Nörd – eller konsten att älska

”Nördar får vara entusiastiska utan att vara ironiska. Nördar får älska saker. Alltså älska saker på det där hoppa-upp-och-ner-kan-inte-kontrollera-sig-själv-sättet. Att kalla någon för nörd är egentligen att säga du gillar saker, vilket är en ganska dålig förolämpning.”

Ovanstående rader är ett (översatt) citat av den amerikanske författaren John Green.

Jag gillar det.

Inte konstigt.

Jag är rätt nördig själv, så det faller sig naturligt.

Dock är jag inte helt säker på varför just jag blev det. Vilka är kriterierna? Vem är nörden? Vad är nördigt? Vem bestämde det?

Som jag har förstått det så handlar en del av nördskapet om information. Att veta lite fler, lite konstigare saker. Ha ett huvud fullt av mer eller mindre användbart fluff, som ramlar ur munnen i tid och otid. Använda säregna uttryck och begrepp. Gärna relatera andra saker till specialintresset, och hänga på internetforum där detta diskuteras.

Men nördighet kan inte bara vara baserat på förmåga att komma ihåg fakta, för det går i så fall stick i stäv med citatet jag inledde denna text med. Nördighet handlar om kärlek, en entusiasm för något som intresserar en, något som får orden att välla ur en i en bubblig, exalterad ström, som inte sällan blir aningens obegriplig för den mindre insatte.

Nördighet handlar om att gilla något så mycket att du inte bryr dig om att andra himlar med ögonen, börjar småfnissa eller blir irriterade. Att låta sig tycka att något är så fantastiskt att du inte kan låta bli att analysera det i småbitar, vare sig omgivningen är intresserad eller inte.

Vill ni veta vad som är kul? Nu tänker jag på idrottssupportrar. Allvarligt. Aldrig är det så accepterat för folk från alla samhällsskikt, åldrar och andra sorterande kategorier att leva ut hela sitt känslospektrum som på en idrottsarena. Inför, under och efter stora idrottsevenemang fylls mediekanalerna med analyser, statistik och superdetaljerade fakta. Supportrarna lever med sitt lag i med- och motgång, firar och gråter. Går med i grupper på internet och finner gemenskap.

På ett sätt är det väldigt ironiskt.

Jag tror de flesta av oss har sett filmer eller läst böcker där den stereotypa nörden är en ranglig, ljusskygg person som gillar science fiction men svimmar av fysisk ansträngning.

Nördens antagonist? En storvuxen, brölig sportfåne.

Egentligen bara två sidor av samma mynt. Samma entusiasm och driv, fast med två olika uttryck.

Det är en himla tur att livet inte är en high school-film, för jag gillar att vara både nörd och sportfåne.

Vad jag egentligen ville säga är att jag tror att alla har en nörd någonstans inuti sig. Gillar något som får hjärtat att klappa extra hårt. Det behöver inte vara fotboll eller Sagan om Ringen, det kan vara vad som helst.

Men låt hjärtat klappa – släpp loss det.

Det blir lite roligare då.

(Krönika publicerad på ljungskilenyheter.se, december 2012)