Jag var ute och gick innan. Fick ett ryck och knatade upp på Valåsberget, mest för att jag aldrig har gått upp dit innan, och även för att jag var nyfiken på vilken utsikt man får om man hostar upp fem mille för en villa med minimal, sluttande trädgård.
Utsikten var öronbedövande, men så vart ju höstvädret på sin mest samarbetsvilliga sida också.
Det är en av effekterna med att bo i Ljungskile – jag har som blivit immun mot solnedgångar. Först alla hundra nyanser av blått när solen sjönk bakom La Masse, och nu det här. Höstsolen sätter fjärden i brand, var och varannan kväll.
Hashtag skyporn, mer regel än undantag.
Jag gick nya vägar, det var inte planerat så, men det var bra. Kom bakvägen bort till kyrkogården. Jag gillar kyrkogårdar.. det är något visst med sådana platser. En särskild sorts respekt ligger i luften där, respekt för de stora känslorna i livet.
Även om jag inte känner någon som är begraven just här känns det ändå som att jag gör rätt i att stänga av min popmusik och lyssna på mina skosulor mot det knastriga gruset istället.
För en gångs skull var det helt vindstilla.
Havet låg som en spegel.
Jag har egentligen inte något särskilt att säga eller berätta om den saken, mer än att det var fint. Satte mig på bryggan en stund och såg Ulvön bli mer och mer omgärdad av cerise-lila-orange-marinblått.
Det regnade innan idag men jag hittade ändå en upptorkad fläck att sitta på, så det gjorde jag. På en flytbrygga någon decimeter högre än vattenytan, ända tills jag blev kall.
Då tryckte jag igång min spåniga popmusik igen och gick hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar