det är inte viktigt.

Jag vet att jultomten inte finns.
Men jag väljer att ändå tro på honom.
Jag vet att det är svårt att bevisa min teori om att drakarna lever i Himalaya och Anderna (och kanske några bergskedjor till) men är smarta nog att hålla sig undan eftersom de sett hur människorna beter sig mot allt annat här på jorden.
Men jag väljer att ändå hoppas.
Jag vet att hustomtarna antagligen inte heller finns, eller åtminstone är utrotningshotade eftersom deras naturliga levnadsmiljö antingen renoveras, rivs eller blir ödehus.
Men jag väljer att tro att de finns ändå (och att de har ett rysligt humör om de blir retade).
Jag vet att rumpnissarna är Astrid Lindgrens påhitt och inte verkliga någonstans.
Men jag tror att det finns gläntor som täcks av vitsippor på våren där ingången till en rumpnisseklans håla ligger gömd vid en mossig sten.

(Vofferdårå?)

För livet blir lite vackrare då. För att allting inte behöver förklaras. För att jag låter mig själv tycka att jorden är fantastisk och inte sätter några gränser för min fantasi.
För att någonstans därute finns andra parallella världar som nås genom skogen med alla dammarna i, eller en portal genom en garderob. Narnia, Middle Earth (översättningen "Midgård" har av förklarliga skäl aldrig funkat för mig), Västra Kungadömena och Mallorea, Pandora, Tatooine, Coruscant, Dagobah och Naboo.

Kanske är jag den som aldrig riktigt kommer växa upp, jag vet inte.
Men egentligen bryr jag mig inte.
Vad andra tycker om att jag tror på tomtar är faktiskt fruktansvärt irrelevant. Jag tvingar ingen annan att göra det, precis som ingen annan kan tvinga mig att låta bli.

Men en sak vet jag.
Om växa upp betyder att jag förväntas sätta gränser kring min fantasi, då vill jag inte vara med.
För min värld är vacker för att jag låter den vara magisk och oförklarlig ibland.
Därför.