Strävigt

I fredags tappade jag bort mina iPodhörlurar. Jag har kollat precis överallt jag kan komma på, backat bandet i huvudet till när jag använde dem senast och vänt ut och in på alla fickor, väskor och ryggsäckar, och hela mitt rum. Jag har till och med letat i JL-bunkern.
Inga spår.

Men nyss när jag satte mig på min skrivbordsstol och föste till palestinasjalen som hänt över ryggstödet lite, då uppenbarade dom sig.

Dagens facepalm.

Dock väldigt välkommet att slippa köpa nya, nu när jag börjat inse fördelarna med headset.

Dagesn facepalm #2: glömde datormusen i bunkern, så nu drar jag handen över en tom musmatta av gammal vana i väntan på att Vikkan ska sluta och ha med sig den. Nej, jag orkar inte gå trappan en gång till idag, jag ska upp på Bredfjället och inte fota vargar. (Fråga inte.)

Egentligen orkar jag inte gå upp på Bredfjället heller.
I duggregn.
Cykla känns nästan ännu jobbigare – groteskt jobbigt uppför och nära döden-upplevelse nerför. Jag litar inte på mina bromsar efter förra gången jag cyklade ner där. Höll på att fara i diket säkert fem gånger.
Nej.
Promenad.
Fast skoskav.

Det är bara en sån dag idag.