Jag är inte särskilt väl insatt i hur det här med sändningsrättigheter fungerar. Dock vet jag att jag reagerar med stor frustration så fort mitt älskade SVT tappar viktiga sportevenemang till reklamfinansierade kanaler.
Oviktiga sportevenemang med för den delen.
Jag var kanske tre eller fyra år gammal, gissningsvis var det VM i Saalbach eller OS i Albertville. Jag minns färgglada dräkter, neongula siffror som snurrade i hörnet av skärmen och en exalterad kommentator. Jag minns att det gick bra för Pernilla Wiberg, och inte så mycket mer.
Sedan dess har jag kollat på alpint. När jag blev gammal nog att nörda ner mig ordentligt (läs: tonåring) var helgmorgnarna från december till mars heliga och tillbringades med Stig Strand, Björn Fagerlind och en kopp varm choklad. Inte sällan svärandes över Kostelic som inte alltid, men ofta, var lite lite bättre.
Men dom sände inte allt. Vissa race visades istället på TV4+/Sport eller ve och fasa Eurosport, och lika snabbt som jag säger publicservice blev det mindre intressant. Inte för att risken för snöpliga innerskidor över ett brant krön på något sätt blir mindre vid ett byte av kanal, men för att det är ljusår mellan herrarna på SVT och övriga kommentatorer. Det finns inga som dem, och förhoppningsvis går det att uppfinna något mystiskt medel som hindrar dem från att gå i pension också.
Därför blir jag nervös och orolig när jag hör att MTG, det vill säga Viasat, har haffat sändningsrättigheterna till Sochi 2014 och Rio 2016.
Viasat i mina öron låter som känslan av en kväll när man går till valfri pub och har glömt att det är Champions League-match. Stora lagsporter - inga problem, klart att de kan styra ihop vettig bevakning av såna grenar. Men vad händer med resten?
Vad händer med de mindre sporterna, för vinter-OS är inte bara hockey (även om större delen av Kanada verkar tro det) utan curling, skidåkning på alla möjliga och omöjliga *host* backhoppning *host* vis, konståkning, diverse slänga sig ner för ett rör av is och helst inte dö på kuppen-grenar och lite till.
Sporter som visserligen uppmärksammas även utanför de stora mästerskapen, men i vilken mängd? Och framförallt - av vilka?
Säg Vintersport och min generation ser André Pops ljusa legogubbefrisyr fladdra förbi i rutan precis som mina föräldrar hör Plex Pettersson kommentera Stenmarks väg nerför en slaskig backe någonstans i Italien. Alla de sporter jag nyss nämnde har alltid levererats till oss i ett fint litet publicservice-paket med experter, onödiga fakta och en stor dos intresse och kompetens.
Samma sak med friidrott. Det är alltid SVT, och till viss del fyran som haft något att komma med när vi snackar typiska OS-sporter. Grenar där svenskar tar medalj, eller åtminstone orsakar förskräckligt nervdarr hemma i tevesoffan.
Undantaget är hockeyn, där tvivlar jag inte en sekund på reklamkanalerna, av förklarliga skäl.
Givetvis kommer SVT kunna köra studioprogram även om de inte har sändningsrättigheterna live. Jag är säker på att de kommer fortsätta göra de bästa reportagen och granskningarna, men i vårt millennium handlar sport på teve faktiskt väldigt mycket om vad som händer precis när det händer. Det är inte tio år sedan jag följde Super-G race som inte sändes i svenska kanaler via Eurosports liveuppdatering som bäst beskrivs som en taskig föregångare till Twitter - och i år kunde jag streama tevesändningar från France2 direkt hem till min våningssäng. Och vet ni vad jag saknade då? Kompetenta kommentatorer. Min franska är för bristfällig för att begripa detaljerna. Jag förstår vad de säger, men inte hur de säger det - och det är en jäkla skillnad.
En Aftonbladetreporter nämner i sin krönika att Viasat, om de vill, kan välja att sälja vidare sändningsrättigheterna till de sporter de känner att de inte har kunskap eller intresse nog att sända själva. Jag hoppas att det stämmer, och att de gör det. Annars kan femmilen i Sochi bli oändligt plågsam, oavsett vad Petter Northug hittar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar