Jag är nästan där

Vi kan kalla det konsten att vända blad.
Någonting säger mig att det inte kommer bli helt enkelt.

Det är ganska många år nu som jag tryckt på pausknappen någon gång i april och inte börjat leva igen förrän i december. Nu trycker jag på play.

Jag kan inte tänka på Val Thorens just nu, jag får inte tänka, för då går det inte. Men det är dags. Om några dagar river de universums bästa inofficiella fritidsgård. Tvivelaktig heltäckningsmatta och billiga drinkar is no more. Och det andra finns kvar. Det krävs jordbävningar för att rubba GF, Col och backside Orelle. Och Snesko också, vid närmare eftertanke.
Det är dags för mig att inte komma tillbaka. Dags för mig att sluta vara ett vårtecken, som en arbetskamrat så fint uttryckte det häromdagen.

Jo men när du kommer hem så vet man att det snart händer saker igen. Att det är vår.

 Dags att ta sig någonstans.

Bäva månde de korrupta kommunpolitikerna.

 *lillebror, du får tycka vad du vill om Veronica Maggio-citatet.