Sing it

Jag skulle vilja prata lite om X Factor.
Inte för att jag tittar på det med någon större entusiasm, nej mitt engagemang i den senaste i raden av talangsåpor grundar sig uteslutande i det faktum att vi bara har fyra tevekanaler på internatet. Och vill majoriteten titta på X Factor, då tittar vi på X Factor.
Enkelt.
Det är ofarligt.

Du kanske tror att min motvilja till X Factor grundar sig i att TV4 inte ens lät Idol ha sina sista dödsryckningar innan de började planera ännu en talangsåpa med ett knappt uppdaterat format, och visst, det är irriterande men det är inte problemet.

Problemet är superlativen.
Hallå juryn? Det är verkligheten som kallar. Har ni en lista med superlativ som ni måste yttra minst en gång per program eller? Någon som sitter och pratar i örat på er?

"Aaah, det är bra Andreas, men glöm inte att du har ett nästa stora stjärna, två fantastiskt och eventuellt ett spektakulärt kvar."
"Ison, Ison! Du har förbrukat alla dina skön snubbe!"

Å ena sidan är det väldigt skönt att den rena mobbningsteven har upphört (eller ja, den försvann väl i stort redan när Idol-juryn byttes ut någon gång för en halv miljon år sedan) men ärligt talat?
Var är realismen?
Musikvärlden är stenhård, särskilt om man framför egen musik. Många gånger är det lättare att dra in cash som trubadur eller afterskimusiker än att satsa på sitt egna. Tillgången på talang är mycket större än efterfrågan på artister, särskilt idag när vem som helst kan råka/lyckas skapa ett youtubefenomen.

Jag säger inte att de som klarat första gallringen i X Factor är dåliga, många av dem är fantastiskt duktiga. Men att juryn likt ett verbalt Coldplay fyrar av konfettikanoner av beröm redan i första vändan, det tycker jag är på gränsen till elakt. Oavsett om den tävlande är 14 eller 40-plus.
Det blir bakvänd förnedringsteve.

Önskar att de kunde vara ärligare och säga att visst, du är bra, men chansen att du lyckas är likförbannat mikroskopisk.
Det känns skonsammare än att bygga luftslott, tycker jag.