Motivation alltså.
Himlen är fortfarande mestadels grå, och det ser ut att vara oförskämt kallt ute.
Jag är omotiverad. Omotiverad. Så det skriker om det.
Varför har jag så svårt att ta tag i saker ibland?
Det är som med långa jobbperioder. Dag ett och två är helt hopplösa, men sen går det inte som på räls men smärtfritt. Man kommer in i lunken. Klockan ringer, snooza, snabb dusch, två mackor och ett glas mjölk för att sedan sätta sig på cykeln och återvända elva timmar senare.
Jag väntar på att träningslunken ska infinna sig.
Det är ju kul. Egentligen. Men jag lider av någon sorts sommarversion av Val Thorens-syndromet.
Allting som ligger mellan min nuvarande position och skidbacken/skogen är till synes oöverkomliga hinder.
Allting som är längre bort än precis bredvid är för långt.
Uuuh.
Tycker att skogen kunde börjat bakom knuten istället för fyra kilometer bort.
(Ja, det finns närmre skog men det är skillnad på skog och skog förstår ni. Funderar på om idag dessutom kommer vara dagen då jag cyklar på det som antagligen är ridleder och faktiskt kommer möta en häst. Känns som om det kan vara en sån dag. Ser inte fram emot det. Suck. Men promenader är som tidigare konstaterats inte något alternativ. Det är tråkigt, och lämnar alldeles för mycket tid till grubbel. Självdisciplin min käre Watson. Typ nu.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar