Kärlek till materiella ting

Sa jag förresten att jag har nya däck?

Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om hur obeskrivligt korkad jag är som inte bytt tidigare. Cykeln känns helt annorlunda. Verkligen helt annorlunda. Jag litar på den. Allting känns mjukare och rötter i uppförsbacke handlar bara om att jag är en fegis med usel teknik - inte att hojen failar.

Igår körde jag drygt tre mil, ungefär en mil asfalt och resten stigar och grusväg. Ingen iPod, bara jag i grönskan fågelkvittret rasslet från kedjan. Drog ut till skogen mellan gamla järnvägen och ridhuset, där jag inte kört sedan vinterträningarna anno 2003. Något säger mig att normala människor borde hata kombinationen sandjord och djupa spår efter hovar men jag? Jag är bara glad. Den enda nackdelen med att köra på ridlederna är mest att de tycker att stora träd tvärsöver stigen är ett trevligt och bra hinder. Hästar har ju som bekant betydligt högre markfrigång* än cyklar så jag håller inte riktigt med, men annars var det trevligt.

Planen för idag ser ungefär likadan ut - fast helt utan asfalten.

Jag vet inte. Det är bara något med halländsk singletrack som är så otroligt rofyllt.
Att jag inte hetsar mig själv heller. På asfalt eller på väg till & från jobbet handlar det alltid om tid. Hastighet. Tempo. Alltid en kamp mot klockan på ett eller annat sätt. Är jag inte sen så håller jag för låg medelhastighet eller blir arg för att jag inte pallar med motvinden.
I skogen handlar det bara om at ta sig fram. Nästa rot, nästa kurva. Bara för att. Det är konditionsträning utan att jag märker det - utan att jag pressar mig själv. Jag anstränger mig själv för att det är så jäkla kul, inte för att anstränga mig.
Jämför med distans när jag ständigt blickar ner på cykeldatorns display och bara får känslan av flow i medvind och nerförsbackar.

För att klargöra: jag älskar att cykla. Alla varianter. Men får jag välja, då kan asfalten och hetsen gå och gräva ner sig. Jag vill ha skogsstigar. Då fokuserar jag bara på en sak - att ha kul.

Mitt fikasällskap igår - lurvkor uppe på Skrea Backe.

(S)liten men naggande god. Heh.